Death Of The GPS: Mapagramming The World

”We’re proud to have Petter Hanberger crash the Betongelit Blog, reporting from the streets of Boulder, Colorado”

”Do I need a car in Boulder?” The answer was ”No, you can get around by bike without any problems.” Before my second visit to this country I’d never heard of Boulder and obviously I had no idea how big or small this town was.

It might be really interesting to discuss how the people of Boulder refuse to broaden the highway between Denver and Boulder with a few more traffic lanes, how Boulder citizens were first in the country to vote for a tax to buy, manage and maintain open space land in order to protect parks and trails from development. I could tell you about how Boulder in 1971 adopted a 55 foot height limit for new buildings or how their B-cycle bike sharing program has emerged during the last few years. However, for this post, I won’t dig any deeper into those topics. I’m just very pleased to be in a small town with mountains smiling at me through the window when I wake up in the morning. I appreciate how easy it is to get around in this town, how walkable and bikeable it is but most of all I’m delighted how doable it is to draw a map of my every day life in Boulder. Me and hand-drawn maps have a good relationship, and it started four years ago, during my first US visit.

I was cruising Mulholland Drive in my red sports-like-car. I was walking down Hollywood Boulevard, posing with various celibrities outside the Kodak Theatre. I went to Venice beach, spotting celebrities throwing a frisbee. I drank a whole lot of Orange Mocha Frappuccinos, bought a bunch of really cool t-shirts. But most of the time I spent driving around the enormous city, and thanks to an amazing GPS I could cruise pretty much wherever I wanted, without any worries or responsibilities so to speak. Which made sense, after all I was in ”the land of the free” and anybody who’s ever been to LA knows it’s a city where you’re a nobody without a car. I turned up the music while that feeling of cruising-in-your-car-freedom was just getting a hold of me. That’s when my GPS went black. Right in the middle of somewhere in a very dark LA.

I still don’t know what part of the city I was in, but I know I was saved by a good ol’ pencil with which someone drew me a map on a pink piece of paper.

This life changing experience not only made me prefer smaller cities before big ones but also to forever respect and love the power of hand-drawn maps. To be honest those are the only maps I trust and I’ve been trying to save them ever since as well as contributing to creating more (even if it’s mostly mind maps). The above map is the most recent, drawn using the very subjective method called memory and showing more or less my everyday life, or downtown Boulder. And as drawing maps is a very contemplative activity, the idea started growing of a collectively and co-created drawn map of the world. It might be as simple as drawing directions to the nearest grocery store for a stranger or trying to draw all the US states from memory or even a mind map of ideas to come. They all count and could eventually all together make a pretty nice and interesting map of the world. Perhaps even the coolest I could possibly think of.

I have no idea where this is going but I’m gonna start submitting my part of the world to submit@mapagram.org or perhaps tweet it to @mapagram.
I’d be more than happy if you would do the same.

–
“Hi, can I crash on your blog?” – Blog surfing by Petter Hanberger

This is the story of my Boulder experience, and it’s a tiny experiment in collaborative communication or cross pollination, or guest blogging if you like. I’m hoping to find a new blog to crash each week, and contribute with a post that’s relevant for the specific host. If you have a blog I could crash, please let me know.

Stay tuned.

/PH

Previous episodes:

01/12/2011: ”OH, YOU MUST BE THE COUCH SURFER”, hosted by Hannes Lennartsson

27/11/2011: FEEDING THE FUTURE, hosted by Helena Janson

18/11/2011: THE WOWBOY, hosted by Mats Brate

09/11/2011: INVOLUNTARY OFFLINE MODE, hosted by Siri Johansson

@pepperhamburger

www.petterhanberger.se

Stadsplaneringens Crack Cocaine – Aerotropolis

En stad byggd kring sin flygplats. Låter mer som en mardröm än en utopi om ni frågar mig. Inte om ni frågar John Kasarda. Han har gjort sig ett namn på idén, till och med hittat på ett eget ord – Aerotropolis. Se hans egen video här:

Så, en stad med flygplatsen som centrum, där motorvägar går in mot mitten. Ur beskrivningen:

”create a new urban form that is economically efficient, globally competitive, attractive, and sustainable”

Well.

