Stadens matematik

Att beskriva en stad som en ”pulserande organism” är väl numera en så pass sliten klyscha, att bara de skribenter som ägnar sig åt att trycka ut reseguider skulle nedlåta sig till att använda den. Däremot hittade jag ett intressant perspektiv på detta i denna krönika i New York Times.

(Det något tveksamma) exemplet som tas upp är att en stad X som har dubbelt så många invånare som stad Y inte har dubbelt så många bensinstationer som stad Y, utan 0.77 gånger så många, något enligt artikeln stämmer ungefär för längden på vägnätet, elnätet och annan infrastruktur. Till detta görs analogin att en dubbelt så stor organism (räknat i kroppsvikt) har ungefär 0.74 gånger så stor energiförbrukning.

En del i detta är naturligtvis att det vid en viss stadsstorlek blir, på tidsmässiga grunder, rationellt att använda kollektivtrafiken, något som naturligtvis är positivt ur infrastrukturplaneringssynpunkt. Självklart måste man här nyansera detta med att påpeka att ett sådant mönster skiljer sig rejält mellan olika världsdelar och stadstyper:

Diagram över korrelation mellan stadstäthet och energiåtgång för transporter.

Tänkvärt iallafall. Kanske är det så att det är miljövänligare att leva i en stad?

Av: Jonas Westin. Källa till diagrammet ovan

Stockholm – i enbart svart och vitt?

När man gör kopplingen Stockholm och stads- eller samhällsplanering, går tankarna snabbt till rivningarna i Klarakvarteren eller den s.k. Citysaneringen med start 1952. Kulmen nåddes 1967 och under samma tidsperiod skedde också stora förändringar i Stockholms närområden. De första förorterna tog form, med Vällingby 1954 i spetsen. ABC-stad, grannskapsplanering och SCAFT var tidens ledord. Mellan 1965 och 1975 följde miljonprogrammet med bebyggelse bl.a. på Järvafältet. Men redan långt tidigare har Stockholm gått igenom stora förändringar. På 1630-talet påbörjades det stora regleringsarbetet. Gatorna skulle bli raka och kvarteren jämnt fyrkantiga. Två tusen gårdar revs eller flyttades och rutnätsplaner lades ut över den norra malmen. Visserligen rådde planerarna inte på Brunkebergsåsen, det fick bli två stadsplaner istället. Fortfarande var dock regularitet ledstjärnan. De slingriga gatorna och den oregelbundna och långsamt framvuxna staden skulle bli ett minne blott. Stockholm var huvudstad i en ny stormakt och skulle också se ut som en sådan. Sedan dess verkar idealet om den planerade staden ha hållit i sig.

Som relativt ny i Stockholm (inflyttad juli 2007), så är min uppfattning att detta svartvita tänkande fortfarande präglar stadsbyggandet, men i ny tappning. Stadsutveckling står onekligen på agendan med nybyggda områden som Hammarby sjöstad och nordvästra Kungsholmen. Planer finns för Norra stationsområdet, Årstafältet, Värtan-Frihamnen m.m. Att det byggs nytt i stor skala är bra – staden räknar med en befolkningsökning som når närmare en miljon invånare år 2030. (Framtidsutredningen 2007). Men det finns på samma gång en utbredd rädsla för att göra förändringar i det redan byggda. Det är fullt förståeligt att man inte vill upprepa de oåterkalleliga ingrepp som exempelvis Klararivningarna förde med sig, men detta svartvita tänkande kan också förlama. Vad hände med den långsamma anpassningen, den organiskt växande och omväxlande staden? Och då menar jag inte bara att nya butiker öppnar lite här och var och att andra försvinner, utan ombyggnader, påbyggnader, utbyggnader. Så fort detta sker, blir tonen i debatten tveksam och ofta kritisk.

