Den tyska minoriteten, eller staden och individualiteten del 2 (100?)

”Det finns en människa som man får skriva vad man vill om i Sverige, och det är Kicki Danielsson,” sa min kompis för några år sedan. I Berlin finns det däremot en hel grupp som man ohämmat får ge sig på, utan det minsta risk för att någon skulle ställa sig upp och försvara sig, men samtidigt helt utan betänkligheter om politisk korrekthet. Man sparkar nämligen så stenhårt uppåt som det över huvud taget går att göra.

Det handlar förstås om de välbärgade människor som flyttar in i Berlin-Mitte och Berlin-Prenzlauer Berg. Alla man möter på stan pratar om det (eftersom alla mer eller mindre berörs av gruppens framfart), men ingen (ingen!), precis som Karl Westin tidigare skrev här, vill erkänna för sig själv och än mindre för någon annan att man själv skulle vara en del av utvecklingen. Perspektiven varierar från att klaga på allt som ö.h.t. förändras till storögd förundran, som i Die Zeits artikel med namnet ”Bionade Biedermeier” (Biedermeier betyder ung. ”småborgare”, Bionade är den ekologiska läsken som oförtjänt fått stå som representant för fenomenet). Jag översätter inget från artikeln, men den som orkar traggla sig igenom den blir rikligt belönad. Nånstans däremellan, att kritisera det man är en del av, ligger väl serietecknaren Markus Witzel (jag har sammanställt en serie av honom, som berör ämnet, här), och i ännu högre grad det praktexemplar vi träffade på utanför en Döner i ovan nämnda stadsdel:

Efter att ha ätit frågar vi han bredvid om eld och erbjuder att röka i gengäld. Han har en rosa skjorta och Prada-glasögon, och har jobbat som webdesigner i London ett antal år. Nu flyttar han tillbaka till Tyskland och Berlin, ”men inte här, här är det ju helt sjukt.” Istället flyttar han till Neukölln, som egentligen bara ligger några år efter i samma utveckling, och inte har blivit riksbekant på samma sätt. Inte ens han vill bekänna den minsta tillhörighet till denna grupp, så jag får väl göra det själv:

(Jonas:) -Hej, jag heter Jonas, och jag är hipsterutlänningjävel i Berlin.
(alla:) -Hej, Jonas!

Avslutningsvis lite musik:

Av: Jonas Westin

Storkvarteret som sprängdes, bokstavligen…

”Who kills Mitte?” står det vid biografen vid Hackesche Höfe. Frågan är väl retorisk men det är nog ändå några år sedan det fanns nåt Mitte att döda så långt nere i centrum, nära Alexanderplatz. Istället ligger det flagship-store efter flagship-store på Alte och Neue Schönhauser Straße.

Ner mot Hackesche Höfe leder dock Brunnenstraße. Den är lite speciell eftersom den övre delen av gatan tillhörde västsidan, och nedre (nedanför/söder om Bernauer Str.) östsidan. (Längs gatan ligger också Berlins enda egentliga backe, om nån nu är intresserad). Efter Bernauer Straße ligger gallerierna allt tätare och det blir kortare och kortare till latten. Men gränsen precis därvid är knivskarp, mellan renoverade Altbau:s (öst) och riva-hela-skiten-och-smäll-upp-vad-som-ser-ut-som-insekter-med-vita-aluminiumprofiler-på 70-och-80-talet (väst). På ena sidan galleri och cykeluthyrning för turister, på andra sidan nåt som ser ut som en betongbunker med ett Lidl i.

Men varför sitter han här och häver ur sig? Jorå, det som är intressant är att vi faktiskt längs denna gata får en parameterstudie i gentrifiering. Även om ingen har vågat sätta ner foten rejält i klaveret och tala högt om det, tror jag nämligen att de flesta är överens om att en spontan stadsomvandlingsprocess måste uppstå i en ”Altbau”- (det kommer mer om det här begreppet nån gång, därför håller jag mig till det) -miljö med den täta stenstaden och de slutna stadskvarteren. Just på Bernauer Straße blir detta ganska tydligt; Adidas flagship store Berlin kommer kanske att tränga ut ”Die alternative Gallerie” eller nåt annat skit ur sina lokaler, men inte Lidl eller Norma lite längre upp. (Ska se om jag kan klippa ut en karta åt er om bara min kommunistdator pallar det). Den som vill ”räkna” på det här med gentrifiering har antagligen ett oändligt antal parametrar att ta hänsyn till…

