Monthly Archives: oktober 2010

Rågsveds fyra kullar

Jag flyttade hem till Rågsved för ett par veckor sedan. Vid tunnelbanan var det en ombyggnation, planskissen som satt uppe på en skev stolpe såg inte direkt inbjudande ut.

En vän kom förbi ett par dagar senare, hon hade sett bygget, frågade: vad är det dom gör där nere? Det ser inte så fint ut. Jag gillar Rågsved, ville försvara det med näbbar och klor, men tog bara en klunk av kaffet och höll med. Det såg ju inte så fint ut.

Jag gick ner för att gå till affären för ett par dagar sedan, och då var Rågsved så där som världen bara kan vara en solig svensk höstdag när en bott utomlands för länge. Det var liksom en blandning av Håkan Hellström och Ebba Grön i luften. Men bygget var färdigt.

Jag tänkte när jag gick förbi där, att gud, jävla värld. Vem var det som planerade och genomförde detta, för våra skattepengar? Det var upplyst också, som för att accentuera dumheten. Som för att trycka ner Den Nya Staden i halsen på en. Som för att sparka på en förort som redan ligger.

Fyra betongkullar beklädda med konstgräs, spotbelysta. Gräsliga. Jag var en tysk punkare, livrädd för varje tecken på uppfräschning. Pinnade ner för trappan, till affären.

Jag kom hem nu ikväll. Efter ett par öl. Stod vid korvkiosken och tittade mig omkring lite så där. På kullarna satt det två sällskap, konstgräset till trots hade de skapat en plats av det tomrum som funnits där innan.

Förresten var jag ute och promenerade redan i förrgår, rörde mig lite i cirklar mot tuben. Det var ett helt gäng, eller flera hela gäng, av barn som lekte på kullarna. Rullade ner för konstgräset, skrek, kastade pinnar, satt.

Förresten var det inte bara i förrgår, utan även dagen innan. Förresten var det nog varje dag jag gått förbi kullarna sen de byggdes. Det var liksom någonting som hände. Från ett ganska vackert igenvuxet buskage till ett gräsligt konstkullelandskap. Från ett tomrum till en plats att ta i besittning.

Jag stannade upp lite på vägen hem ikväll. Jag kollade in de som satt på kullarna trots att det regnade och trots att konstgräs blir väldigt otrevligt av regn. Det vet jag från när jag spelade fotboll.

Det var ändå någonting som hade hänt där, och det kändes fint.

Jag antar att jag blev glad över det faktum att någon för en gångs skull inte planerat för staden som abstrakt och estetisk vision, utan för staden som konkret plats att ta i besittning.

Av: Betongelits förortskorre

Annonser

4 kommentarer

Filed under arkitektur, stadsliv, Stockholm

Hällvetet

Jag står i min vindsvåning; jag står kanske vid spisen. Avståndet mellan hällen och fläkten är inte så stort, men det går ändå. De utländska kryddorna kan stå på fläkten, det är praktiskt.

Jag har innan sett vindsvåningen som den enkla förtätningsåtgärden alternativt den desperata vinstmaskinen för hyresbolag. Nu symboliserar den bostadsjournalistikens kris och förhoppningsvis inledningen på ett paradigmskifte.

Förra helgens artikel i DN Bostad var inte ett enskilt snedsteg från DN:s sida. Bostadsbilagorna har länge varit den pinsammaste delen i svenska dagstidningar. Det har blivit en väldigt märklig form av konsumentjournalistik. Är det meningen att man efter varje artikel som läsare ska tänka antingen ”Jag har inte tid” eller ”Jag har inte råd”? För många läsare bör väl det bli en naturlig reaktion. Jag vet inte; jag tror aldrig jag läst klart en artikel i en bostadsbilaga (utom just i helgen). Jag kommer aldrig så långt. Ty det finns ingenting jag så många gånger slängt på golvet som en redan tillknycklad artikel om nån jävla ilvansk homestyling-renovering. Eller om den äggmålade köksdörren som fotats i motljus.

Och samtidigt finns det få andra ämnen som innehåller så mycket reportagemässigt sprängstoff som boendet. Eller har jag fel? Nästan alla gör det ju, bor alltså. Se där! …två jätteintressanta fenomen redan: ”alla” och ”nästan alla”. Varför är det så? Kan man inte belysa detta i ett hemma hos-reportage? Om inte dessa fenomen räcker kan man gå på en fest och mingla eller bara lyssna. Då har man nog med material för en längre artikel.

