Kedjan är aldrig starkare än den svagaste länken

Så har då Banverket lämnat sin reviderade framtidsplan till regeringen. Den gamla infrastrukturplanen för investeringar fram till 2015 fick göras om eftersom den blev för dyr.

En av projekten som nu skjuts på framtiden är den planerade utbyggnaden till fyra spår mellan Flackarp och Arlöv på sträckan Malmö-Lund. En sträcka som redan idag är maximalt utnyttjad på grund av den täta trafiken och att vissa tåg går långsamt (Pågatågen, gods) och vissa snabbt (X2000, Öresundstågen). Inte lär belastningen minska när Citytunneln står klar 2011.

Här står alltså en hel Öresundsregion där pendlandet ökar, men där spåren är som mest utnyttjade skjuts viktiga investeringar på framtiden.

När kommer OPP att appliceras på järnvägsprojekt?

Länk: Sveriges kommuner och landsting om OPP (Offentligt-privat partnerskap)

Inte ”vilken bil?”, utan ”varför bil?”

På dagens DN Debatt varnar NTF:s ordförande Björn Eriksson och Folksams VD Anders Sundström för att regeringen ger subventioner på miljöbilar som inte uppfyller säkerhetskrav. Många av de bilar som ger miljöbilssubvention är små och saknar så kallade antisladdsystem.

Att motsäga sig subventioner av små miljöbilar – som dessutom drar mindre bränsle – är både anakronistiskt och klumpigt. Den Lilla Bilen symboliserar konflikten mellan miljö och säkerhet inom trafikområdet på ett större plan: Vad ska prioriteras? Det är alltid känsligare att ifrågasätta satsningar på trafiksäkerhet, det handlar om så pass konkreta effekter. Det är svårare att argumentera för miljösatsningar som ger störst effekter på sikt – effekter som märks i Dhaka snarare än i Järfälla.

Det är klart att vi ska köra säkra bilar men framförallt ska vi köra saktare, miljövänligare, bränslesnålare och mindre. Det blir lättare om sådana alternativ uppmuntras. Det bästa vore kanske modal shift-subventioner, det vill säga att ekonomiskt uppmuntra människor att helt välja bort bilen till förmån för cykel och kollektivt. Det vore i alla fall det trafiksäkraste.

Ägd!

Riksdagen har lagt en motion i år om att införa en ny boendeform i Sverige, ägarlägenheten. Att äga sin lägenhet ska ungefär bli som att äga ett radhus eller en friliggande byggnad. Man kommer alltså att fastighetsindela de olika lägenheterna, det ska bli självständiga fastigheter av dem, fast med servitut tillkopplat till de gemensamma ytorna och till alla rör och ledningar.

Den gamla regeringen sköt upp denna fråga då man ansåg att man inte var på det klara med hur den tredimensionella fastighetsbildningen fungerade i praktiken. Moderaterna har nu lämnat en motion till riksdagen om att få införa ägarlägenheter.

Man ska få möjlighet att gå in och köpa så kallade luftfastigheter, det vill säga lägenheter som inte är byggda än, vilka ska medföra ökat byggande samt större variation på lägenheterna/affärslokalerna då man kan vara med och planera sin egna lägenhet. Åtminstone hävdar byggbranschen detta. (SOU 2 002:21, ”att äga sin lägenhet”)

Man ska inte kunna köpa ägarlägenheter i befintliga byggnader, boendeformen ska endast gå att instifta i nybyggen. På det sättet slipper man en hel rad oönskade effekter på bostadsmarknaden. Men å andra sidan, man bygger på ett sätt som öppnar möjligheter för oseriösa ägare som hyr ut i andra hand ett helt fång med lägenheter, istället för att bo där. Man kan tycka att det skulle finnas en antalsbegränsning eller motsvarande här.

Tror dock att eftersom folk i hyresrätter/bostadsrätter inte alltid kommer så bra överens så lär det inte bli bättre med ägarlägenheter, ingen förening att vända sig till, och stadsbyggnadskontoret kommer att bli än mer överöst med klagomål.

Motionen säger att det kommer att byggas fler lägenheter, fast det är knappast personer som har svårt att få tag i tak över huvudet som kommer att köpa luftslott. Flyttkarusellen kommer i de flesta fall inte heller nå ner så att fler hyresrätter blir lediga, anser jag.

Behövs det en ny boendeform? Tjänar vi på detta? Bidrar detta till en bättre stadsbild?
Mina svar på dessa frågor är ett svagt jakande/nekande beroende på humör.