När man går längs gatorna ser man bara rader av slutna fasader. Stämningen är väldigt Prenzlauer Berg (eller ny-Söder för den som inte varit i Berlin, eller S:t Knuts torg för den som inte varit i Stockholm (likt undertecknad)).  Tar man bara sig in på gårdarna är det doch en annan värld som öppnar sig. Hitta ett lite fulare hus så är det antagligen öppet in till gården (detta har att göra med hur Berliner Miethäuser/byggstilen ser ut), kolla också om det inte är öppet ända upp till vinden och om man kan ta sig upp på taket. Inuti de enorma kvarteren finns i sin tur ytterligare kvarter, precis som en rysk docka. Jag finner det sannolikt att kvarteren nere på kontinenten fick växa sig ännu större än de svenska storkvarter som yimby händelsevis skriver om, dagen till ära.

[ Nedan nämnda videoklipp kommer snart, slänger upp det här så länge för att sätta lite press på mig ]

All rappakalja bara för att slänga upp några videoklipp från den stora byggrop som vi hittade idag när vi var inne och rensade mellan husen. Mitt intryck är faktiskt att gropen har påbörjats, husen har rivits och förankringar slagits ned, men sedan har det stannat av helt. Om inte den föregående (”Tiefbau”/geoteknik-) entreprenören varit extremt noggrann (det var helt renrensat!) vid överlämningen till nästa (”Hochbau”) entreprenör, vilket är ganska otroligt, är min gissning att man gjort stora planer för sig och att pengarna sedan tagit slut. ”Men, men…, det är ju ganska mycket pengar i sjön?” Med svenska mått mätt är detta ett stort projekt, men i Berlin drar man sig inte för att slänga ut en 30-40 miljoner euro på ett stort hål för att sedan låta det stå ett par år innan det säljs (ja, vi var på studiebesök på Berliner Zoofenster vid Joachimsthaler Straße), om det så är mitt vid Kurfürstendamm, så det är fullt rimligt att man har påbörjat ett bygge och nu rullar tummarna i väntan på att det ska bli lönsamt. Det bor inte så många punkare i Mitte längre (utom några få talibaner), men bakom barnvagnarna och de renoverade fasaderna lurar alltså en mörkare, och lite intressantare hemlighet. Vad det slutna kvarteret i kvarteret är för något vågar jag inte gissa mig på, men jag ska se vad jag kan få reda på det…

Av: Jonas Westin

Inte bara kaféer mot Eckekneippes*

I Berlin, som betongelitskribenter gärna gillar att namedroppa, är motsättningarna mellan olika typer av (nästan likadana, ska det betonas) ungdomar större än här i Sverige. ”Hier sind nur schicke Leute, ich finde’s ganz unnett.” säger man i Kreuzberg och tittar föraktfullt mot de kanske lite mer stylade människorna i Prenzlauer Berg och Friedrichshain. Som svensk är det lite svårt att förstå skillnaden, jag menar vi snackar inte pappa-betalar-designutbildningen vs. turkarna med helikopterplattafrisyr vid S-Bhf Gesundbrunnen. Men tydligen finns den där och är viktig (jajaja, mer om detta nån annan gång).

När Betongelit tidigare har skrivit om stadsomvandlingsprocesser brukar utvecklingen gå åt andra hållet.  Det är därför jag höjer på ögonbrynen när jag ser Nathan Shachars text i DN idag:

Tillbaka i Jerusalem, i förorten Kiryat Yovel, möttes jag häromdagen av ett stort tumult. Arga personer drev bort jobbare som spikade på en byggnadsställning.
”Innan de stjäl våra hem!” stod det på flygbladet man tryckte i min hand. Bygget skulle blivit ett ultraortodoxt barndaghem. Alla vet att detta är den första kilen som slås in i moderna kvarter de religiösa vill ta över. Så snart dagis finns kan inflyttningen börja. Så snart den börjat sjunker lägenhetspriserna, och spiralen är i gång.

Läs gärna hela krönikan! Här tycker jag att perspektiven breddas: alla omvandlingsprocesser handlar alltså inte om stålar. Det ska givetvis sägas att det här antagligen inte fått något större inflytande på våra breddgrader, men måste det inte handla om samma mekanism i NS’ text och i den västerländska och omhuldade stadsomvandlingen?

