En glesare glesbygd obebyggd

Det finns ju inget stadsverk och ingen stadspolitik men glesbygdspolitik har vi, och ett glesbygdsverk, ännu så länge. Nu läggs det ner, bland ett gäng andra myndigheter och verk, fast ändå flest nedläggningar som drabbar glesbygden är antalet bensinmackar som stängs. Centern (som ju är en del av de sittande) brukar ju hävda att de är ett företagarparti, men mumlet i korridorerna tycks öka. Tillväxtverket (kan det vara det som ersätter?) verkar inte riktigt inriktat på samma frågor.

Vilka effekter kan vi se på landet, lite stadsbyggnadsmässigt såhär på nyåret? Man kan ju anta att åtminstone polariseringen mellan land och stad blir större. Semesterlandsbygden sprider ut sig, de verkliga invånarna flyttar in till stan. Ett eller noll, resten av markerna nås med Toyota Land Cruisers med 500 l bensintank. Rostsverige blir säkert glada, liksom kanske Jörnmark, men det är ett gigantiskt marknadsmisslyckande. Som vadå, motiveras med att det inte är ekonomiskt hållbart att driva bensinmack ute på vischan? Precis som låg exploateringsgrad är detsamma som nollproduktion.

Det här är egentligen samma resonemang som det om kollektivtrafiken, det fungerar inte att driva vissa samhällsnyttiga funktioner endast vinstmässigt. Att man ålägger existerande bensinmackar som säljer mer än 1000 kubik om året, dvs i runda slängar har mer än 40 fulltankningar om dagen, att tillhandahålla alternativa bränslen lägger ytterligare bränsle på nedläggninsgsbrasan.

Kan man nå ett hållbart samhälle genom att lägga ner glesbygden?

/Karl Rüter

Inte bara kaféer mot Eckekneippes*

I Berlin, som betongelitskribenter gärna gillar att namedroppa, är motsättningarna mellan olika typer av (nästan likadana, ska det betonas) ungdomar större än här i Sverige. ”Hier sind nur schicke Leute, ich finde’s ganz unnett.” säger man i Kreuzberg och tittar föraktfullt mot de kanske lite mer stylade människorna i Prenzlauer Berg och Friedrichshain. Som svensk är det lite svårt att förstå skillnaden, jag menar vi snackar inte pappa-betalar-designutbildningen vs. turkarna med helikopterplattafrisyr vid S-Bhf Gesundbrunnen. Men tydligen finns den där och är viktig (jajaja, mer om detta nån annan gång).

När Betongelit tidigare har skrivit om stadsomvandlingsprocesser brukar utvecklingen gå åt andra hållet.  Det är därför jag höjer på ögonbrynen när jag ser Nathan Shachars text i DN idag:

Tillbaka i Jerusalem, i förorten Kiryat Yovel, möttes jag häromdagen av ett stort tumult. Arga personer drev bort jobbare som spikade på en byggnadsställning.
”Innan de stjäl våra hem!” stod det på flygbladet man tryckte i min hand. Bygget skulle blivit ett ultraortodoxt barndaghem. Alla vet att detta är den första kilen som slås in i moderna kvarter de religiösa vill ta över. Så snart dagis finns kan inflyttningen börja. Så snart den börjat sjunker lägenhetspriserna, och spiralen är i gång.

Läs gärna hela krönikan! Här tycker jag att perspektiven breddas: alla omvandlingsprocesser handlar alltså inte om stålar. Det ska givetvis sägas att det här antagligen inte fått något större inflytande på våra breddgrader, men måste det inte handla om samma mekanism i NS’ text och i den västerländska och omhuldade stadsomvandlingen?

Tidigare texter om gentrifiering

Av: Jonas Westin

*Eckekneippes är den mer traditionella formen av pub, där Müller och Schmidt löser världproblemen och läser Bild-Zeitung, i motsats till att Miller och Svensson löser designproblemen och läser Vice.

Handlägg, bordlägg, skrinlägg

Med tankte på vad jag skrev sist om Kiruna och dess nya järnvägssträckning så skulle denna postning kunna ses som ett nytt kapitel, om än fristående.

Stora infraprojekt har en tendens till att dra ut på tiden, byggtid, projtid, planering. När andra föreslår OPS som lösning (trots att staten lånar pengar billigast) tänker jag föreslå något annat. Ta järnvägen som Kiruna nu behöver som exempel, det är ett gäng instanser den ska prövas i, innan rälsen ens lämnar skrivbordet.