På seminariet ”Samtal Stockholm” den 3/2 på Arkitekturmuseet i samarbete med Arkitekturmuseets vänförening presenterades nya utvecklingsprojekt i staden. Här fanns företrädare för bl.a. Statens Fastighetsverk som visade hur området mellan Sergels torg och Gustaf Adolfs torg kan förvandlas ur olika aspekter. Detta är dagens departementskvarter och just dessa som utsattes för den brutala rivningen på 1960-talet. Förslagen handlade till stor del om att bygga på många av de kontorsbyggnader som idag dominerar kvarteren med bostäder. Vidare vill man förändra Brunkebergs torg och länka samman folkströmmar i Gallerian och på Drottninggatan. Förslagen mottogs med tveksamheter av åhörarna. En del åberopade påbyggnaderna som hot mot upplevelsen av de kulturhistoriska och arkitektoniska värden som till viss del finns i husen från 1960- och 70-talen, andra påpekade att förändringar och ökad trygghet istället kan åstadkommas med hjälp av ljussättning. De nya hushöjderna ifrågasattes också. Tidigare har även andra förslag som Badringen i Riddarfjärden, utbyggnader av restauranger i Gamla stan och ombyggnaden av Slussen mötts av starkt motstånd. En sorts extrem bevarandekultur har brett ut sig. Återigen, det är förståeligt med tanke på historien. Men måste stadsbyggande handla om antingen totalt bevarande eller nybyggnation på tom mark?

Alternativet ”mitt emellan”, gråtonerna, behöver inte alls innebära något dåligt. Det finns ofta stora möjligheter. Gamla fasader kan behållas, men få en helt ny insida. Likaså kan man fortsätta byggandet av moderna radhus på äldre kontorshus, länka samman byggnader med moderna glasgångar eller göra utbyggnader anpassade efter nya behov. Visserligen har förtätningsvurmen slagit ner även i Stockholm, det finns många exempel. Men denna förtätning skall helst inte innebära förändring. Horisonten får inte förändras, skuggor får inte falla annorlunda och framför allt får inte den nuvarande upplevelsen av platsen förändras. Men vad är då meningen? Samhället förändras ju ständigt. Inte önskar de flesta av oss ett liv utan datorer eller ett boende utan el och rinnande vatten? Med det inte sagt att det vi trodde var nödvändigt i en tidsperiod, t.ex. användningen av bilen, inte kan förändras eller försvinna. Behov kommer och går, detta måste stadsplaneringen inse och anpassas efter. Svart och vitt är fina färger, men ibland kan det skarpa bli alltför statiskt. Det är gråtonerna som skapar skugga och stämning och det är dessa som avspeglar liv och rörelse.

Av: Ebba Larsson

Storkvarteret som sprängdes, bokstavligen…

”Who kills Mitte?” står det vid biografen vid Hackesche Höfe. Frågan är väl retorisk men det är nog ändå några år sedan det fanns nåt Mitte att döda så långt nere i centrum, nära Alexanderplatz. Istället ligger det flagship-store efter flagship-store på Alte och Neue Schönhauser Straße.

Ner mot Hackesche Höfe leder dock Brunnenstraße. Den är lite speciell eftersom den övre delen av gatan tillhörde västsidan, och nedre (nedanför/söder om Bernauer Str.) östsidan. (Längs gatan ligger också Berlins enda egentliga backe, om nån nu är intresserad). Efter Bernauer Straße ligger gallerierna allt tätare och det blir kortare och kortare till latten. Men gränsen precis därvid är knivskarp, mellan renoverade Altbau:s (öst) och riva-hela-skiten-och-smäll-upp-vad-som-ser-ut-som-insekter-med-vita-aluminiumprofiler-på 70-och-80-talet (väst). På ena sidan galleri och cykeluthyrning för turister, på andra sidan nåt som ser ut som en betongbunker med ett Lidl i.

