Ha och ha

Min spanske vän berättade idag att Spanien inom fem år kommer vara det land i världen med flest km höghastighetsspår. Den nuvarande utbyggnadstakten är enorm. Det handlar bl.a. om att i viss mån försöka ersätta en av världens mest flygtäta rutter, den mellan Madrid och Barcelona, med tåg. En annan anledning är att det byggdes en tåglinje och det regionala trycket har gjort att ingen del av landet vill hamna efter, därför ska alla ha ett anslutande höghastighetståg till sin huvudstad. Pengarna flödar. Viljan finns, det hela är helt politiskt styrt, upp med näven, vi ska ha! Klart vi ska, har de så ska vi också och då kan inga små berg (som de Kastilianska skiljebergen) stå ivägen.

Snart släpper våra politiker den nya infrastrukturpropositionen. Vad ska vi ha?

Av: Karl Rüter

Gud i sandlådan

En studieresa från i våras hänger sig kvar i minnet. Vi besökte forna Östtyskland och ett av många brunkolsbrott som Vattenfall driver där. Tvångsförflyttningar och ett ofantligt koldioxidutsläpp är två kontroversiella frågor med brytningen, men de frågorna får vila så länge. Istället ska jag berätta om hur jag får lust att leka gud i världens största sandlåda (jämte Sahara kanske).

Ursprungslandskapet vi färdas genom på väg till brottet är inte så upplyftande. Sandig, mager jord och ett platt landskap med glesa tallskogar. Särskilt produktiv är inte marken, mest har det använts till militärt övningsområde. Om det inte vore för brunkolet som ligger under då.

Brunkolsbrottet Tegebau Nochten med Boxberg Kraftwerk i bakgrunden. Foto: Jenny Åkesson

Jag vet inte om man kan säga att man greppar storleken när man väl kommer fram till dagbrottet Tegebau Nochten. Man inser att det är stort, inte mer än så, när man står där framför gropen där enorma monstermaskiner på botten, även de ogreppbart stora, utgör den enda skaljämförelsen. I bakgrunden Boxberg Kraftwerk som på grund av det relativt låga energiinnehållet i brunkolen måste ligga nära brottet.

Sen är det gula hjälmar på och in i lika fint gula bussar. Väl nere på botten av brunkolsbrottet förbyts skepsis över miljöeffekter och tvångsförflyttningar till ren och skär fascination. Det är mäktigt, vackert och spännande. Man trampar under enorma maskiner som nästan omärkligt långsamt rör sig förbi och över mig. De rör sig på räls för att skala av de sista lagren av sand för att blotta brunkolen. Att något så tungt ens kan röra sig…

På botten av brunkolsbrottet. Sandlagret skalas av för att blotta brunkolen. Foto: Jenny Åkesson.

De bergslika formationerna och färgskiftningarna från svart till badstrands-beige är otroligt vackra. Och mitt bland alltihopa vi små landskapsarkitekter i söta gula hjälmar, häpnande inför det vi ser. Det är lite som månen, lite som öknen och lite som en dröm.

Stor maskin på räls skalar av sanden. Foto: Jenny Åkesson.

Brunkol, sand, tåg. Foto: Jenny Åkesson.

Så upp på andra sidan kolbrottet med de gula bussarna. Dr. Heinrich (ansvarig för planeringen i regionen) berättar om det ”re-kultiverade” landskapet vi står framför. När kolen är bruten fyller man helt sonika igen hålet med de jordmassor man skalat av. Man har satsat på att försöka återskapa landskapet ungefär som det var – platt med mindre landformationer och en och annan bäckfåra. Lite vegetation har planterats, mest tallar och björkar, med brandgator emellan. Att återställa landskapet till ungefär det gamla utseende är kanske den enklaste och minst kontroversiella vägen att gå.

Rekultiverat landskap. Foto: Jenny Åkesson.

Men samtidigt: det kliar i fingrarna. Hur ofta får man möjligheten att verkligen modellera ett landskap från början? Tänk dig, du kan göra vad du vill. Varför inte ge landskapet nya kvalitéer? Kanske branta kullar som blir roliga att springa över, kanske ett romantiskt böljande landskap, kanske en mäktig platå där man kan se ut över det som en gång var något annat. Möjligheterna är ofantliga.

