Death Of The GPS: Mapagramming The World

”We’re proud to have Petter Hanberger crash the Betongelit Blog, reporting from the streets of Boulder, Colorado”

”Do I need a car in Boulder?” The answer was ”No, you can get around by bike without any problems.” Before my second visit to this country I’d never heard of Boulder and obviously I had no idea how big or small this town was.

It might be really interesting to discuss how the people of Boulder refuse to broaden the highway between Denver and Boulder with a few more traffic lanes, how Boulder citizens were first in the country to vote for a tax to buy, manage and maintain open space land in order to protect parks and trails from development. I could tell you about how Boulder in 1971 adopted a 55 foot height limit for new buildings or how their B-cycle bike sharing program has emerged during the last few years. However, for this post, I won’t dig any deeper into those topics. I’m just very pleased to be in a small town with mountains smiling at me through the window when I wake up in the morning. I appreciate how easy it is to get around in this town, how walkable and bikeable it is but most of all I’m delighted how doable it is to draw a map of my every day life in Boulder. Me and hand-drawn maps have a good relationship, and it started four years ago, during my first US visit.

I was cruising Mulholland Drive in my red sports-like-car. I was walking down Hollywood Boulevard, posing with various celibrities outside the Kodak Theatre. I went to Venice beach, spotting celebrities throwing a frisbee. I drank a whole lot of Orange Mocha Frappuccinos, bought a bunch of really cool t-shirts. But most of the time I spent driving around the enormous city, and thanks to an amazing GPS I could cruise pretty much wherever I wanted, without any worries or responsibilities so to speak. Which made sense, after all I was in ”the land of the free” and anybody who’s ever been to LA knows it’s a city where you’re a nobody without a car. I turned up the music while that feeling of cruising-in-your-car-freedom was just getting a hold of me. That’s when my GPS went black. Right in the middle of somewhere in a very dark LA.

I still don’t know what part of the city I was in, but I know I was saved by a good ol’ pencil with which someone drew me a map on a pink piece of paper.

This life changing experience not only made me prefer smaller cities before big ones but also to forever respect and love the power of hand-drawn maps. To be honest those are the only maps I trust and I’ve been trying to save them ever since as well as contributing to creating more (even if it’s mostly mind maps). The above map is the most recent, drawn using the very subjective method called memory and showing more or less my everyday life, or downtown Boulder. And as drawing maps is a very contemplative activity, the idea started growing of a collectively and co-created drawn map of the world. It might be as simple as drawing directions to the nearest grocery store for a stranger or trying to draw all the US states from memory or even a mind map of ideas to come. They all count and could eventually all together make a pretty nice and interesting map of the world. Perhaps even the coolest I could possibly think of.

I have no idea where this is going but I’m gonna start submitting my part of the world to submit@mapagram.org or perhaps tweet it to @mapagram.
I’d be more than happy if you would do the same.

–
“Hi, can I crash on your blog?” – Blog surfing by Petter Hanberger

This is the story of my Boulder experience, and it’s a tiny experiment in collaborative communication or cross pollination, or guest blogging if you like. I’m hoping to find a new blog to crash each week, and contribute with a post that’s relevant for the specific host. If you have a blog I could crash, please let me know.

Stay tuned.

/PH

Previous episodes:

01/12/2011: ”OH, YOU MUST BE THE COUCH SURFER”, hosted by Hannes Lennartsson

27/11/2011: FEEDING THE FUTURE, hosted by Helena Janson

18/11/2011: THE WOWBOY, hosted by Mats Brate

09/11/2011: INVOLUNTARY OFFLINE MODE, hosted by Siri Johansson

@pepperhamburger

www.petterhanberger.se

Buss ovanpå trafiken

I allt snack om spårtaxi, tunnelbana och spårvagn kommer en riktigt orginell idé från Kina: Att låta kollektivtrafiken åka ovanpå trafiken!

