Category Archives: Social hållbarhet

Death Of The GPS: Mapagramming The World

”We’re proud to have Petter Hanberger crash the Betongelit Blog, reporting from the streets of Boulder, Colorado”

”Do I need a car in Boulder?” The answer was ”No, you can get around by bike without any problems.” Before my second visit to this country I’d never heard of Boulder and obviously I had no idea how big or small this town was.

It might be really interesting to discuss how the people of Boulder refuse to broaden the highway between Denver and Boulder with a few more traffic lanes, how Boulder citizens were first in the country to vote for a tax to buy, manage and maintain open space land in order to protect parks and trails from development. I could tell you about how Boulder in 1971 adopted a 55 foot height limit for new buildings or how their B-cycle bike sharing program has emerged during the last few years. However, for this post, I won’t dig any deeper into those topics. I’m just very pleased to be in a small town with mountains smiling at me through the window when I wake up in the morning. I appreciate how easy it is to get around in this town, how walkable and bikeable it is but most of all I’m delighted how doable it is to draw a map of my every day life in Boulder. Me and hand-drawn maps have a good relationship, and it started four years ago, during my first US visit.

I was cruising Mulholland Drive in my red sports-like-car. I was walking down Hollywood Boulevard, posing with various celibrities outside the Kodak Theatre. I went to Venice beach, spotting celebrities throwing a frisbee. I drank a whole lot of Orange Mocha Frappuccinos, bought a bunch of really cool t-shirts. But most of the time I spent driving around the enormous city, and thanks to an amazing GPS I could cruise pretty much wherever I wanted, without any worries or responsibilities so to speak. Which made sense, after all I was in ”the land of the free” and anybody who’s ever been to LA knows it’s a city where you’re a nobody without a car. I turned up the music while that feeling of cruising-in-your-car-freedom was just getting a hold of me. That’s when my GPS went black. Right in the middle of somewhere in a very dark LA.

I still don’t know what part of the city I was in, but I know I was saved by a good ol’ pencil with which someone drew me a map on a pink piece of paper.

This life changing experience not only made me prefer smaller cities before big ones but also to forever respect and love the power of hand-drawn maps. To be honest those are the only maps I trust and I’ve been trying to save them ever since as well as contributing to creating more (even if it’s mostly mind maps). The above map is the most recent, drawn using the very subjective method called memory and showing more or less my everyday life, or downtown Boulder. And as drawing maps is a very contemplative activity, the idea started growing of a collectively and co-created drawn map of the world. It might be as simple as drawing directions to the nearest grocery store for a stranger or trying to draw all the US states from memory or even a mind map of ideas to come. They all count and could eventually all together make a pretty nice and interesting map of the world. Perhaps even the coolest I could possibly think of.

I have no idea where this is going but I’m gonna start submitting my part of the world to submit@mapagram.org or perhaps tweet it to @mapagram.
I’d be more than happy if you would do the same.


“Hi, can I crash on your blog?” – Blog surfing by Petter Hanberger
This is the story of my Boulder experience, and it’s a tiny experiment in collaborative communication or cross pollination, or guest blogging if you like. I’m hoping to find a new blog to crash each week, and contribute with a post that’s relevant for the specific host. If you have a blog I could crash, please let me know.

Stay tuned.
/PH

Previous episodes:

Lämna en kommentar

Filed under hållbar utveckling, Innovation, Lokal förankring, samhällsplanering, Social hållbarhet, stadsplanering, teknik, Uncategorized, urbanitet, USA, vägar

Den tyska minoriteten, eller staden och individualiteten del 2 (100?)

”Det finns en människa som man får skriva vad man vill om i Sverige, och det är Kicki Danielsson,” sa min kompis för några år sedan. I Berlin finns det däremot en hel grupp som man ohämmat får ge sig på, utan det minsta risk för att någon skulle ställa sig upp och försvara sig, men samtidigt helt utan betänkligheter om politisk korrekthet. Man sparkar nämligen så stenhårt uppåt som det över huvud taget går att göra.

