Det nya Malmöhus

I världsoroliga dagar när ingen vet någonting om framtiden – och när de som säger sig veta något blir bagatelliserade – börjar jag tänka på hur den senaste högkonjunkturen kommer att stanna kvar i städerna, till exempel Malmö. Fiskbenstvåan sjunker med 300 000 i värde och topplånet går en på nerverna, det är ju glömt om tjugo år.

Man kommer nog minnas det Malmö som bostadsrättsgentrifieringen skapade, inte minst de nya definitionerna av exempelvis områdena Möllevången (gult, se karta ovan) och Davidshall (blått). Mäklarbegreppet ”S:t Knut-nära läge” (lila) kan nästan åsyfta Rosengård och Värnhem, ja det är ju en del av Rörsjöstaden (brunt). Kartan ovan illustrerar hur områden konstrueras under gentrifierings-yror och hur deras status/prisnivåer skjuter i höjden.

Jag kan lätt möta kritik om min breda definition av Gamla Väster (rosa) och hur jag tänker om prisnivåerna – det är bara att ändra lite på Fort Malmös olika delar. Fast det sköter ju konjunkturen lika bra.

Av: David Lindelöw

På spåret/av banan

Inte helt oväntat så bromsar spårvagn sämre än buss. Detta är en nackdel för spårvagnarna som också har blivit en del av dess trafikmässiga fördel. Eftersom man inte kan väja för hinder har planeringen ofta gett spårvagnen eget utrymme. Detta medans bussarna slåss med den övriga trafiken. Eftersom spåren inte kan läggas så tvärt som en buss kan vända har man fått ta mer hänsyn till spårtrafiken i planeringen. Den planeras före, den får en genare sträckning, den får förtur i trafiksystemen.

Men även, detta är inte bara praxis. Även lagstadgat finns detta. Trafikförordningens andra kapitel säger i stort att man ska lämna företräde för utryckningsfordon med larmanordning påslagen och för spårbunden trafik om inte spårvagnen har väjningsplikt (5§). Dessutom ska man iaktta god försiktighet när man korsar spår och hålla sådan hastighet så att man i god tid kan stanna, står det i 7§. Man ska alltså släppa fram spårvagnen.

Som ett led i att förbättra kollektivtrafiken kanske man skulle kunna lätta på detta strukturella förtryck mot icke spårbunden kollektivtrafik. Det som gäller för spårvagn borde också gälla för buss.

/Karl Rüter

Gerts vindgård

Att inviga en Gert Wingårdh-byggnad vid ett vattentorn runt ett höstmånadsskifte är naturligtvis inte lätt. Ett vattentorn placeras ju med fördel på en höjdpunkt i staden, där vädret under i slutet av en september är blåsigt och blött. Ja, vädret har nog varit ungefär så nästan alla de septembermånader sedan 1975 som vattentornet på Brunnshög i Lund utgjort ett landmärke. Wingårdhs senaste svartvita palats tillsammans med det tillhörande fem våningar höga parkeringshuset gör visserligen att Ericsson nu omringar tornet, men det blåser inte mindre för det. Den röda mattan fladdrar i takt tillsammans med den tyginklädda, tillfälligt uppställda scenen.

Första gången jag såg Sony Ericssons senaste kontorsbyggnad var en solig, höstklar dag någon vecka innan invigningen. Då var vädret så bra att det automatiska rullgardinerna täckte de enorma glasrutorna i matsalen. Mycket glas ja, byggnaden har till och med döpts till Glasgow. Jag frågar en kvinna i receptionen varför den heter så. Hennes förklaring är just att den nog heter så eftersom den består av så mycket glas. Jag kommer spontant på cirka femtio byggnader, bara i Skåne, som då skulle kunna döpas till detsamma.

Receptionisten spånar vidare: byggnaderna omkring, Paris och Oslo, är ju också döpta efter storstäder. Min naturliga följdfråga blir varför det rosa tentakel-ufot bredvid då heter Greenland. Hon erkänner att Grönland inte riktigt passar in i segmentet ”storstad” och tänker att den byggnaden kanske borde döpts till New York. För mig framstår även kvartetten Glasgow, Oslo, Paris och New York som något krystad.

Namnsystematiken är i alla fall uppenbar inuti. Invigningsminglet sker i anslutning till rummet Braveheart, antagligen ett genomtänkt val. Det hade varit svårare att inta snittar i Haggish eller Kilt. Kopplingen till den industristad som på senare år fått ett urbant uppsving är fortfarande märklig. Det är nästan provocerande att kalla detta åkerutslängda, tvåfärgade långa fönster-komplex samma sak som en av Europas brokigaste storstäder. Nej, symbiosen blir nog inte mer än en kick off vid Loch Ness.

Av: David Lindelöw