Projektet, som ska byggas av något som kallas ”Shenzen Hashi Future Parking Equipment”, är sjukt svårt att hitta någon riktig förstahandsinformation om. Det ligger nära till hands att tänka att detta är ännu en eko-bluff från Kinas håll, precis som Dongtan Eco City. Men om kineserna inte tänker bygga det själva – varför inte bygga det här?

Kostnaden uppges till 500 miljoner yuan, det blir lite mer i svenska kronor. Vad som ingår där har jag tyvärr inte kunnat hitta, men jag antar att lite räls och några bussar ligger med i paketet. Några referenskostnader kan vara bra att ha: Förbifart stockholm: 28 miljarder, Bottniabanan 13,2 miljarder Spårvagn Rosengård – Innersta’n (Malmö): 1,6 miljarder kronor.

Är det någon som vet mer om det här projektet, eller vad ni tror om att implementera det i Sverige – skriv! Det var här jag läste om bussen först, btw.

av: Karl Westin

Chus vita hus

När Steven Chu, USA:s nye energiminister den 15 juli pratar vid Tsinghuas Universitet, Kinas svar på MIT, handlar mycket om hus.

– Vi borde måla alla hustak i världen vita, säger han till den samlade publiken av akademiker, studenter och media. Om alla världens hustak var vita och alla vägar betongfärgade skulle vi reflektera mycket av det solljus som faller på världens byggnader och som annars absorberas och värmer världen. Vita tak och gråa vägar sparar energi motsvarande 11 års bilutsläppp från en miljard bilar.

– Dessutom är vitt snyggt, säger Dr Chu och visar bilder på ett stadium i Texas med ett vitt tak och en vitmålad stad i Grekland.

Om Bushadministrationens energiprogram handlade om oljan i Arabiska gulfen är Chus politik förankrad i teknik, vetenskap och nytänk. Inom byggnadsområdet nämner han att USA snart hoppas bygga hus som resulterar i 80 procent lägre koldioxidutsläpp – hus som ska designas i datorprogram där varje vinkel i huset optimeras, precis som flygplan byggs idag.

Det finns en god anledning till varför Dr Chu pratar just här på Tsinghua. Det förväntas att infrastruktur motsvarande hela USA:s infrastrukturbas kommer byggas i Kina under de närmaste 15 åren. Som Kinas mest framstående universitet inom teknik och naturvetenskap, vars studenter blir landets ledande forskare och ingenjörer, måste en del av världsproblemen lösas här.

Turligen finns det också en anledning varför Tsinghuapubliken lyssnar lite extra noga på Steven Chu. Chu är en av de få nobelpristagarna med kinesiskt påbrå och var känd i Kina redan innan han blev miljöminister. Chus föräldrar tog själva examen från Tsinghua och enligt den kinesiska doktoranden som sitter bredvid mig vet till och med de flesta skolbarn vem han är.

I Kina väger akademiska meriter fortfarande tungt och akademiker konsulteras ofta om policybeslut. Nu, som Obamas energiminister, är Dr Chu bättre placerad än de flesta att få både Kinas politiker och studenter att tänka nytt. På typiskt amerikanskt vis försöker han locka fram nya idéer med lockbete.

– Den som uppfinner bättre fotovitaliska celler som är tunnare starkare och fem gånger billigare än vad vi har nu kommer bli en mycket rik person. Dessutom behöver vi hitta på ett sätt att förvara energi och öka batteriers kapacitet fyra till fem gånger.

Med Steven Chu i rummet känns många av världens problem ganska lösbara. Men hur möjligt är det för studenterna i rummet att nappa på hans bete? Zhang, doktoranden som sitter brevid mig, har troligtvis satsat allt på de slutliga “gaokao”-proven i gymnasiet för att komma in på Tsinghua. Som doktorand får han nu ungefär 300 yuan i månaden i studiestöd, vilken inte ens täcker matkostnader, säger han.