Det handlar förstås om de välbärgade människor som flyttar in i Berlin-Mitte och Berlin-Prenzlauer Berg. Alla man möter på stan pratar om det (eftersom alla mer eller mindre berörs av gruppens framfart), men ingen (ingen!), precis som Karl Westin tidigare skrev här, vill erkänna för sig själv och än mindre för någon annan att man själv skulle vara en del av utvecklingen. Perspektiven varierar från att klaga på allt som ö.h.t. förändras till storögd förundran, som i Die Zeits artikel med namnet ”Bionade Biedermeier” (Biedermeier betyder ung. ”småborgare”, Bionade är den ekologiska läsken som oförtjänt fått stå som representant för fenomenet). Jag översätter inget från artikeln, men den som orkar traggla sig igenom den blir rikligt belönad. Nånstans däremellan, att kritisera det man är en del av, ligger väl serietecknaren Markus Witzel (jag har sammanställt en serie av honom, som berör ämnet, här), och i ännu högre grad det praktexemplar vi träffade på utanför en Döner i ovan nämnda stadsdel:

Efter att ha ätit frågar vi han bredvid om eld och erbjuder att röka i gengäld. Han har en rosa skjorta och Prada-glasögon, och har jobbat som webdesigner i London ett antal år. Nu flyttar han tillbaka till Tyskland och Berlin, ”men inte här, här är det ju helt sjukt.” Istället flyttar han till Neukölln, som egentligen bara ligger några år efter i samma utveckling, och inte har blivit riksbekant på samma sätt. Inte ens han vill bekänna den minsta tillhörighet till denna grupp, så jag får väl göra det själv:

(Jonas:) -Hej, jag heter Jonas, och jag är hipsterutlänningjävel i Berlin.
(alla:) -Hej, Jonas!

Avslutningsvis lite musik:

Av: Jonas Westin

2 kommentarer

Filed under Berlin, gentrifiering, Social hållbarhet

Flytta eller dö

Idag skriver Timbro och Hyresgästföreningen tillsammans en debattartikel på svd.se! Den innehåller faktiskt några oväntat skarpa formuleringar om att människors sparande inte kan ligga i ”italienskt badrumskakel”. Den innehåller också en hel del intressanta tankegångar. Bostadsrätter framställs allt för ofta som en sparbössa, en investering. Men det är en investering som är svårt att realisera vinsten ifrån utan att a) flytta till en betydligt mindre/sämre bostad eller b) dö. Politiker har länge underblåst bostadsmarknaden med krav på billigare/mer tillgängliga lån. Bostadspriserna räknas ju som bekant inte in i inflationen.

Det som står klart för mig är att vi behöver fler bostadsformer. Men nya former som föreslås idag (framförallt ägarlägenheter) bidrar bara till improduktiv kapitalbindning. Istället behövs former som kan komma till rätta med den 2:a- och 3:e-handsuthyrning som blir allt vanligare i storstäderna. Ett bra exempel är hyresvärdar som hyr ut i WG-form (wohngemeinschaft), en slags ”liten studentkorridor”, där tre eller fyra personer delar på en lägenhet, men alla har ett eget kontrakt med hyresvärden. De blir ju förstås inga anabola steroider för lånemarknaden, men är kanske ändå någon som någon politiker vill stödja?

av: Karl Westin

5 kommentarer

Filed under ägarlägenhet, Hyresrätt, Social hållbarhet, stadsliv

Fluffstaden?

Stockholm planerar, visionerna är högtflygande och det finns stadsutvecklingsområden i snart sagt varje hörn av Stockholm. Detta gäller både innerstad som ytterstad, även om uppmärksamheten kring ytterstaden varit betydligt mindre.

Den stad som ska växa fram enligt stadsbyggnads- och fastighetsborgarrådet Kristina Alvendal (M), är en promenadstad och en upplevelsestad. (Se t.ex. ”Promenadstaden” i Stockholm bygger, annonsbilaga DN 2009-04-29 samt ”Stockholm blir en promenadstad” i SvD, 2008-10-15). En plats där detta ska tillämpas är den planerade Söderstaden runt Globen. I Vision Söderstaden som presenterades den 28 april lyfts arbetsplatser, bostäder, shopping, kultur och nöjen fram. (”Allt ska hända runt nya Söderstaden”, DN Stockholm 2009-04-29). Men vad består dessa nöjen egentligen av? När finansborgarrådet Sten Nordin, (M), pratar om Söderstaden som ”en upplevelsestadsdel i världsklass” dyker enkla frågor upp som: Vad ska upplevas? När? Och av vem? De med pengar till teaterbesök, sportevenemang och större konserter kommer att arbeta på dagarna och endast ha tid ”att uppleva” helg- eller kvällstid. Pensionärer, skol- och dagisbarn (efter skol- och fritidsslut), föräldralediga, arbetslösa, tillfälliga besökare o.s.v. kommer att ha tid under dagen – finns det något att uppleva då? Och för en rimlig summa pengar? Finns det vettiga kommunikationer så att man enkelt kan ta sig dit? Ett nytt Heron City känns ju inte så lockande.