Men varför sitter han här och häver ur sig? Jorå, det som är intressant är att vi faktiskt längs denna gata får en parameterstudie i gentrifiering. Även om ingen har vågat sätta ner foten rejält i klaveret och tala högt om det, tror jag nämligen att de flesta är överens om att en spontan stadsomvandlingsprocess måste uppstå i en ”Altbau”- (det kommer mer om det här begreppet nån gång, därför håller jag mig till det) -miljö med den täta stenstaden och de slutna stadskvarteren. Just på Bernauer Straße blir detta ganska tydligt; Adidas flagship store Berlin kommer kanske att tränga ut ”Die alternative Gallerie” eller nåt annat skit ur sina lokaler, men inte Lidl eller Norma lite längre upp. (Ska se om jag kan klippa ut en karta åt er om bara min kommunistdator pallar det). Den som vill ”räkna” på det här med gentrifiering har antagligen ett oändligt antal parametrar att ta hänsyn till…

När man går längs gatorna ser man bara rader av slutna fasader. Stämningen är väldigt Prenzlauer Berg (eller ny-Söder för den som inte varit i Berlin, eller S:t Knuts torg för den som inte varit i Stockholm (likt undertecknad)).  Tar man bara sig in på gårdarna är det doch en annan värld som öppnar sig. Hitta ett lite fulare hus så är det antagligen öppet in till gården (detta har att göra med hur Berliner Miethäuser/byggstilen ser ut), kolla också om det inte är öppet ända upp till vinden och om man kan ta sig upp på taket. Inuti de enorma kvarteren finns i sin tur ytterligare kvarter, precis som en rysk docka. Jag finner det sannolikt att kvarteren nere på kontinenten fick växa sig ännu större än de svenska storkvarter som yimby händelsevis skriver om, dagen till ära.

[ Nedan nämnda videoklipp kommer snart, slänger upp det här så länge för att sätta lite press på mig ]

All rappakalja bara för att slänga upp några videoklipp från den stora byggrop som vi hittade idag när vi var inne och rensade mellan husen. Mitt intryck är faktiskt att gropen har påbörjats, husen har rivits och förankringar slagits ned, men sedan har det stannat av helt. Om inte den föregående (”Tiefbau”/geoteknik-) entreprenören varit extremt noggrann (det var helt renrensat!) vid överlämningen till nästa (”Hochbau”) entreprenör, vilket är ganska otroligt, är min gissning att man gjort stora planer för sig och att pengarna sedan tagit slut. ”Men, men…, det är ju ganska mycket pengar i sjön?” Med svenska mått mätt är detta ett stort projekt, men i Berlin drar man sig inte för att slänga ut en 30-40 miljoner euro på ett stort hål för att sedan låta det stå ett par år innan det säljs (ja, vi var på studiebesök på Berliner Zoofenster vid Joachimsthaler Straße), om det så är mitt vid Kurfürstendamm, så det är fullt rimligt att man har påbörjat ett bygge och nu rullar tummarna i väntan på att det ska bli lönsamt. Det bor inte så många punkare i Mitte längre (utom några få talibaner), men bakom barnvagnarna och de renoverade fasaderna lurar alltså en mörkare, och lite intressantare hemlighet. Vad det slutna kvarteret i kvarteret är för något vågar jag inte gissa mig på, men jag ska se vad jag kan få reda på det…

Av: Jonas Westin

Istället för strandskydd, förvirring

Strandskyddsreglerna förändras. Förespråkarna hävdar fördelar för glesbygd, lättare att få bygga nära vattnet som det ändå finns så gott om och glesbygden behåller en del av sin attraktionskraft. Samtidigt ska man skärpa kraven i storstadsregionerna och man ska öka det kommunala självstyret, dvs den enskilda kommunen ska ha mer att säga till om var man får exploatera och inte.

Ja, det var själva förslaget. Jag har skrivit om det här tidigare och tror inte det kommer fungera på det sättet. Det finns förstås fler som är skeptiska. En invändning bland andra: Ska man bygga någonstans så bygger man på platser med exploateringstryck, inte ute på den ödsliga udden fem mil från närmsta bensinmack, även om just det med bensinmack kan bli en realitet snart. Om inte annat ska man ju kunna sälja huset och få tillbaka större delen av sin insats och sånt låter sig sällan göras ute på ensliga udden.

Alltså tror jag att man kan förvänta sig högre exploatering ortsnära, där det redan finns konkurrerande intressen och strandskyddet verkligen fyller sin funktion. Dessutom, den kommunala fajten mellan vem som är bäst turistkommun eller mest för sjönära boende lär intensifieras istället för att Länsstyrelsen som grå myndighet sätter stopp för spadtagen.