Vad han gör med sin tid bestäms till stor del av hans handledare, en professor med en stor stab av elever som jobbar för några hundra- eller tusenlappar i månaden. Stora idéer om vita hustak verkar inte intressera Zhang vidare mycket, trots att han forskar om energifrågor.

Sin kinesiska bakgrund och sina akademiska meriter till trots, kanske Dr Chu måste brottas med en ännu store kulturkrock för att ändra Kinas energipolitik: Kina styrs fortfarande till största grad av ingenjörer och ekonomer – inte av vetenskapsmän med stora idéer, som att måla världens hustak vita.

Skrivet av Betongelits utsände/själsfrände i Kina.

Centralstation som passivhus? Nåja…

Betongelits eminente Chief Media & Public Relations Management Control Officer (CMPRMCO), David Lindelöw, skickar mig ett tips om att Centralstationen i Stockholm ska förses med värmepumpar, som i sin tur ska värma upp det nya kontorshuset (är det detta, månne?) som byggs i närheten. Tanken är alltså att tillvara den värme som de (enl. uppgift) 250 000 människor som dagligen passerar centralstationen bidrar med, och så långt är väl allt väl.

Tyvärr sätter sådana är projekt igång tankebanorna och då känns det inte som om det stämmer längre. För att få ut så mycket som möjligt från en frånluftsvärmepump (dvs. en värmepump som tillvaratar värmen i luften som ventileras ut från en byggnad) behöver så mycket som möjligt av frånluften passera genom själva ventilationen, vilket inte alls är självklart, speciellt inte på äldre hus. Stockholms centralstation är att betrakta som ett äldre hus. Dessutom passerar ju väldigt mycket (inomhus-)luft ut vid in- och utgångar för människor och tåg(!), vilket också leder till stora okontrollerade värmeförluster.

Till råga på allt har huset dålig isolering (eftersom det är gammalt), vilket gör att värmen passerar ut genom väggarna, och stor luftvolym, vilket gör det svårare att kontrollera ventilationen. Alla ovan beskrivna egenskaper är sådana som man försöker undvika vid passivhusbyggen, vilket bäddar för att man inte kommer att få så bra utbyte av sina värmepumpar.

Enligt Sveriges Radio ska det nya ”energieffektiva” kontorshuset vara i glas, och stora glasytor och energieffektivitet är knappast förenligt. De bästa fönstrena på marknaden har idag U-värden på runt 0,85 W per kvadratmeter och grad temperaturskillnad, vilket är lite bättre än en husvägg från 60-talet… Tyvärr blir summan av kardemumman att de inte kommer uppnå det de vill, men man kan ju hoppas att jag har fel.

Av: Jonas Westin

Äntligen hyreshus som passivhus

Efter sommaren kommer även du som inte kan lägga upp cashen för en villa bo i ett passivhus. Fastighetsbolaget Älvstranden Utveckling bygger nämligen Sveriges första flerbostadshus utan värmesystem (jag vet, projektet började för länge sedan, men jag har inte fått nys om det förrän nu). Ny Teknik skriver också om hur husets vind ska fuktsäkras med hjälp av ett nytt ventilationssystem. Kallvinden (dvs. ett utrymme ovanför översta våningen som inte är uppvärmt) är nämligen passivhusens svaga punkt: Andra tekniska problem som kan uppstå löses framförallt med noggrannt utförande, medan ett väldigt välisolerat vindsbjälklag faktiskt kan leda till fuktsskador oavsett hur väl utfört det är.

Hamnhuset på Norra Älvstranden. Lägg märke till vilken arkitekt som är inblandad.

Detta beror på att takets råspont underkyls vid klara, kalla nätter (har lägre temp. än uteluften), vilket leder till kondens på insidan av kallvindens tak, vilket i sin tur orsakar fuktskador på huset. Hoppas att Ventotech lyckas lösa detta, det är viktigt att projektet lyckas med tanke på passivhusens framtid i Sverige. Kritik har nämligen inte saknats för de redan genomförda projekten.