Skatteverket och stadsbilden

Fastnade för en artikel i Sydsvenskan den 2 juni. Återges med lite egna tankar här nedan.

Lokalhyrorna i centrum i många städer skjuter i höjden. Många bostadsfastigheter har lokaler för handel i bottenplan. Om mer än 40 procent av fastighetsföreningens intäkter kommer från dessa lokalhyror klassas föreningen som en oäkta bostadsrättsförening, detta räknar Skatteverket ut mha en schablon. Oäktingen får betala mer skatt, man får inte heller uppskov med reavinstskatt och man riskerar att få sänkt värde på sin fastighet.

När det rör sig om bostadsrätter får de föreningar som inte hyr ut sina affärslokaler utan säljer de som andelar skatta för en inkomst man inte har. Alltså, bostadsrätter utan inkomst från näringsverksamhet, men med en fingerad inkomst på mer än 40 % av totala inkomsten, får betala som om de hade det.

För att åtgärda problemet har en del berörda fastighetsägare försökt stycka av bottenplanet genom trediminensionell fastighetsbildning. Det har visat sig problematiskt bl.a. då man måste brandsäkra på ett helt annat sätt mellan fastigheter än inom en fastighet.

Någonstans rör detta sig om folk som kommer ikläm för att Skatteverket gör en nyundersökning av fastighetsbeståndet i Skåne. Men det kommer också att påverka stadsbilden.

Fler fastighetsföreningar i centrum kommer vilja omvandla affärsverksamhet till bostäder för att komma undan skatten. Eller stycka av tredimensionellt, där det är möjligt. Vi vill knappast ha färre affärslokaler i centrum, men en rimlig lösning för en bostadsrättsförening i kläm är att göra om affärslokalen till bostad och därigenom minska den totala affärsytan i föreningen. När affärshyrorna i området höjs ännu mer kommer man tvingas omvandla ännu fler affärer. Dåligt.

En annan lösning vore att Skatteverket funderar lite mer på vad deras skatter har för påverkan på stadsbilden.

Förtäta! Bygg en park

Det talas mycket om förtätning, men få talar om vad det är vi bör förtäta. Den tekniska termen exploateringsgrad ekar nog fortfarande i många stadsplanerares och ingenjörers huvuden, men är det verkligen det som gäller? Ska vi bygga husen högre, med smalare gator, bygga igen parkerna, trädgårdarna och de gröna ”restytorna”? Är parker, fotbollsplaner och koloniområden potentiella tomter som nu till slut kan säljas av och byggas igen med den hållbara täta staden som förevändning? Risken är att den täta staden blir ett svepskäl som gynnar exploatörernas intressen.

En tät stad är inte en stad där man måste ta bilen, bussen eller tunnelbanan för att nå en park, ett löparspår eller natur. En tät stad är en stad där man som invånare har nära till de funktioner man behöver i vardagen. Och ja, människor behöver parker och natur. Vi kan i den täta stadens namn fylla städerna med bostäder, handel, arbetsplatser och folkhorder till den grad att staden blir en hemsk plats att bo på. Om vi inte tänker oss för kan vi göra staden så ogästvänlig att människor börjar flytta ut på landet igen.

Det hade inte varit första gången i historien.

Av: Jenny Åkesson

Inte trångbodd, förtätad

Förtätning är bra för att minska transportavstånden mellan folk, handel, arbete. Men ändå, det finns problem med att förtäta.(!) På något sätt kommer folk ändå åka lika mycket bil, bara kortare resor.

Statistiken kommer säga att koldioxidutsläppen har minskat och folk ägnar mindre tid åt att sitta i bil. Men inget mönster har egentligen ändrats. (Amerikaner gör inte fler resor per år än svenskar, bara längre.) Man förtätar bebyggelsen och tror att vi som privatpersoner ska lämna bilen hemma i större utsträckning eftersom avstånden blir kortare (i teorin, platser i sig flyttar ju inte på sig), kollektivtrafiken kan öka sin turtäthet och bli billigare om det är tätare.

Men om allt detta får fortgå kommer hela Sverige kommer bo på en enda punkt… Vi får inte ta bort alla de bra ytor mellem husene vi faktiskt behöver för att trivas. Även fast vi vill ha arbete, boende och handel i varje ort och förort, tätt tätt tätt.

Alltså, det är en annan förändring som är minst lika viktig, vår syn på transporterna av oss själva måste förändras. Mer gång och cykel, mer kollektivt, mindre bil. Förtätningen ska ses som ett verktyg för att uppnå denna förändring, inte ett självändamål.

Men vissa kor är det nog ändå bra att slakta: En ände att börja i.