Det största problemet kommer inte ligga i småkommunerna utan i de större, där trycket också är större. De skärpta reglerna för stadsnära verkar inte vara preciserade, om de ens finns. Kan vi förvänta oss ett oändligt waterfrontande tills strandzonerna är helt uppslukade av villamattorna, nu med strandskog istället för färdig gräsmatta på rulle? Ja, rullgrästillverkarna får väl nischa om sig på strandråg och trift istället.

/Karl Rüter

Picnic på kyrkogården

Hexagon-rummet på Mariebjerg kyrkogård, Köpenhamn, skapat av G N Brandt. Foto: Jenny Åkesson

Kalmar kyrkogårdsförvaltning blev 2008 utnämnd till det något interna priset ”Sveriges kyrkogårdsförvaltning”. Hipp-faktorn är väl sådär, men bakom ligger mycket nytänkande och kanske början till en ny tendens i våra städer.

Flertalet av våra kyrkogårdar byggdes en gång i utkanten av våra städer, långt ute på vischan som det upplevdes då. Trängseln på de gamla medeltida kyrkogårdarna och de relativt ohygieniska förhållandena stod bakom förflyttningen av vår sista utpost. Idag ser det annorlunda ut. Många av kyrkogårdarna upptar idag stora och centrala ytor i städerna. I takt med att andra grönytor minskar och att hållbarhets-debatten argumenterar för tätare städer ökar också anspråken på kyrkogårdarna.

Hundrastning på kyrkogård, Köpenhamn. Foto: Jenny Åkesson

I Danmark, framförallt på Assistens kirkegård i stadsdelen Norreport i Köpenhamn har man gått anspråken till mötes. På en rundtur i kyrkogården möter man både dagisklasser, hundar och deras ägare på promenad och en och annan joggare. På sommaren ska här enligt en dansk vän också förtäras en och annan picnicmåltid på gräsmattorna. En titt på anslagstavlan och hemsidan avslöjar att man arbetar som en kulturinstitution, sätter upp teater i kyrkogården, arrangerar rundvisningar och har utställningar. Även i Kalmar arbetar man intensivt för en mer ”levande kyrkogård”, vilket är bakgrunden till årets utnämning. Man satsar mycket energi på utformning och vackra planteringar som lockar både anhöriga och andra.

Skolelever och florist-studenter får komma och visa upp sina alster på kyrkogården och det anordnas rundvandringar. Från kyrkogårdens sida välkomnar man alla besökare, även hundrastning, picnic och lek på gräsmattorna. Dessa kyrkogårdar börjar helt enkelt mer och mer också användas som parker för stadens befolkning.

Lärkslänten på Bipsebjerg kyrkogård, Köpenhamn. Foto: Jenny Åkesson

Personligen tycker jag det är en mycket positiv utveckling. Få miljöer är så vackra och välskötta som våra kyrkogårdar. Budget-ramarna är betydligt generösare än vad de är för våra kommunala planteringar och parker, och därmed också möjligheterna i vad man kan skapa och sköta. Arkitekturen, både i byggnader och landskapsarkitekturen, håller en väldigt hög klass och på många kyrkogårdar erbjuder en enorm rikedom i dramatiska och upplevelserika gröna rum.

Helt oproblematiskt är det förstås inte. Det gäller att hitta en form där de anhöriga kan få en stilla stund för eftertanke och sorg utan att störas av andras aktiviteter. Jag tror detta kan lösas dels rumsligt, med väl avgränsade och markerade rum, men också genom att de allra flesta människor har en väldigt stor respekt för gravplatser. Faktumet att det är en gravplats kan också bidra med en dimension, en stillhet och miljö för eftertanke som vi kan ha svårt att få på andra platser. I Kalmar uppför man lugna och vackra tanke- och meditationsrum i just detta syfte.

Formklippt idegran i ett av många karaktärsfulla rum signerade G N Brandt på Mariebjerg kyrkogård, Köpenhamn. Foto: Jenny Åkesson

Många av våra kyrkogårdar tillhör de vackraste gröna miljöerna vi har i Sverige. Jag tycker det är ett alltför stort slöseri med mark och resurser för att det inte ska få upplevas av fler. Fler levande på våra kyrkogårdar, tack!