Älvstranden har också gjort en intressant ekonomisk utvärdering av energieffektiviserande åtgärder inför detta projekt. Intressant är dock att de inte tar upp hur det noggranna utförandet på byggarbetet (som jag nämde ovan) påverkar kostnaden för projektet. Visst, de flesta byggprojekt kalkyleras mellan tummen och pekfingret, men för passivhus får man nog ta till lite större tumme och pekfinger.

En av kommentatorerna på Ny Teknik föreslår att man sänker fastighetsskatten för passivhus. Det låter väl som en intressant idé? Vad säger vår skatteexpert karlr? Läsarna?

Av: Jonas Westin

V-programmet bygger broar och knyter vänskapsband

”Mann schafft heute nicht mehr, beide Architekt und Ingenieur zu sein, wenn man nicht dilettieren will” -Jörg Schlaich

Trots den store ingenjörsguruns invändningar ovan kastade studenterna på V-programmets husbyggnadsinriktning dödsföraktande ut i en tävling i brobyggnad i fredags (30/11). Uppgiften var alltså att bygga broar med en spännvidd på 1700 mm, med tunna träribbor med tvärsnitt 10*15 mm och plywoodremser med maximal bredd 40 mm. Broarna skulle:
*klara att en person gick över dem utan att de deformerades för mycket (nedböjning 25 mm)
*genomgå en estetisk bedömning utifrån kopplingen mellan kraftspelet i bron och dess utformning
*trycktestas med en punktlast mitt på brons spännvidd (genomfördes med domkraft)

På grund av att endast slanka materialdimensioner tilläts tvingas man utforma broarna som vektoraktiva strukturer, vilket innebär att alla element (idealt sett) bara ska utsättas för rena tryck- eller dragkrafter, ingen böjning. För att uppnå detta kan man utgå från huvudspänningarna i en balk: Genom att låta materialet följa de linjer där rena drag- och tryckspänningar uppstår i balken kommer konstruktionen att fungera ungefär som en balk, fast utan att materialet någonstans utsätts för böjning.

Jag tänkte presentera två av förslagen (totalt 7) som deltog:
*Först ut den bron som vann tävlingen. Helt rättvist fick den högst estetiska poäng av alla. Konstruktionen är väldigt enkel, samtidigt som man direkt inser hur krafterna kommer att fördela sig: De stora bågarna utsätts för tryckkrafter, och staget i mitten blir draget. Totalt klarade bron 700 kg last.

[Bild kommer så snart jag får tag på den]

*Bron min egen grupp presenterade hade en klart mer komplex konstruktion. Trots att vi inte limmade ihop ribbor till större dimensioner lyckades vi klara större last än de flesta andra som valt att utforma sina broar efter liknande principer, 550 kg. Vi blev så till oss att vi byggde en version i fullskala:

Påminner om en solig dag i Västra Hamnen i Malmö

Har Jörg Schlaich rätt då? Kanske. Ingenjörer skälls ofta hit och dit för ”fyrkantighet” och ”inget sinne för estetik”. Men det finns definitivt en kraftspelets estetik, som är väl värd att ta vara på. Och nån estet av rang blir man ju inte om man inte får öva sig. När arkitekter och ingenjörer är villiga att ta till sig Heino Engels teorier om kraftspelet i strukturer (se pdf:en ovan) resulterar det ofta i luftiga och slanka konstruktioner med böljande former, vilket kanske inte är till glädje i ett bostadshus med väl i ett museum eller framförallt kanske just broar? Formerna gör också att byggnader och anläggningar i högre grad tillför något och blir en del av själva landskapet, istället för att bli ett avbrott i det.

Bilden visar ”Teepott”, en restaurang i tyska Warnemünde. Betongtaket, som inte har några upplag övehuvudtaget innanför fasaden, bär upp en spännvidd på uppskattningsvis 40 m. Trots det är det bara 7 cm tjockt. Detta kan jämföras med att sådana spännvidder normals sett klaras med ca 1,80 meter höga betongbalkar, som själva väger flera ton. Den här typen av arkitektur var vanlig i DDR men har försvunnit efter återföreningen.