Tidigare texter om gentrifiering

Av: Jonas Westin

*Eckekneippes är den mer traditionella formen av pub, där Müller och Schmidt löser världproblemen och läser Bild-Zeitung, i motsats till att Miller och Svensson löser designproblemen och läser Vice.

Det nya Malmöhus

I världsoroliga dagar när ingen vet någonting om framtiden – och när de som säger sig veta något blir bagatelliserade – börjar jag tänka på hur den senaste högkonjunkturen kommer att stanna kvar i städerna, till exempel Malmö. Fiskbenstvåan sjunker med 300 000 i värde och topplånet går en på nerverna, det är ju glömt om tjugo år.

Man kommer nog minnas det Malmö som bostadsrättsgentrifieringen skapade, inte minst de nya definitionerna av exempelvis områdena Möllevången (gult, se karta ovan) och Davidshall (blått). Mäklarbegreppet ”S:t Knut-nära läge” (lila) kan nästan åsyfta Rosengård och Värnhem, ja det är ju en del av Rörsjöstaden (brunt). Kartan ovan illustrerar hur områden konstrueras under gentrifierings-yror och hur deras status/prisnivåer skjuter i höjden.

Jag kan lätt möta kritik om min breda definition av Gamla Väster (rosa) och hur jag tänker om prisnivåerna – det är bara att ändra lite på Fort Malmös olika delar. Fast det sköter ju konjunkturen lika bra.

Av: David Lindelöw

Sick of Möllan

Gentrifieringsdebatten sover aldrig. Ständigt nytt bränsle på brasan. Historien går ungefär: Billigt och sjabbigt område, konstnärer och studenter flyttar dit. Det blir hippt, annat folk får upp ögonen och flyttar dit med sina bilar med barnstolar, matchande sovlakan och kaffelattemaskiner. End of story. Här slutar alltid debatten, sen är området fruset i sin miljö, när väl stadsdelens gentrifieringsprocess har nått så här långt, då dör den.

Men så enkelt är det väl ändå inte?

Varför slutar debatten här? Min gissning är att sen blir det tråkigt, konstärerna har ju flyttat vidare för länge sen… Man kan nästan se farbror Florida stå som närpolis och ropa ”Cirkulera, här finns inget att se”. Men jag menar att området fortsätter ju att förändras, alla bostadsområden gör det, hela tiden! Varför finns det ingen debatt om det?

Nu finns det, börjar här.

Av: Karl Rüter

Alla lyor lika

Det är svårt att komma runt knölen att många människor är beredda att lägga extra pengar (svart) för att få tag i en hyresrätt i ett attraktivt läge. Pengar istället för tid i en hyreskö. Med utgångspunkt i att staden ska vara blandad, att stadens befolkning ska bo blandat, är problemet som uppstår något man kan lägga mycken funderande tid på.

När man sätter bruksvärdeshyra har man ett antal bostadskvalitéer som man ska normera ifrån. Man ska bedöma lägenheten utifrån standard, storlek, planlösning, reparationsstandard och ljudisolering. Man ska också bedöma ett antal kvalitéer som hiss, tvättstuga, god fastighetsservice, garage eller biluppställning, med mera. Vissa yttre faktorer som närhet till lekplats och husets allmänna läge har också betydelse för bruksvärdet. Lägesfaktorn har haft liten tyngd i den sammanlagda värderingen men folk i allmänhet har stor vilja att betala mycket för en lägenhet centralt, alltså uppstår problem.

För att undvika marknadsmisslyckandet med svart marknad har man i Malmö höjt lägesfaktorn något. I Malmö verkar det fungera mer eller mindre ok, men tex i Stockolm vore det dåligt.

Alltså, när man nu får problem med bruksvärdessystemet som i ovan nämnda städer kan man ändra sig med avseende på läget som i Malmö, eller låtsas som ingenting som i Stockholm, eller göra något annat, kanske.

Planlösningsfaktorn är intressant. Miljonprogrammen hade ofta bra planlösning medan sekelskifteslägeheten i centrum inte är det. Förändra faktorn?

En annan lösning är att köra gentrifieringsprocessen (Betongelit tidigare) för icke attraktiva områden. Gör dem attraktiva.

En tredje lösning kan vara att bygga tätare (Bios Politikos). Ett bättre alternativ vore nog ändå att plöja för gentrifiering. Det tar låång tid att bygga sig till en reell förändring.