(När det gäller den arkitektoniska kvalitén på våra kyrkogårdar ligger vi fortfarande dock långt efter danskarna (se foton). En utflykt till t.ex. Mariebjerg eller Bipsebjerg kirkegårdar i Köpenhamn är helt fantastiskt.)

/ Jenny Åkesson

Öresundshissen

På Orkanen, Malmö högskolas bibliotek, kan man åka hiss från plan 1 direkt till plan 5. På panelen i den spegelbeklädda hissen är knapparna för plan 2,3 och 4 försedda med ett stoptecken, icke att missförstås. Jag tänker lite att dessa röda knappar betecknar stationerna Burlöv, Åkarp och Hjärup på sträckan Malmö-Lund. Orkanenhissen är då ett Öresundståg på höjden. Syftet är ju detsamma, att forsla människor mellan två punkter, som genererar och attraherar flest resor – och därför hoppa över de mindre viktiga stationerna, i detta fall Lärarhögskolan.

Liknande exempel på vertikal trafikplanering finns ju i skyskrapor när hissarna går direkt till exempelvis våning 20. En vän berättade för mig att ett av Samsungs kontor i Seoul har väldigt många våningar med kontor, men bara en med matsal. Vid lunchtid går hissarna där automatiskt med jämna mellanrum ner till matsalen – olika avgångstider från olika våningar, för att undvika trängselkaos.

Tidtabell för hissar? Den täta stadens framtid kräver kanske drastiska lösningar. ”Jag orkar inte jobba kvar där längre, jag är så trött på att byta hiss på vägen till jobbet.”

Av: David Lindelöw

Detaljplanen och demokratin

Det är smockfullt. Jag sitter och trycker längst bak i en sal i Oxies medborgarkontor. Det är så trångt att jag tvingas mysa med den för kommunhus obligatoriska jätteväxten. Trots att mötet ännu inte börjat är det en småputtrig upprorsstämning i rummet, mina stolsgrannar klagar på att det tryckts upp för få infofoldrar och undrar om ryktena om vad som ska presenteras verkligen stämmer.

Jag trodde verkligen inte att mötet, som jag berättade om i inlägget nedan, skulle vara så välbesökt. Det handlar ju bara om en detaljplan för Oxie centrum, tänker jag. Fast det är, ska det visa sig, inte detaljplanen som upprör, utan endast de två ”punkthus” som ingår. Ja, faktiskt: representanten från stadsbyggnadskontoret väljer upprepande ordet punkthus. Det trodde jag var ett branschord, vilket jag även trodde om ordet ”volymstudier” – ett ord som planeraren Joakim Axelsson använder för att ursäkta att illustrationerna på det framtida Oxie centrum ser lite kala ut: ”Det är bara volymstudier.” Det biter inte på Oxiepubliken, de har inte insett charmen med SketchUp. Och de tror heller inte att husen kommer att skugga omgivningarna så lite som presentationen föreskriver.

Planarkitekten försöker övertyga publiken om vikten av att med byggnader ”skapa ett rum”. Då frågar en man i grått hår och väst om inte det går att skapa ett rum med 3-våningshus och frågar raljerande om ”det inte finns något annat rum vi kan skapa”. Det vanligaste spontana utropet från publiken är dock: ”Det blir Rosengård!”. En, minst sagt, intressant slutsats som flera i publiken drar.

Det blir under mötets gång mer och mer tydligt att mötet manifesterar den klassiska konflikten mellan arkitektens och invånarnas idéer. Men det finns också en annan betydligt intressantare dimension. Richard Florida pläderade ju för en blandning av technology, talent and tolerance för att få städer att lyckas. Det är tveksamt om tjänstemännen bakom detaljplanen representerar Floridas intressen. Oxieborna ställer sig i alla fall bakom devisen som används för att invända mot Floridas framgångsrecept: sun, sprawl and security. 