En gång var jag på pressvisning av livsstilsboendet slash gated communityn Victoria Park i Malmö. Jag var kanske för naivt hoppfull; jag trodde att det skulle komma ett antal journalistiska frågor. Det gjorde det inte, inte alls faktiskt. Det var som en bostadsrättsvisning med folk som inte ens låter speciellt säkra på att de ska köpa. Då frågar man väl nämligen försynta frågor om kvadratmeterpriser, antal rum i olika lägenheter och om det finns möjlighet att se takvåningen. Inte ens när guiden visar lobbyn och berättar att det varje dag klockan 3 serveras eftermiddagskaffe till de boende kommer det en kritisk fråga. Själv tycker att jag en sån sak som eftermiddagsfika är nog med material för att skriva en hel essä.

Bostadsjournalistik skulle kunna vara så mycket – så mycket berättande, så många livsöden och så mycket samhällsdebatt. Det måste inte vara ett hemma hos-reportage hos en TV 4-kock, det måste inte vara en helsida fylld med bilder av olika taklampor; det måste inte vara en dåligt förtäckt bostadsannons; det måste inte innehålla ordet topplån; det måste inte ens vara en ”kritisk” artikel som till 80 procent bygger på ett pressmeddelande från Hyresgästföreningen.

En av de få ljusglimtar jag sett är i Situation Sthlm och andra liknande tidningar. Dom handlar oftast om folk som inte har en bostad och skrivs ofta av människor som inte har en bostad – och dom gör det ändå bättre. Det går att göra det bättre. Det skulle inte ens alltid kräva någon större research. Jag minns en artikelserie som Aftonbladet kultur ganska nyligen hade, där deras egna skribenter fick berätta om sina egna första lägenheter. Det var enkla, men fantastiska berättelser. Det är märkligt att kultursidor ofta producerar bättre bostadsjournalistik än just bostadsbilagorna. Men det kan inte vara meningen att Dan Hallemar nästan ensam ska axla detta ansvar. Från och med november vill jag – och jag är fullständigt allvarlig – se följande rubriker i Dagens Nyheter:

”Veckans svartkontrakt”
”Så inreder man med möbler från pappas gamla kontor”
”Cecilia: Därför låg jag med min mäklare”
”Vindsförråd har blivit ett sätt att leva”

Av: David Lindelöw

5 kommentarer

Filed under bostadsjournalistik

Ett par goda argument för marknadshyror

Hade en kompis på besök i helgen. Efter ett par öl hamnade vi i en minst sagt eldfängd diskussion om bostadsmarknaden och marknadshyror. De bästa argumenten förtjänar att återges här:

  • Inflyttningen till våra städer är en stark trend som inte visar några tecken på att avta. Om städerna ska kunna vara fortsatt livskraftiga och skapa jobb krävs en mer flexibel bostadsmarknad, där man kan flytta för att jobba och driva företag. Richard Florida skriver om varför det här är viktigt i Wall Street Journal.
  • Idag är kötiderna för hyreslägenheter groteskt långa i Stockholm, Malmö och Göteborg. Det enda reella, lagliga alternativet är att köpa en bostadsrätt. Det gör att unga människor måste skuldsätta sig tidigt, får svårt att flytta efter behov och blir mer sårbara på arbets- och bostadsmarknaden.
  • De som får tillgång till hyreslägenheter idag tillhör en priviligierad grupp. Eftersom vinsterna från hyreslägenheterna ligger långt under marknadsvärdet på husen (Stockholmshems vinst låg på cirka 0,5% av beståndets marknadsvärde exkl. försäljningar 2009), subventionerar vi i praktiken boendet för denna priviligierade grupp idag.
  • ”Tvånget” att köpa en bostadsrätt hindrar unga som inte har föräldrar som kan hjälpa dem med lån att komma in på bostadsmarknaden.
  • Genom att införa marknadshyror skulle vi i ett slag ”låsa upp” bostadsbeståndet. Bostads- och arbetsmarknaden skulle bli mer flexibel, trösklarna skulle minska för att komma in.
  • Det är en åtgärd som direkt gynnar unga. Unga kan tänka sig att dela lägenheter, och bo tätt tillsammans för att kunna bo centralt. Staden skulle bli tätare, och kanske i längden mer hållbar.
  • Du får möjlighet att välja om du vill prioritera ditt boende. Två unga tjejer från Södertälje, som fått jobb på ett kafé har chansen att flytta ihop kollektivt, och bo tätare i innerstan. Idag finns inte den möjligheten annat än om de har rika föräldrar som kan ta ett banklån eller köpa ett hyreskontrakt svart.

Jag väljer att stanna där. Det här är ett par starka argument för marknadshyror. Men. Stay tuned för motargument. De finns. Och de är också starka. Vad tycker du?

av: Karl Westin

7 kommentarer

Filed under allmännyttan, bostadsbrist, Hyresrätt, Själv är bäste Richard Florida