Ur samhällsekonomisk synvinkel borde viktiga projekt kunna få förtur hos alla de instanser som ska säga sitt, helt enkelt att direkt placeras överst i högen för bearbetning. På så sätt skulle åtminstone handläggningstiderna kapas. Av vad jag har hört så ska grannlandet Danmark ha denna struktur, såtillvida att dessa projekt ska klubbas som nationella intressen i deras riksdag och därmed få sitt VIP-kort.

Nu är det väl inte så bra om varenda förbifart får förtur, men de projekt som är nationellt viktiga skulle kunna få det. Så kanske vi skulle hinna bygga klart järnvägen till Kiruna nästa gång gruvan tvingar oss flytta staden. Nytt kapitel kanske nu när PBL ändå håller på att förändras.

/Karl Rüter

Optimera utan Optimera

Det fenomen som hjälper till att döda geografin kan också hjälpa till att optimera den. The Gentrifier är en tjänst där man kan placera ut tecken på gentrifiering i San Fransisco. Det är faktiskt roligt att se staden fyllas med sushiställen, glutenfritt, kannabiskliniker och day spas.

Ännu roligare, fast på ett annat sätt, är supertjänsten Real Estate Tool från the good guys på Optimal Home Location. Tjänsten hjälper DIG (om du bor i USA) att hitta den perfekta platsen för ditt boende baserat på dina resvanor. Varför det nu då? Jo, bland annat för att – och jag citerar – ”save on gas and avoid traffic frustration”,  ”preview and compare your commutes from a number of alternative locations.” och sist, men inte minst, ”print summary report to discuss with family and friends”.

Jag lekte nyss att jag jobbar i Colorado, på High Street i Glen Park  (Work 1) och att min partner jobbar på Randall Avenue i Joseph City, Colorado (Work 2). Enkelt! Lösningen är att bo mitt emellan dessa platser. Problemet är att vårt barn går på skola (School 1) i E Araphoe Road i Tabernash, Colorado. Fråga mig inte varför, det försvårar hursomhelst vardagspusslet. Jag har också en låtsaskompis (Friend’s home), fast han bor som tur är på samma gata som mitt jobb ligger.

Jag frågar Optimal Home Location om hjälp. Den räknar då ut en Central Location åt mig, fast den ligger mellan väg 50 och 114, ingenstans alltså. Jag nöjer mig detta delresultat, jag har nu tillräcklig information för att kunna diskutera med family and friends! Min utgångspunkt i diskussionen har jag läst på samma hemsida:

”There’s a simple rule of thumb: Every ten minutes of commuting results in ten per cent fewer social connections. Commuting is connected to social isolation, which causes unhappiness.”

Om jag inte flyttar kanske jag förlorar min vän som bor nära mitt jobb. Det får inte ske, men barnet klarar ju sig alltid, eller?

”We recommend entering separate commute routes for your kids, even if they take a bus to school or you drive them in your car. This will allow you to minimize the total combined family commute, instead of the adult commute only. For example, take a family of two adults and three kids, where one of the parents works far away and another stays at home and takes all the kids to the same school.”

Exemplet passar inte mig, fast det tilltalar kanske andra familjer, där another kvinna stannar hemma och tar barnen till skolan. Om jag hade bott i Sverige, där människor tenderar att oftare välja att pendla längre tid än att flytta, hade tjänsten fått göras om. Den nuvarande tjänsten borde bättre passa de arbetsgivare som vill hitta så många kompetenta arbetstagare som möjligt inom pendlingsavstånd.

Av: David Lindelöw

På löpande band?

Kiruna ska flyttas. Gruvan expanderar. Stan rinner bort i ett skred i sakta mak, sprickbildningen flyttar sig ungefär 40 meter per år. En av de första saker (saker?!) som blir instabila och därmed i akut behov att att flyttas är järnvägen som löper mellan samhället och gruvan. Senare måste både Ralph Erskine-husen, kyrkan och det stora kommunhuset med inomhustorget också flyttas eller rivas, tillsammans med många fler hem och byggnader.

