Monthly Archives: maj 2008

Europavägar

När jag var liten (sisådär 1993) satt jag en del och glodde i bilatlaser. Jag uppehöll mig ofta på uppslag över Norrland, undrandes över det faktum att så tomma kartor innehöll vägar med ett E innan numret. Europavägar, trodde jag, innebar fyra filer fulla av SAAB 9000 och OK-mackar vid varje trafikplats. Jag undersökte mysteriet och fann att ett E inte verkade garantera någonting. Jag blev faktiskt besviken över att länsväg 222 i Stockholm var en motorväg och att exempelvis E14 inte var det.

Norrland kanske ska få ta del av en ny europaväg. E16 skall – i den bästa av ängslig regionalpolitiks världar – gå från Oslo till Gävle via bland annat Borlänge och Falun. Gefle Dagblad skriver att Vägverket ska ”granska vad som krävs för att klassa sträckan som Europaväg”. Grabbarna på verket kanske också borde kolla om de gamla klassikerna E14, E12 och E10 fortfarande uppfyller kraven. 11-åringen i mig misstänker att så inte är fallet.

Av: David Lindelöw

11 kommentarer

Filed under bilism, glesbygd, trafik, vägar

Sittplats = bristande regionutveckling?

Nyligen besökte jag, i samband med en kurs på LTH, Öresundskomitténs huvudkontor i Köpenhamn. Öresundskomitten kan sägas vara en politiskt styrd lobby-organisation som vill få politikerna i Stockholm och till viss del Köpenhamn att förstå Öresundsregionens förutsättningar och behov. En stor del av arbetet gäller just nu att marknadsföra regionens skriande behov av mer investeringar i infrastrukturen, och då framförallt på järnvägssidan.

På en fråga från en av oss elever som handlade om ifall ståplats på flera Öresundstågsavgångar i Skåne är rimligt, svarade direktören att: ”stå på tåget, som jag ofta gör, tycker jag är ett bevis på den lyckade regionförstoringen”. Se där.

Frågan som egentligen borde ställts (vilket förvisso på ett sätt gjordes) är om regionförstoring verkligen är den sanna lycka som många idag vill ge sken av. Är ett ökat och längre resande enbart positivt, även om det sker kollektivt? Jag tror inte folk i gemen hade pendlat om de inte behövt, men att dagens arbetsklimat med centraliseringar och koncentration av kvalificerade arbeten till städer, gör att många mer eller mindre känner sig tvingade att bo och jobba på olika ställen.

Eller vad tror Du? Tycker Du att en ståplats känns positivt?

Av: Henrik Bertheden

6 kommentarer

Filed under Öresund, kollektivtrafik, regionförstoring, samhällsplanering, tåg, trafik

När hålvägen får visa vägen

Jag bor vid högskolan i Kristianstad, mitt i campusområdet. Studenter passerar oftast gåendes förbi nedanför min lägenhet, då de brukar gena över ett obebyggt markområde när de ska ta sig till eller från de bortre studenthemmen. Det har nu bildats en stig här som ofta väljs framför den något längre, asfalterade cykelvägen en bit bort.

En nutida fornlämning
En nutida hålväg

När jag de senaste månaderna har stått och tittat ut genom mitt fönster på alla studenter som oberoende av väderlek har använt sig av denna genväg, har det slagit mig att det som varje dag går att bevittna utanför mitt fönster är bildandet av en hålväg. Studenterna som går här medverkar, i mina ögon, omedvetet till en form av experimentell arkeologi. Som den landskapsvetare jag är kan jag bli lycklig för mindre.

På landskapsvetarprogrammet fick vi lära oss om vilka processer som format landskapet samt vilka spår som äldre tiders markanvändning lämnat efter sig. Urgröpta, ibland meterdjupa, försänkningar i marken kan vara spår efter den äldsta formen av vägar vi känner till: Hålvägarna. De uppstod på grund av hårt slitage på marken där trampande människofötter, hovar och klövar tillsammans med erosion gröpte ur vägsträckan under lång tid, och de som finns bevarade är idag för det mesta klassade som fornlämningar.
Innan man i Sverige började bygga ordentliga vägar i samband med rikets bildande och kristnande hade vägarna inte mycket gemensamt med dagens bekväma och asfalterade vägsträckor. Det som kallades väg var mest att likna med en snitslad bana i terrängen. Vid regnigt väder kunde de bli mycket leriga.


En forntida hålväg

En titt på stigen utanför mitt fönster som börjat anta en lätt urgröpt form visar att hålvägar fortfarande bildas, asfalterade gc-vägar till trots, när människor och samhällsplanerare inte har samma åsikt om vart en väg ska anläggas. Inte ens regn och lera verkar hindra folk från att ta den kortaste vägen, något som det bör tas mer hänsyn till inom samhällsplaneringen. Latheten är en stark kraft, och uppenbarligen en kraft att räkna med.

Idag när jag kom hem från jobbet och som vanligt ställde mig för att blicka ut genom mitt fönster fick jag en överraskning: Under dagen har det nämligen hällts ut en stor hög med krossgrus mitt på min ”hålväg”, och längs med den har siktpinnar placerats i två prydliga rader. Uppenbarligen ska nu hålvägen förvandlas, och anta ett mer modernt uttryck som förmodligen innefattar ett ordentligt bärlager samt asfalt. Alla de fötter som tidigare satts ned bland gräs och lera och som genom sin upprepning har skapat denna ”nutida fornlämning” som hålvägen utgör, kommer nu få färdas på väldränerad asfalt i stället. Med detta kan man säga att hålvägen fått visa vägen i samhällsplaneringen.

Av: Malin Persson

7 kommentarer

Filed under samhällsplanering, trafik