Av: David Lindelöw

Lite om Jakriborg och new urbanism

På tisdagkvällen, efter att ha varit i Jakriborg för första gången, hittar jag ironiskt nog Jennys föregående inlägg om assymetrisk gatuutformning i äldre stadstyper. Tittar man på Jakriborgs gatunät kan man nog med visst fog säga att dessa principer har varit vägledande (hävdas också av engelska Wikipedia), vilket är naturligt eftersom det uttalade målet med området var att ”härma” en gammal hansastad. De flesta tänker kanske på Visby när man ser bilderna, men framförallt de höga husgavlarna är snarare hämtade från tyska hansastäder som Lübeck och Lüneburg.

Här kanske ni väntar er en eldfängd diskussion om estetiken i New Urbanism, men sanningen är att den uteblir. Mitt (som hängiven anti-antimodernist) bestående intryck av Jakriborg är helt enkelt inte att det skulle vara ”plastigt” eller”kväljande”, vilket jag tror beror på:

• Gatunätet är noga utformat och får rätt ”rytm” i förhållande till husens estetik, vilket gör att stadsbyggnadsmässiga och byggnadsarkitektoniska utgångspunkter samverkar.
• Husen (de flesta iallafall) har väl genomarbetade detaljer som gör att det inte sticker i ögonen att husen är nya. Undantag dock för det gula huset med ”fejkad sprucken puts.”

Det mest intressanta skeendet i Jakriborg tycker jag är brödernas strävan att skapa en levande stadsmiljö med affärer och rörelser i gatuplanet utifrån ”ingenting.” Området ansluter inte till befintlig stadsmiljö (snarare till sovstad och industriområden), så det går inte att renommésnylta på några närliggande hippa områden genom att försöka ”smeta ut” affärscentrum. Trots detta finns det faktiskt en del butiker som de flesta skulle associera med befintlig stadsmiljö i Jakriborg. Vi hittade ett kafé, en möbelaffär, en restaurang och en livsmedelsaffär (som försöker få det att se ut som flera småbutiker). Alla dessa affärer verka i dagsläget ha löjligt överdimensionerade lokaler, vilket har att göra med att efterfrågan inte har kommit ikapp etableringarna.

Det här är intressant för affärsetableringarna ger ändå intryck av någon slags planekonomi; det är inte riktigt naturligt att de ska finnas i ett så litet område. Jag misstänker att Jakri AB än så länge subventionerar hyran för de affärsinnehavare som
väljer att finnas i Jakriborg, och det är egentligen inget fel med det; tvärtom skulle nog stadsbyggnadskonsten må bra av fastighetsföretag som har ett ideologiskt innehåll på det här sättet. Det är en sak att säga ”it’s all about the gatuplan”, men som synes är det svårare att genomföra i praktiken. Om nu Jakriborgsborna bestämmer sig för att betrakta sin ”egen” stad som ”Stad”, samtidigt som de affärer som faktiskt finns i Hjärup drar sig in mot Jakriborg, så kan det nog lyckas att skapa ett levande centrum som inte behöver hållas under armarna. Den som lever får se. Här finns fler bilder.

Av: Jonas Westin

Bandstaden

Hur i helsike ska en stad växa på lång sikt? Det är ju en sån där typisk tankenöt som kan ockupera en hjärna en vanlig torsdagkväll.

Först ett par exempel: Stockholm och Köpenhamn har båda planerats med kollektivtrafikstråk som försörjer bebyggelsefingrar – på det glada 50-talet. I Köpenhamn byggdes sedan bilvägar mellan fingrarna som förändrade staden radikalt. I Stockholm har diskussionen tagit fart senaste tiden (åtminstone här på Betongelit), framförallt av tre anledningar: Trängselavgifterna runt centrum kan öka den tangentiella biltrafiken (den mellan ytterområden), det ska byggas bilkringfarter och Stockholms Handelskammare spelade nyligen t-banering-kortet.