Järnväg är inget som byggs i en handvändning. Man behöver inte dra paralleller till Hallandsåsen med dess tunnel för att inse det. Nu har staten speedarbetat fram ett miljötillstånd för ny järnväg. Något man redan hade gjort en gång. Allt låg färdigt i våras, i sista stund backade staten ur, något om fördyrning. Att gruvan gör en miljard i vinst per månad räckte tydligen inte som motargument.

Nu gäller det att arbeta fram en ny plan för järnvägen, lösa markåtkomsten, projektera hela sträckan och lägga ut rälsen, innan april 2012 då Banverket måste stänga den nuvarande linjen pga sprickbildningen och det gruvan producerar får hamna rakt på slagghögen istället.

När löpande band-produktion i allmänhet går sådär just nu kanske det är något Banverket kan ta till sig för att kunna bygga järnväg på rekordtid.

/Karl Rüter

Kejsarens nya färgexplosion

I Stockholm har de precis byggt hyresrätter på Barkarby flygfält. DN skriver om att företaget bakom, ”Din Bostad”, tagit in konstnären AnnMari Benckert för att färgsätta husen. Med uppmuntran från kommunen: ”Kommunens signal var tydlig: satsa på lite djärvare färgsättning!”  Resultatet? ”Fasaderna är omväxlande gröna och vita i olika nyanser, balkongerna röda, pelarna grå och taken svarta.”
Är detta en ”djärvare färgsättning” i Sverige 2008? Lite galnare ska det väl vara för att klassas som ”djärvt”.

Har det från Din Bostads håll har varit viktigare med en konstnär i projektet för att skapa uppmärksamhet, än att faktiskt göra något särskiljande? Detta enligt den estetiska hierarkin där arkitekten står över formgivaren men fortfarande blickar upp mot den platå där konstnären residerar. En färgsättning gjord av en konstnär är per definition bättre än en som en arkitekt gjort. Skit samma om den sedan bara består av en färglärans grundövning med komplementärfärger.
Varför så mycket uppmärksamhet för så lite? Martin Kann ger kanske en del av svaret, när han berättar om sitt omslag till Soundtrack of Our Lives nya skiva. Han ville härma ”ett obehagligt formspråk som drar in en massa människor i något de kanske inte vill vara”. Martin pratar om masskommunicerade företag, som kommunicerar med bilder som visar leende människor i avskalade miljöer. Han menar att det finns en mall för vilken estetik som vi ”bör eftersträva”, och som är svår att ifrågasätta.
Det är viktigt att vi uppmärksammar färg som uttrycksmedel i vårt boende. Det finns mycket att göra. Med olika ljussättning kan vi få alla glaskuber som byggs att skimra i olika färger efter olika årstider. Vi kan införa tullrestriktioner på grå färg. Och framförallt måste vi bli bättre på att lyfta fram de som gör nyskapande och djärva färgsättningar som inte platsar i HC Andersens sagor.

av: Karl Westin

Löpbandstad

Vad kom först, löpbandet eller urban sprawl? Jag tror att stadsutglesningen var en förutsättning  för uppkomsten av denna underliga träningsform. När städerna tömdes på innehåll, fylldes med barriärer och mellanrum, då försvann även chansen till visuella upplevelser – så varför jogga? Så vi tog vår bil till träningscentret. Sen kom geografins död, avstånd spelade nästan ut sin roll. Då såg människor nya möjligheter: om avståndet är betydelselöst kan vi väl lika gärna springa på samma plats hela tiden.

Jag hoppas att den täta staden gör träningsmaskiner överflödiga. Nyurbanister springer inte på maskiner, de joggar utomhus.

Av: David Lindelöw

”Känner Ni Edra gröna grannar?”

Jag vet inte hur ofta jag skriver om ”alternativ trädgårdsanläggning” (eller hur ofta jag alls skriver här nuförtiden) men jag vet iallafall att jag gjort det en gång tidigare. Hursomhaver såg jag följande tävling i tunnelbanan häromdagen, och kunde inte bli klok på om de menade allvar eller inte (tidigare i höst har det suttit uppe en del konst istället för reklam längs linje U8 i Berlin, men mycket av det har också varit ganska pantat).

”Känner Ni Era gröna Grannar? Var befinner de sig?”

(Naturligtvis måste bildtexten återges med den tyska artiga inledande stora bokstaven). Men bloggen som fanns bakom var ganska häftig. Kolla om ni vill:

URBAN PLANT RESEARCH

Av: Jonas Westin