Kategoriarkiv: glesbygd

Istället för strandskydd, förvirring

Strandskyddsreglerna förändras. Förespråkarna hävdar fördelar för glesbygd, lättare att få bygga nära vattnet som det ändå finns så gott om och glesbygden behåller en del av sin attraktionskraft. Samtidigt ska man skärpa kraven i storstadsregionerna och man ska öka det kommunala självstyret, dvs den enskilda kommunen ska ha mer att säga till om var man får exploatera och inte.

Ja, det var själva förslaget. Jag har skrivit om det här tidigare och tror inte det kommer fungera på det sättet. Det finns förstås fler som är skeptiska. En invändning bland andra: Ska man bygga någonstans så bygger man på platser med exploateringstryck, inte ute på den ödsliga udden fem mil från närmsta bensinmack, även om just det med bensinmack kan bli en realitet snart. Om inte annat ska man ju kunna sälja huset och få tillbaka större delen av sin insats och sånt låter sig sällan göras ute på ensliga udden.

Alltså tror jag att man kan förvänta sig högre exploatering ortsnära, där det redan finns konkurrerande intressen och strandskyddet verkligen fyller sin funktion. Dessutom, den kommunala fajten mellan vem som är bäst turistkommun eller mest för sjönära boende lär intensifieras istället för att Länsstyrelsen som grå myndighet sätter stopp för spadtagen.

Det största problemet kommer inte ligga i småkommunerna utan i de större, där trycket också är större. De skärpta reglerna för stadsnära verkar inte vara preciserade, om de ens finns. Kan vi förvänta oss ett oändligt waterfrontande tills strandzonerna är helt uppslukade av villamattorna, nu med strandskog istället för färdig gräsmatta på rulle? Ja, rullgrästillverkarna får väl nischa om sig på strandråg och trift istället.

/Karl Rüter

6 kommentarer

Under förtätning, glesbygd, hållbar utveckling, strandskydd

En glesare glesbygd obebyggd

Det finns ju inget stadsverk och ingen stadspolitik men glesbygdspolitik har vi, och ett glesbygdsverk, ännu så länge. Nu läggs det ner, bland ett gäng andra myndigheter och verk, fast ändå flest nedläggningar som drabbar glesbygden är antalet bensinmackar som stängs. Centern (som ju är en del av de sittande) brukar ju hävda att de är ett företagarparti, men mumlet i korridorerna tycks öka. Tillväxtverket (kan det vara det som ersätter?) verkar inte riktigt inriktat på samma frågor.

Vilka effekter kan vi se på landet, lite stadsbyggnadsmässigt såhär på nyåret? Man kan ju anta att åtminstone polariseringen mellan land och stad blir större. Semesterlandsbygden sprider ut sig, de verkliga invånarna flyttar in till stan. Ett eller noll, resten av markerna nås med Toyota Land Cruisers med 500 l bensintank. Rostsverige blir säkert glada, liksom kanske Jörnmark, men det är ett gigantiskt marknadsmisslyckande. Som vadå, motiveras med att det inte är ekonomiskt hållbart att driva bensinmack ute på vischan? Precis som låg exploateringsgrad är detsamma som nollproduktion.

Det här är egentligen samma resonemang som det om kollektivtrafiken, det fungerar inte att driva vissa samhällsnyttiga funktioner endast vinstmässigt. Att man ålägger existerande bensinmackar som säljer mer än 1000 kubik om året, dvs i runda slängar har mer än 40 fulltankningar om dagen, att tillhandahålla alternativa bränslen lägger ytterligare bränsle på nedläggninsgsbrasan.

Kan man nå ett hållbart samhälle genom att lägga ner glesbygden?

/Karl Rüter

10 kommentarer

Under glesbygd, politik, regional planering, samhällsplanering

Europavägar

När jag var liten (sisådär 1993) satt jag en del och glodde i bilatlaser. Jag uppehöll mig ofta på uppslag över Norrland, undrandes över det faktum att så tomma kartor innehöll vägar med ett E innan numret. Europavägar, trodde jag, innebar fyra filer fulla av SAAB 9000 och OK-mackar vid varje trafikplats. Jag undersökte mysteriet och fann att ett E inte verkade garantera någonting. Jag blev faktiskt besviken över att länsväg 222 i Stockholm var en motorväg och att exempelvis E14 inte var det.

Norrland kanske ska få ta del av en ny europaväg. E16 skall – i den bästa av ängslig regionalpolitiks världar – gå från Oslo till Gävle via bland annat Borlänge och Falun. Gefle Dagblad skriver att Vägverket ska ”granska vad som krävs för att klassa sträckan som Europaväg”. Grabbarna på verket kanske också borde kolla om de gamla klassikerna E14, E12 och E10 fortfarande uppfyller kraven. 11-åringen i mig misstänker att så inte är fallet.

Av: David Lindelöw

11 kommentarer

Under bilism, glesbygd, trafik, vägar

Med tårna i vattnet

Miljödepartementet föreslår en lättning av standskydd i glesbygd samtidigt som det ska bli svårare med dispens i områden med högt exploateringstryck. Någonstans finns förhoppningen att om vi skapar ett mer kvalitativt boende på landsbygden så flyttar fler folk dit, även om det bara blir sommargäster. Oavsett skapar nya inflyttningen arbetstillfällen för ortsbefolkningen och både ortsbefolkning och sommargäster trivs nära sjöar.

Jag tror att det finns bra möjligheter i att exploatering kan ske närmare sjöarna i glesbygden, det är ju en stor kvalitet att kunna bo nära en sjö eller havet. Svårare har jag att förstå varför man ska slopa strandskyddet helt, om än bara kring vissa sjöar. Man kan ju kanske släppa det till en mindre bit från vattnet istället. Såvitt jag förstår vill man primärt ha utsikten. Att kunna doppa tårna i vattnet från altanen känns lite onödigt…

Melleruds kommun har agerat i ärendet. Då de inte fått svar från länsstyrelesen om dispens från strandskyddet kring Sunnanå hamn antog de att inget svar betyder klartecken och byggde ett gäng sjöbodar som fritidsbostäder. Vän av ordning påpekar kanske att sjöbodar inte är fritidshus. Här finns också annat att dra i. Men åtminstone, slopat strandskydd (om än på eget bevåg) ger ny attraktivitet för kommunen. Efterfrågan finns, man kan köpa sin bostadsrätt för 700 000, och det är för ynka 18 kvadrat.

Fast sen var det det här med grad av exploatering. Just Melleruds sjöbodar kan knappast vara en plats med lågt exploateringstryck med tanke på prisläget.

Det finns ett gäng problem med lättning av strandskyddet i lågexploaterade områden. Som synes ovan vill folk gärna exploatera där det redan finns ett tryck. Dessutom, om man börjar lätta på strandskyddet på en plats kommer den så småningom få ett högre exploateringstryck. Ska man då ändra tillbaka strandskyddsgränsen?

Kanske har man på Miljödepartementet mest funderat i banor kring ”det ensamma huset vid den lilla sjön”. Där en glad sommargäst med skogsmulletendenser gärna slår upp en liten sommarstuga. Men i själva verket är nog dessa exploateringar i fåtal jämtemot de som man vill bygga vid platser som i exemplet Mellerud.

Har Miljödepartementet en något idealiserad bild av exploatering i glesbygd?

Av: Karl Rüter

7 kommentarer

Under fritidshus, glesbygd, strandskydd