Visserligen gjorde Kristina Alvendal kopplingar till the Meat Packing District i New York. Detta område har en historia som går tillbaka till 1884 med öppnandet av utomhusmatmarknaden the Gansevoort Market, följt av the Gansevoort Meat Center 1949. Slakthusområdet vid Globen har en nästan hundraårig historia och partihallarna är idag norra Europas största partihandelsområde för kött, fläsk och charkuteriprodukter, så visst finns det en förankring för den närliggande s.k. Matstadens utveckling. Men vilka ska utveckla denna stadsdel? Stockholms stad kan knappast göra det på egen hand. På Matstadens hemsida kan man läsa att Matstaden har vuxit fram i dialog med branschverksamma. Vilka är dessa? Och hur involverade har de boende runt omkring varit? Vilken är deras tillgång till Söderstaden och Matstaden? Även om visionsdokument skickas ut till boende och företagare i området, innan spadar sätts i marken, så har mycket av arbetet redan gjorts. Man har låst sig i en bild av hur det ska se ut och framför allt kommer initiativet uppifrån. Naturligtvis är det så att man måste börja någonstans, men frågorna kommer ändå krypande. För att skapa bästa möjliga förutsättningar att komma vidare är det viktigt att de lokala krafterna är engagerade.

Ett sätt att hitta aktiviteter som är väl förankrade på platsen är att göra en grundlig undersökning av den. Boverkets ortsanalys, metoden Cultural planning och arkitektduon Fantastic Norways husvagnsturné erbjuder sådana verktyg. Cultural planning är en nerifrån och upp-metod som bygger på kultur som en integrerad del i utvecklingsplaneringen. Metoden tar ett helhetsgrepp på livet i lokalsamhället, på dess förvaltning och planering och kan fungera som en typ av omvärldsanalys. För att hitta de kulturella resurserna, d.v.s. inte bara konstarterna utan också stadsplanering, fritid, nöjesliv, historia och kulturarv liksom kulturella näringar, kartlägger man t.ex. ungdomskultur, kultur bland etniska minoriteter, kulturarvet; matkultur, arkeologi, bilder av platsen – lokala och externa, miljö/omgivning natur och byggnader, lokala produkter och hantverksskicklighet, konsthantverk, mat, design. Det humanistiska brukarperspektivet betonas, allt för att t.ex. få stadsförnyelseprojekt ordentligt förankrade i sin omgivning. I PLAN nr 1:2008 beskriver Erica Månsson och Björn Johansson cultural planning som en samhällsförändringsmetod. De menar att tyngdpunkten i dagens samhällsplanering ligger på förvaltning med fokus på tekniska lösningar. Detta behöver förändras och fler sektorer måste samarbeta. En viktig utgångspunkt för cultural planning är att utmana rådande föreställningar om platser. De skriver: ”Många projekt är i behov av medborgarnas stöd för att nå fram till implementeringsstadiet. Därför är det väldigt viktigt att behandla planeringsprocessen som minst lika viktigt som själva slutresultatet – planen. Om man under själva skapande processen inte diskuterat arbetet med tillräckligt många nyckelpersoner är det troligt att den slutgiltiga planen ignoreras eller får ta emot protester.”

Fantastic Norway använder sig av en liknande metod när de ser sig som en aktiv del och skapare av samhället, inte bara som konstruktörer av enskilda objekt. De för en nära och personlig dialog med medborgare genom att åka runt i en husvagn som de placerar på olika strategiska platser. Utgångspunkten är ”fantastic” och att skapa en positiv känsla runt projektet med hjälp av media, skolor och de lokala politikerna. Med detta som resursbank engagerar Fantastic Norway lokala entreprenörer och investerare för att få igenom projekt.

För att en gynnsam social, ekonomisk och ekologisk utveckling ska komma till stånd krävs det att satsningarna är väl förankrade underifrån. En glassig reklamslogan utan verkligt innehåll kommer inte att göra mycket i längden. Grundläggande marknadsekonomi säger att om det inte finns någon efterfrågan, kommer det snart inte heller att finnas något utbud.

Det slitna uttrycket ”att sätta något på kartan” kan man tycka vad man vill om. I dagens konkurrensutsatta värld är det måhända ett måste. Ett annat slitet uttryck är ”att man måste våga för att vinna”. Det är sant, men för att skapa en hållbar stadsutveckling ur alla aspekter, är det av största vikt att man ger nya satsningar så goda förutsättningar som möjligt. En stad kan inte bara vara tjusig yta och fluffiga ord, det måste även finnas ett verkligt innehåll.

Av: Ebba Larsson

3 kommentarer

Filed under hållbar utveckling, Lokal förankring, samhällsplanering, Social hållbarhet, stadsliv, stadsplanering, Stockholm