Om vi ser Kasardas vision som en beskrivning av en utveckling som redan sker, snarare än en utopi, kommer vi längre. Amerikanska städer som framhålls som potentiella Areotropolis är Atlanta, Memphis, Dallas, Los Angeles och Detroit. Inga mönsterstäder ur stadsplaneringssynpunkt direkt. Det går att se en, inte liknande, men Aerotropolitisk, utveckling i Europa också. Jag tänker givetvis på ryanairbyar. De uppstår med lågprisflygbolags vilja att döpa om småstäder efter storstäder inom 15 mils radie, och de lokala myndigheternas vilja att betala för detta.

Flyget kommer troligtvis vara en viktig del av vår ekonomi och vårt samhälle en lång tid framöver. Precis som småstäder kan återfödas som pendlarkommuner, finner både stora och små städer en framtid i att fokusera på flyget. Vad jag skulle vilja se är fler exempel på hur miljömedveten, långsiktig stadsplanering kan hantera flygplatser och flygtrafik. Har du exempel, posta gärna i kommentarerna!

Under tiden konstaterar jag att Aerotropolis verkar vara ett ställe som är bra för att åka till/från, hålla konferens, affärsmöten, och till high-end-elektronikindustri. Frågan är vem som ska vilja bo där? Frågan är vilket lokalt näringsliv som kan skapas? Bygger vi inte bara nya Detroit?

Fluffstaden?

Stockholm planerar, visionerna är högtflygande och det finns stadsutvecklingsområden i snart sagt varje hörn av Stockholm. Detta gäller både innerstad som ytterstad, även om uppmärksamheten kring ytterstaden varit betydligt mindre.

Den stad som ska växa fram enligt stadsbyggnads- och fastighetsborgarrådet Kristina Alvendal (M), är en promenadstad och en upplevelsestad. (Se t.ex. ”Promenadstaden” i Stockholm bygger, annonsbilaga DN 2009-04-29 samt ”Stockholm blir en promenadstad” i SvD, 2008-10-15). En plats där detta ska tillämpas är den planerade Söderstaden runt Globen. I Vision Söderstaden som presenterades den 28 april lyfts arbetsplatser, bostäder, shopping, kultur och nöjen fram. (”Allt ska hända runt nya Söderstaden”, DN Stockholm 2009-04-29). Men vad består dessa nöjen egentligen av? När finansborgarrådet Sten Nordin, (M), pratar om Söderstaden som ”en upplevelsestadsdel i världsklass” dyker enkla frågor upp som: Vad ska upplevas? När? Och av vem? De med pengar till teaterbesök, sportevenemang och större konserter kommer att arbeta på dagarna och endast ha tid ”att uppleva” helg- eller kvällstid. Pensionärer, skol- och dagisbarn (efter skol- och fritidsslut), föräldralediga, arbetslösa, tillfälliga besökare o.s.v. kommer att ha tid under dagen – finns det något att uppleva då? Och för en rimlig summa pengar? Finns det vettiga kommunikationer så att man enkelt kan ta sig dit? Ett nytt Heron City känns ju inte så lockande.

Visserligen gjorde Kristina Alvendal kopplingar till the Meat Packing District i New York. Detta område har en historia som går tillbaka till 1884 med öppnandet av utomhusmatmarknaden the Gansevoort Market, följt av the Gansevoort Meat Center 1949. Slakthusområdet vid Globen har en nästan hundraårig historia och partihallarna är idag norra Europas största partihandelsområde för kött, fläsk och charkuteriprodukter, så visst finns det en förankring för den närliggande s.k. Matstadens utveckling. Men vilka ska utveckla denna stadsdel? Stockholms stad kan knappast göra det på egen hand. På Matstadens hemsida kan man läsa att Matstaden har vuxit fram i dialog med branschverksamma. Vilka är dessa? Och hur involverade har de boende runt omkring varit? Vilken är deras tillgång till Söderstaden och Matstaden? Även om visionsdokument skickas ut till boende och företagare i området, innan spadar sätts i marken, så har mycket av arbetet redan gjorts. Man har låst sig i en bild av hur det ska se ut och framför allt kommer initiativet uppifrån. Naturligtvis är det så att man måste börja någonstans, men frågorna kommer ändå krypande. För att skapa bästa möjliga förutsättningar att komma vidare är det viktigt att de lokala krafterna är engagerade.