Att enbart luta sig på en faktorförändring, vilken som helst, vore nog att vara alltför bekväm.

Av: Karl Rüter

Stadsliv II: Långt till latten?

Donald Appleyard var en rolig kille. På 60-talet jämförde han tre olika gator i San Francisco. En hade ett lågt trafikflöde (2 000 fordon/dygn), en hade ett mellanhögt flöde (8 000 fordon/dygn) och en hade högt flöde (16 000 fordon/dygn) – i övrigt skiljde sig inte gatorna så mycket från varandra. Det visade sig att de boende på den lågtrafikerade gatan hade fler vänner och dubbelt så många bekanta som de som bodde på den högtrafikerade gatan. (Resultatet är kanske föga förvånande.) Appleyard menade att den högtrafikerade gatan saknade exchange space, där man kan interagera socialt. De boende på den högtrafikerade gatan såg dessutom den endast som en länk mellan bostaden och andra målpunkter.

Ett nutida exempel: Rasmus bor i ett snurrigt gentrifierat område i en svensk stad med ungefär 300 000 invånare. Det är sent i maj, det är 2000-tal, Rasmus sitter på en rullstolsblockerande uteservering som ligger på hans egen gata. Han sippar på sin cappuccino och kommer i samma stund på att de italienska mandelskorporna, som serveras på caféet på andra sidan gatan, är ”way more ball” än de som finns på hans sida av gatan. Vad gör han? Han går lätt över gatan så klart! Gatan är ju nämligen avsmalnad, allémysig och det finns cykelfält och marksten vart man än tittar. (Kommunen ville ha en levande innerstad, och fick kanske samtidigt ett nytt externt köpcentrum. Dessa två fenomen är naturligtvis totalt oberoende av varandra.)

Det är nog lite svårare att applicera Appleyards forskning på dagens svenska städer med sina gågator, 30-zoner och ”bilfria” innerstäder.

Av: David Lindelöw

Stadens fjärrverkan

Stockholm ska bygga en ny arena eller förtäta i gammalt industriområde – båda påståenden är sidor av samma mynt. Den första sidan är nog klatschigare, men den andra finner jag intressantare.

På Betongelit pågår en never-ending debatt om förtätning av städer. Debatten har handlat bland annat om trafik, parker och Stockholm – alla dessa begrepp är vanliga slagord. I Stockholmsfallet hamnar man ofta i det prekära läget att välja mellan parker och bostäder. Eller: vad kan vi skippa för att på samma plats bygga något annat?

Före detta industriområden, som tidigare hyste viktig tillverkning, är inte som parker. Dessa folkhemsbyggare rivs eller omdanas relativt lättvindigt, ofta utan större debatt. I svenska städer är områdena godis för förtätningsivrarna. De ligger ofta hyfsat centralt och har sådan arkitektur som passar perfekt för stadsfönyelse.

Man kan nästan tänka sig arkitekten sitta och fila på det sista i detaljerna i planförslaget. (Kolpennan är nästan slut, espresson likaså.) Denne tänker: ”Just här, för bara 50 år sedan, skruvade man ihop maskiner i vad som nu ska bli en lärarhögskola. En med glas. Haha, ja, tänk vad galen man var förr i tiden.”

När man vurmar för tätare städer gör man det ofta med argumentet att transportavstånden minskar. Det är sant, inom staden. Men vad dessa charmiga före detta industriområden visar på, mer än något annat, är hur jävla globaliserad förtätningsdebatten borde vara: Så fort man började omvandla västerländska industristäder till vad de nu är idag, gjorde man dem samtidigt ungefär 3000 gånger större.

Tro inte att det är konstigt att de blev just 3000 gånger större. Det faktum att tillverkningsindustrin, som tidigare ombesörjde staden, nu hamnade någon helt annanstans är ju det som gör att förtätade städer med dinkys och waterfront development kan fortleva.

Ett intressant begrepp som inte nämns i förtätningsdebatten är stadens fjärrverkan. Den klassiska betydelsen handlar om den omgivande infrastruktur som en stad är beroende av (va-anläggningar osv.). Man kan också åsyfta alla de verksamheter som ligger på andra sidan jordklotet.

Hur var det nu? Täta städer ger en minskad klimatpåverkan, Bromma flygplats ligger mitt i Stockholm och kineserna startar ett nytt kolkraftverk varje vecka? Det är nog dags att ge den gamla duon urban-rural nya vänner.

Av: David Lindelöw