Av: Jonas Westin

NCC Komplett gick inte alls – men Skanska satsar

Igår skrev Ny Teknik att NCC nu helt lägger ned sin husfabrik i Hallstahammar. Tyvärr verkar man inte vilja tala om varför, men det rör sig antagligen om samma orsaker som ledde till neddragningarna vi tidigare skrivit om: underleverantörer har inte kunnat leva upp till de krav fabriken har ställt, och därmer har inte effektiviseringen blivit speciellt stor.

Dagen innan (ironiskt nog) skriver Ny Teknik att Skanska nu öppnar fabriken för sin egen motsvariget – Moderna Hus. Till skillnad från NCC Komplett (där väggarna byggts med reglar och skivor – modern flerskiktsteknik) byggs Moderna Hus med prefab-betong. Detta gör att Skanska får mycket bättre kontroll över sina måttoleranser – eftersom de själva bygger gjutformen är det ju de som bestämmer, inte leverantörerna som bara ska hotta dit sten, sand och grus. Förhoppningsvis innebär detta också att man kommer att kunna bygga med tung teknik (betongväggar) utan att bygget ska behöva stå stilla för att låta byggfukten torka ut.

Andra skillnader mellan Moderna Hus och NCC Komplett (som kanske kan vara avgörande, men citera mig inte):

• Skanska verkar också (enl. Ny Teknik) ha förstått det som jag skrev att NCC missat, nämligen att man faktiskt måste begränsa beställarnas valfrihet för att kunna uppnå effektiv industriell produktion.
• Skanska har inte kickat ut alla byggnadsarbetare utan tagit in dem i produktionen för att dra nytta av deras kunskaper.
• Skanska har utannonserat en arkitekttävling för sin industriella plattform, vilket kan ha tvingat dem att öka ”uttrycksfullheten” för/möjligheterna med Moderna Hus.

För problemet är ju ändå att ingen vill köpa ett likadant hus som någon annan fått byggt åt sig. De analogier till bilindustrin som Staffan Carenholm för fram här (nej, texten är inte så rabiat som rubriken) är nog korrekta: Man kanske måste integrera produktion och design? Å andra sidan finns det en viktig skillnad som SC missar: Om man bygger 100 000 likadana bilar bygger man ett hus. Men det kanske det är slut med?

Bios Politikos skriver också om detta. Fast jag köper inte hans triumferande tirader.

Uppdatering: Operation Karlstad har också skrivit ett intressant inlägg om industriellt byggande. Mycket läsvärt, kanske i synnerhet för undertecknad…

Av: Jonas Westin

Ok, nu höjer vi!

All industriell innovation verkar komma till byggbranschen i sista hand. Användande av logistik på byggarbetsplatser, industriell tillverkning, implementerad projektstyrning, lean production, 3d-projektering; you name it, I say byggbranschen var väl sist som vanligt. Detta kan hänga samman med att byggande inte betraktats som industriell aktivitet under särskilt lång tid, och det är inte länge sedan man började prata om ”produktion”.

Istället för att försöka minska kostnaderna där det verkligen finns utrymme (sluta lalla runt med materialresurser, se till att allt finns på plats i tid, lösa problem innan de uppstår istället för när det skitit sig på riktigt) finns det fortfarande en stark tradition av att med ”sänka kostnaderna” mena det att byggplatschefen sitter timvis i telefon och försöker få konstruktören att byta ut de där dyra balkonginfästningarna. Men nu höjer vi.