Ett sätt att hitta aktiviteter som är väl förankrade på platsen är att göra en grundlig undersökning av den. Boverkets ortsanalys, metoden Cultural planning och arkitektduon Fantastic Norways husvagnsturné erbjuder sådana verktyg. Cultural planning är en nerifrån och upp-metod som bygger på kultur som en integrerad del i utvecklingsplaneringen. Metoden tar ett helhetsgrepp på livet i lokalsamhället, på dess förvaltning och planering och kan fungera som en typ av omvärldsanalys. För att hitta de kulturella resurserna, d.v.s. inte bara konstarterna utan också stadsplanering, fritid, nöjesliv, historia och kulturarv liksom kulturella näringar, kartlägger man t.ex. ungdomskultur, kultur bland etniska minoriteter, kulturarvet; matkultur, arkeologi, bilder av platsen – lokala och externa, miljö/omgivning natur och byggnader, lokala produkter och hantverksskicklighet, konsthantverk, mat, design. Det humanistiska brukarperspektivet betonas, allt för att t.ex. få stadsförnyelseprojekt ordentligt förankrade i sin omgivning. I PLAN nr 1:2008 beskriver Erica Månsson och Björn Johansson cultural planning som en samhällsförändringsmetod. De menar att tyngdpunkten i dagens samhällsplanering ligger på förvaltning med fokus på tekniska lösningar. Detta behöver förändras och fler sektorer måste samarbeta. En viktig utgångspunkt för cultural planning är att utmana rådande föreställningar om platser. De skriver: ”Många projekt är i behov av medborgarnas stöd för att nå fram till implementeringsstadiet. Därför är det väldigt viktigt att behandla planeringsprocessen som minst lika viktigt som själva slutresultatet – planen. Om man under själva skapande processen inte diskuterat arbetet med tillräckligt många nyckelpersoner är det troligt att den slutgiltiga planen ignoreras eller får ta emot protester.”

Fantastic Norway använder sig av en liknande metod när de ser sig som en aktiv del och skapare av samhället, inte bara som konstruktörer av enskilda objekt. De för en nära och personlig dialog med medborgare genom att åka runt i en husvagn som de placerar på olika strategiska platser. Utgångspunkten är ”fantastic” och att skapa en positiv känsla runt projektet med hjälp av media, skolor och de lokala politikerna. Med detta som resursbank engagerar Fantastic Norway lokala entreprenörer och investerare för att få igenom projekt.

För att en gynnsam social, ekonomisk och ekologisk utveckling ska komma till stånd krävs det att satsningarna är väl förankrade underifrån. En glassig reklamslogan utan verkligt innehåll kommer inte att göra mycket i längden. Grundläggande marknadsekonomi säger att om det inte finns någon efterfrågan, kommer det snart inte heller att finnas något utbud.

Det slitna uttrycket ”att sätta något på kartan” kan man tycka vad man vill om. I dagens konkurrensutsatta värld är det måhända ett måste. Ett annat slitet uttryck är ”att man måste våga för att vinna”. Det är sant, men för att skapa en hållbar stadsutveckling ur alla aspekter, är det av största vikt att man ger nya satsningar så goda förutsättningar som möjligt. En stad kan inte bara vara tjusig yta och fluffiga ord, det måste även finnas ett verkligt innehåll.

Av: Ebba Larsson

Stockholm – i enbart svart och vitt?

När man gör kopplingen Stockholm och stads- eller samhällsplanering, går tankarna snabbt till rivningarna i Klarakvarteren eller den s.k. Citysaneringen med start 1952. Kulmen nåddes 1967 och under samma tidsperiod skedde också stora förändringar i Stockholms närområden. De första förorterna tog form, med Vällingby 1954 i spetsen. ABC-stad, grannskapsplanering och SCAFT var tidens ledord. Mellan 1965 och 1975 följde miljonprogrammet med bebyggelse bl.a. på Järvafältet. Men redan långt tidigare har Stockholm gått igenom stora förändringar. På 1630-talet påbörjades det stora regleringsarbetet. Gatorna skulle bli raka och kvarteren jämnt fyrkantiga. Två tusen gårdar revs eller flyttades och rutnätsplaner lades ut över den norra malmen. Visserligen rådde planerarna inte på Brunkebergsåsen, det fick bli två stadsplaner istället. Fortfarande var dock regularitet ledstjärnan. De slingriga gatorna och den oregelbundna och långsamt framvuxna staden skulle bli ett minne blott. Stockholm var huvudstad i en ny stormakt och skulle också se ut som en sådan. Sedan dess verkar idealet om den planerade staden ha hållit i sig.