Man får lov att bygga sjöar också. Eftersom brunkolen förs bort till de närliggande kraftverken fattas ca 15% av landmassorna när brotten ska fyllas igen. Därför måste man skapa sjöar, varav vi besökte en; Bärwalder See. Sjö och sjö förresten… enligt tysk lag är den klassad som en kemisk fabrik. När man väl släpper på grundvattnet är det så surt (pH 3) att det inte kan klassas som en sjö och det är förbjudet att bada (även om Dr. Heinrich försäkrar att det egentligen går bra). Några fiskar kan man inte heller hoppas på, men lite rekreation i form av båtfärder hoppas man på i denna planerade rekreations-sjö.

Bärwalder See, en konstgjord sjö efter brunkolsbrytningen. Foto: Jenny Åkesson

Vad hade vi kunnat skapa om vi fick börja skissa på det?

3D-programmet SketchUp’s Sandbox-tool kan slänga sig i väggen, det här hade kunnat vara på riktigt.

Av: Jenny Åkesson

Öresundshissen

På Orkanen, Malmö högskolas bibliotek, kan man åka hiss från plan 1 direkt till plan 5. På panelen i den spegelbeklädda hissen är knapparna för plan 2,3 och 4 försedda med ett stoptecken, icke att missförstås. Jag tänker lite att dessa röda knappar betecknar stationerna Burlöv, Åkarp och Hjärup på sträckan Malmö-Lund. Orkanenhissen är då ett Öresundståg på höjden. Syftet är ju detsamma, att forsla människor mellan två punkter, som genererar och attraherar flest resor – och därför hoppa över de mindre viktiga stationerna, i detta fall Lärarhögskolan.

Liknande exempel på vertikal trafikplanering finns ju i skyskrapor när hissarna går direkt till exempelvis våning 20. En vän berättade för mig att ett av Samsungs kontor i Seoul har väldigt många våningar med kontor, men bara en med matsal. Vid lunchtid går hissarna där automatiskt med jämna mellanrum ner till matsalen – olika avgångstider från olika våningar, för att undvika trängselkaos.

Tidtabell för hissar? Den täta stadens framtid kräver kanske drastiska lösningar. ”Jag orkar inte jobba kvar där längre, jag är så trött på att byta hiss på vägen till jobbet.”

Av: David Lindelöw

Alternativ användning sökes

Sydsvenskan skriver att de köpcentrum som byggs i Malmö inte kommer att klara sig. I rubriken. I artikeln verkar det mer oklart. Inget har egentligen hänt.

Det roliga är ju om man börjar fundera på vad som går att göra med typ Emporia om det inte skulle vara köpcentrum. ”Din Fristad” kallar de sig på sin hemsida. Vill de bygga någonstans för de som blev utslängda ur Christiania att ta vägen? Kommentarer kommer samlas och skickas till Emporia.

Bygger upp och river ner

Banverket tänker lägga ner ett antal kilometer lågtrafikerad järnväg under planperioden 2010 till 2019. Detta står i deras ”Järnvägens bidrag till samhällsutvecklingen, inriktningsunderlag 2010 – 2019”. De flesta av dessa kilometer utgörs enligt rapporten av gamla räler och dåliga sliprar som behövs bytas (kap 4.5). Förfallet går också snabbare pga att internationell trafik med högre boggitryck skakar sönder banvallarna snabbare.

Längre ner i rapporten kan man läsa om det ökade resandet på järnväg. I alla regioner ökar resandet. Ett högre spårtryck således och tågen kommer att få svårare att få plats. Ifall något händer blir det större följdeffekter än i nuläget.

Banverket satsar på nytt också. Europakorridoren ligger med i planerna och likaså Götalandsbanan. Fint så, men det lågtrafikerade då? Ifall något händer längs en sträckning skulle man kunna omdirigera en del trafik, åtminstone gods. Rustar man upp de gamla banvallarna kan godset företrädesvis gå där, med ökad plats på de persontrafikerade rutterna som följd, vilket i sin tur ger större marginaler ifall en försening sker (och det händer ju titt som tätt).

Varför vill banverket endast satsa på de sträckor som ger internationell publicitet? Jo, pengarna ska ju tas någonstans ifrån, det är ju oundvikligt. Men allt prat om levande landsbygd, nån gång ska väl det bli mer än ett spel för gallerierna.

Av: Karl Rüter