Det har under senare tid kommit fram ett flertal satsningar på att effektivisera byggsektorn på andra sätt än att säga åt gubbarna att jobba snabbare. Luleå TU, Lunds TH och flera aktörer från industrin har gått ihop i Lean Wood Engineering, som syftar till att utveckla effektivt träbyggande, något som annars varit förenat med mycket materialspill och ojämnt resultat. Min stora förhoppning är att det ska komma ut ett effektivt träbyggnadssystem med snabb projektering, så vi ingenjörer kan lägga den tid vi har på att lösa andra problem som oftare än gör sig påminda, men det är en annan diskussion.

För lite sedan kom också Lean Forum Bygg ut med ett spel, Sim Lean, där man får öva sig i att bygga billigt. Jag blev väldigt glad när jag såg att en V-ingenjör från LTH låg på topplistan. För att understryka hur viktigt det här är kommer länken igen:

Sim Lean – spelet om att bygga billigt.

Jag lovar naturligtvis dyrt och heligt att jag ska spela igenom det, när jag har lite mera krut i skallen än i skrivande stund, så får jag återkomma med en rapport.

När vi ändå är igång ska jag bara tipsa om två andra bra grejer som dykt upp den senaste tiden: Byggmer.nu – Hur många gånger har man hört att ”hyrorna är så höga för det går helt enkelt inte att bygga billigare”? Jagvillhabostad.nu och Sveriges Byggindustrier håller inte med.

Utmärkt! Samhällsbyggnad om innovation i samhällsbyggnadssektorn.

Av: Jonas Westin

Betong (en mellandag)

Ok. Just nu har jag inget speciellt att framföra men jag tänkte bara dela med mig av några saker: Betongelit (eller iallafall delar av oss, se inlägget nedanför ;-)) gillar ju betong. Den allmänna åsikten man ofta stöter på är att betong är monotont och livlöst, jfr. ”betongförort”. Själv tycker jag att betong är ett snyggt och levande material med en fantastisk förmåga att variera sig med årstid och väder och att åldras på ett häftigt sätt. Därför häver jag upp en radda grejer du kanske inte visste att man kunde göra.

Starka i Kristianstad tillverkar bland annat prefabricerade betongelement. När jag besökte deras fabrik förra hösten hittade jag två fräscha nyheter som de utvecklat i samarbete med en lokal konstnär (som jag tyvärr glömt namnet på).

Bilden ovan visar en detalj av en ”soffa” i betong, där man tryckt på en tidning som ligger slängd i soffan. Mönstret ligger alltså i detta fall som färg utanpå betongen.

I det här fallet har man etsat mönstret med hjälp av retarderingsmedel och en stor schablon. Elementet (en vägg på ca 3×3 m) gjuts med den etsade sidan nedåt. Gjutformen har bestrukits med retarderingsmedel (se nedan) och sedan klätts in med en schablon där mönstret är utskuret. Retarderingsmedlet hindrar att betongen härdar där det är hål i schablonen, medan resten av elementet blir så pass starkt att väggen kan avformas. Sedan spolar man försiktigt bort betongen där retarderingsmedlet har verkat (bara några millimeter djupt) och mönstret träder fram. Mönstret är alltså etsat; ingen tryckfärg.

För ett tag sedan skrev Erik Berg om en liknande grej, som jag misstänker är gjord på samma sätt som etsningen ovan. Fast det här är ju ännu häftigare. Om allt går som planerat (?) kommer detta snart till en stad nära en del av er, say no more…

Slutligen: Sydsvenskan skriver om ljusgenomsläpplig betong. En viktig brasklapp dock: detta är inget att bygga hus av på våra breddgrader, även om tanken känns väldigt frestande. Oisolerad betong har isoleringsförmåga jämförbar med ett enkelglasfönster (Litracon skriver att man kan bygga in värmeisolering men något sådant projekt verkar inte vara genomfört).