Som relativt ny i Stockholm (inflyttad juli 2007), så är min uppfattning att detta svartvita tänkande fortfarande präglar stadsbyggandet, men i ny tappning. Stadsutveckling står onekligen på agendan med nybyggda områden som Hammarby sjöstad och nordvästra Kungsholmen. Planer finns för Norra stationsområdet, Årstafältet, Värtan-Frihamnen m.m. Att det byggs nytt i stor skala är bra – staden räknar med en befolkningsökning som når närmare en miljon invånare år 2030. (Framtidsutredningen 2007). Men det finns på samma gång en utbredd rädsla för att göra förändringar i det redan byggda. Det är fullt förståeligt att man inte vill upprepa de oåterkalleliga ingrepp som exempelvis Klararivningarna förde med sig, men detta svartvita tänkande kan också förlama. Vad hände med den långsamma anpassningen, den organiskt växande och omväxlande staden? Och då menar jag inte bara att nya butiker öppnar lite här och var och att andra försvinner, utan ombyggnader, påbyggnader, utbyggnader. Så fort detta sker, blir tonen i debatten tveksam och ofta kritisk.

På seminariet ”Samtal Stockholm” den 3/2 på Arkitekturmuseet i samarbete med Arkitekturmuseets vänförening presenterades nya utvecklingsprojekt i staden. Här fanns företrädare för bl.a. Statens Fastighetsverk som visade hur området mellan Sergels torg och Gustaf Adolfs torg kan förvandlas ur olika aspekter. Detta är dagens departementskvarter och just dessa som utsattes för den brutala rivningen på 1960-talet. Förslagen handlade till stor del om att bygga på många av de kontorsbyggnader som idag dominerar kvarteren med bostäder. Vidare vill man förändra Brunkebergs torg och länka samman folkströmmar i Gallerian och på Drottninggatan. Förslagen mottogs med tveksamheter av åhörarna. En del åberopade påbyggnaderna som hot mot upplevelsen av de kulturhistoriska och arkitektoniska värden som till viss del finns i husen från 1960- och 70-talen, andra påpekade att förändringar och ökad trygghet istället kan åstadkommas med hjälp av ljussättning. De nya hushöjderna ifrågasattes också. Tidigare har även andra förslag som Badringen i Riddarfjärden, utbyggnader av restauranger i Gamla stan och ombyggnaden av Slussen mötts av starkt motstånd. En sorts extrem bevarandekultur har brett ut sig. Återigen, det är förståeligt med tanke på historien. Men måste stadsbyggande handla om antingen totalt bevarande eller nybyggnation på tom mark?

Alternativet ”mitt emellan”, gråtonerna, behöver inte alls innebära något dåligt. Det finns ofta stora möjligheter. Gamla fasader kan behållas, men få en helt ny insida. Likaså kan man fortsätta byggandet av moderna radhus på äldre kontorshus, länka samman byggnader med moderna glasgångar eller göra utbyggnader anpassade efter nya behov. Visserligen har förtätningsvurmen slagit ner även i Stockholm, det finns många exempel. Men denna förtätning skall helst inte innebära förändring. Horisonten får inte förändras, skuggor får inte falla annorlunda och framför allt får inte den nuvarande upplevelsen av platsen förändras. Men vad är då meningen? Samhället förändras ju ständigt. Inte önskar de flesta av oss ett liv utan datorer eller ett boende utan el och rinnande vatten? Med det inte sagt att det vi trodde var nödvändigt i en tidsperiod, t.ex. användningen av bilen, inte kan förändras eller försvinna. Behov kommer och går, detta måste stadsplaneringen inse och anpassas efter. Svart och vitt är fina färger, men ibland kan det skarpa bli alltför statiskt. Det är gråtonerna som skapar skugga och stämning och det är dessa som avspeglar liv och rörelse.

Av: Ebba Larsson

På spåret/av banan

Inte helt oväntat så bromsar spårvagn sämre än buss. Detta är en nackdel för spårvagnarna som också har blivit en del av dess trafikmässiga fördel. Eftersom man inte kan väja för hinder har planeringen ofta gett spårvagnen eget utrymme. Detta medans bussarna slåss med den övriga trafiken. Eftersom spåren inte kan läggas så tvärt som en buss kan vända har man fått ta mer hänsyn till spårtrafiken i planeringen. Den planeras före, den får en genare sträckning, den får förtur i trafiksystemen.

Men även, detta är inte bara praxis. Även lagstadgat finns detta. Trafikförordningens andra kapitel säger i stort att man ska lämna företräde för utryckningsfordon med larmanordning påslagen och för spårbunden trafik om inte spårvagnen har väjningsplikt (5§). Dessutom ska man iaktta god försiktighet när man korsar spår och hålla sådan hastighet så att man i god tid kan stanna, står det i 7§. Man ska alltså släppa fram spårvagnen.