Enligt Skånetrafikens nya 30-årsprognos kommer antalet tågresor i Skåne vara sex gånger fler år 2037. Vad händer då med mellanrummen där järnvägen inte passerar? Ska Skånes implicita fingerplan gå samma öde till mötes som Köpenhamns? (Med tanke på bensinprisets framtida nivåer kommer dock antagligen inte Skånes mellanrum att bilförsörjas.)

Annorlunda uttryckt: När man planerar kollektivtrafikförsörjda förstadsstråk måste man ha kolla på de tangentiella transporterna, de resor som görs mellan ytterområdena. Om man förtätar dessa områden på ett smart sätt kan man nog komma runt problemet, men hittills har det inte lyckats. En tanke med en t-banering i Stockholm är att ytterområdena ges en modern chans att sammanlänkas.

En annan lösning är att hålla isär stråken (om de inte är för många), att bygga en bandstad. I en sådan utopisk urban miljö hålls bebyggelsen samlad och därmed också transporterna. Min före detta hemstad Jönköping är bandstädernas tickande bomb. Staden har (enligt mitt väldigt holistiska synsätt) två huvudsakliga stråk – ett mellan Huskvarna och Jönköpings västra delar (eller ända till Bankeryd) och ett mellan centrum och Norrahammar i söder. Stadens största busslinjer följer redan idag till viss del dessa stråk, och det planeras även för en framtida spårvägslösning.

Det känns då väldigt synd att kommunen inte verkar ha en lika strategisk tanke om framtida bostäders lokalisering, varken i översiktsplanen eller i enskilda områden.

(Det är dessutom just i den nordvästra delen av staden som bebyggelsen som mest skulle behöva samordnas för att kunna kollektivtrafikförsörjas.)

Av: David Lindelöw

Stadens fjärrverkan

Stockholm ska bygga en ny arena eller förtäta i gammalt industriområde – båda påståenden är sidor av samma mynt. Den första sidan är nog klatschigare, men den andra finner jag intressantare.

På Betongelit pågår en never-ending debatt om förtätning av städer. Debatten har handlat bland annat om trafik, parker och Stockholm – alla dessa begrepp är vanliga slagord. I Stockholmsfallet hamnar man ofta i det prekära läget att välja mellan parker och bostäder. Eller: vad kan vi skippa för att på samma plats bygga något annat?

Före detta industriområden, som tidigare hyste viktig tillverkning, är inte som parker. Dessa folkhemsbyggare rivs eller omdanas relativt lättvindigt, ofta utan större debatt. I svenska städer är områdena godis för förtätningsivrarna. De ligger ofta hyfsat centralt och har sådan arkitektur som passar perfekt för stadsfönyelse.

Man kan nästan tänka sig arkitekten sitta och fila på det sista i detaljerna i planförslaget. (Kolpennan är nästan slut, espresson likaså.) Denne tänker: ”Just här, för bara 50 år sedan, skruvade man ihop maskiner i vad som nu ska bli en lärarhögskola. En med glas. Haha, ja, tänk vad galen man var förr i tiden.”

När man vurmar för tätare städer gör man det ofta med argumentet att transportavstånden minskar. Det är sant, inom staden. Men vad dessa charmiga före detta industriområden visar på, mer än något annat, är hur jävla globaliserad förtätningsdebatten borde vara: Så fort man började omvandla västerländska industristäder till vad de nu är idag, gjorde man dem samtidigt ungefär 3000 gånger större.

Tro inte att det är konstigt att de blev just 3000 gånger större. Det faktum att tillverkningsindustrin, som tidigare ombesörjde staden, nu hamnade någon helt annanstans är ju det som gör att förtätade städer med dinkys och waterfront development kan fortleva.

Ett intressant begrepp som inte nämns i förtätningsdebatten är stadens fjärrverkan. Den klassiska betydelsen handlar om den omgivande infrastruktur som en stad är beroende av (va-anläggningar osv.). Man kan också åsyfta alla de verksamheter som ligger på andra sidan jordklotet.

Hur var det nu? Täta städer ger en minskad klimatpåverkan, Bromma flygplats ligger mitt i Stockholm och kineserna startar ett nytt kolkraftverk varje vecka? Det är nog dags att ge den gamla duon urban-rural nya vänner.

Av: David Lindelöw