Sydsvenskan har förresten en bostadskrönikör som efter den senaste byggskandalen i Skåne mest ägnar sig åt bredsidor mot modern husbyggnadsteknik. Man får erkänna att han har rätt i sak; att putsa på cellplast har visat sig vara en dålig idé. Man kan jämföra det med att måla med plastfärg: Om man skulle få ett helt tätt ytskikt och inte bygga in någon fukt skulle det fungera jättebra. Det är dock ungefär lika sannolikt som att Elvis landar i ett UFO på Turning Torso. Man får dock erkänna att byggnadsteknikens historia är full av missar, denna är absolut inte den första och antagligen inte den sista. Det enda man kunde önska sig för att undvika liknande händelser är väl fler fullskaleförsök från materialtillverkarnas sida; i detta fall är det nämligen frågan om en typlösning som  leverantörerna tillhandahållit.

Av: Jonas Westin

Skagen Innovation Center

Efter att ha skrivit två magsura inlägg i rad tänkte jag som omväxling berätta om en innovation inom väg- och vattenbyggnad.

DN skriver om en dansk kyrka som håller på att rasa ned i havet på grund av att kusten eroderar. Ett danskt innovationsföretag har föreslagit åtgärder som enligt uppgift skulle vara billigare än de traditionella metoderna för att förhindra kusterosion, vilket förstås är intressant eftersom det ligger stora naturvärden och ekonomiska värden i att bevara våra sandstränder.

Traditionellt har sandstrandserosion förhindrats genom att bygga vågbrytare och hövder för att påverka mönstret för hur sanden transporteras (”hard engineering”) eller genom att ”fylla på” stranden allteftersom sanden transporteras bort av vågorna (”soft engineering”). Båda dessa metoder har vissa oönskade effekter: ”Hard engineering” tenderar att flytta problemet till ett annat ställe på kusten, medan det naturligtvis kostar mycket att fortlöpande transportera stora sandmassor (det rör sig om 100 000-tals kubikmeter över säg 10 år).

Istället har man hittat metoder för att använda den transport av material, som ändå finns, till sin fördel. Genom att sänka grundvattennivån under själva stranden har man sedan 1980-talets början kunnat försvåra transporten från stranden. Grundvattennivån sänks genom att lägga in en dräneringsledning i stranden parallellt med vattenlinjen. Det danska företag som DN omnämner, Skagen Innovation Center, anpassar denna metod till lokala förhållanden och har enligt egen utsago lyckats väl. Det ska dock sägas att kritik inte saknas.

Innan jag ger mig på att förklara det här ska det sägas att kusthydraulik och erosionsprocesser är svårt, men jag får det till att det fungerar så här: Under stranden finns vattenförande lager (titta på danskarnas bilder under ”Theory” så förstår ni) som för ut grundvatten i havet (vinkelrät riktning mot strandlinjen). Under lågt tidvatten infiltrerar havsvattnet ner ovanpå det vattenförande lagret och strömmar ut i havet igen.

Genom att sänka grundvattenytan (och uppnå de effekter som ShoreGro beskriver) och samtidigt tryckutjämna grundvattenflödet mot atmosfären kommer saltvattnet att strömma ut i havet (genom det vattenförande lagret) med lägre hastighet, vilket naturligtvis innebär att mindre material transporteras. Sanden tillåts torka vid lågvatten tack vare dräneringen och blåser mer upp på land, där den hålls kvar av risknippen. På så sätt utnyttjar man naturens egna transportsystem till att fylla på stranden, samtidigt som man inte påverkar omgivande, o-eroderade kuststräckor. Innovation när den är som bäst!

Tack till Per Westberg för länken till SIC.

Messina – EU:s samarbete om erosion, publicerar en jättestor bok om metoder för att skydda stränder (”Engineering the shoreline”). Gratis! Här beskrivs den ”äldre” metoden med att sänka grundvattnet – och varför den inte fungerar överallt.

Av: Jonas Westin

Fotnot: Malmö kommun ska också ha använt systemet till att skydda Ribersborg. Jag har ringt och beställt deras utvärdering men har inte fått den än. Om de instämmer i den ovan framförda kritiken ska jag ställa mig i skamvrån. Får återkomma.