Som ett led i att förbättra kollektivtrafiken kanske man skulle kunna lätta på detta strukturella förtryck mot icke spårbunden kollektivtrafik. Det som gäller för spårvagn borde också gälla för buss.

/Karl Rüter

Tolkningsföreträde

En granskning av ett antal förslag till nya hållbara bostadsområden har fått mig att fundera. Jag slås av de otroligt vaga formuleringarna när arkitektkontoren och kommunerna argumenterar för hållbarheten i sina förslag. Svepande formuleringar som “gröna värden” och noll källhänvisningar banar för godtycke.

Det är arkitekternas och planerarnas ansvar att ta till sig aktuell forskning inom ämnesområdet. Problemet, enligt mig, är att frågan om hur vi ska bygga ett hållbart samhälle fortfarande är väldigt öppen. Från tätt till glest, från megastäder till pastorala byar… forskningen och åsikterna drar åt olika håll. I detta läge måste planerarna välja vad de tror på.

Detta tolkningsföreträde ger planerarna och kommuner stor makt. Ursäkta min cynism, men det finns en risk att man väljer de hållbarhets-idéer som passar för stunden. Kanske kan man öka sina chanser att driva igenom en plan man är angelägen om att genomföra genom att välja ut passande hållbarhetsteorier och använda som argument.

Utvecklingen går också mot att hållbarhetsbegreppet blir allt bredare och vagare. I många av planerna jag läst saknas tidsaspekten och man skulle lika väl kunna byta ut t.ex. “social hållbarhet” mot “sociala kvalitéer”. Det vidgade begreppet ökar ytterligare risken för godtycke. En mycket vanlig tolkning ute i kommunerna är att en hållbar utveckling helt enkelt innebär att gynna kommunen. Vi kan alltså känna oss trygga med att samtliga kommuner i Sverige arbetar hårt för den hållbara utvecklingen!

 Av: Jenny Åkesson

Läs även Jonas artikel om kommuners arbete mot blandade städer:  https://betongelit.wordpress.com/2008/03/14/planmonopolet-kommer-till-sin-ratt/

Lite om Jakriborg och new urbanism

På tisdagkvällen, efter att ha varit i Jakriborg för första gången, hittar jag ironiskt nog Jennys föregående inlägg om assymetrisk gatuutformning i äldre stadstyper. Tittar man på Jakriborgs gatunät kan man nog med visst fog säga att dessa principer har varit vägledande (hävdas också av engelska Wikipedia), vilket är naturligt eftersom det uttalade målet med området var att ”härma” en gammal hansastad. De flesta tänker kanske på Visby när man ser bilderna, men framförallt de höga husgavlarna är snarare hämtade från tyska hansastäder som Lübeck och Lüneburg.

Här kanske ni väntar er en eldfängd diskussion om estetiken i New Urbanism, men sanningen är att den uteblir. Mitt (som hängiven anti-antimodernist) bestående intryck av Jakriborg är helt enkelt inte att det skulle vara ”plastigt” eller”kväljande”, vilket jag tror beror på:

• Gatunätet är noga utformat och får rätt ”rytm” i förhållande till husens estetik, vilket gör att stadsbyggnadsmässiga och byggnadsarkitektoniska utgångspunkter samverkar.
• Husen (de flesta iallafall) har väl genomarbetade detaljer som gör att det inte sticker i ögonen att husen är nya. Undantag dock för det gula huset med ”fejkad sprucken puts.”

Det mest intressanta skeendet i Jakriborg tycker jag är brödernas strävan att skapa en levande stadsmiljö med affärer och rörelser i gatuplanet utifrån ”ingenting.” Området ansluter inte till befintlig stadsmiljö (snarare till sovstad och industriområden), så det går inte att renommésnylta på några närliggande hippa områden genom att försöka ”smeta ut” affärscentrum. Trots detta finns det faktiskt en del butiker som de flesta skulle associera med befintlig stadsmiljö i Jakriborg. Vi hittade ett kafé, en möbelaffär, en restaurang och en livsmedelsaffär (som försöker få det att se ut som flera småbutiker). Alla dessa affärer verka i dagsläget ha löjligt överdimensionerade lokaler, vilket har att göra med att efterfrågan inte har kommit ikapp etableringarna.

Det här är intressant för affärsetableringarna ger ändå intryck av någon slags planekonomi; det är inte riktigt naturligt att de ska finnas i ett så litet område. Jag misstänker att Jakri AB än så länge subventionerar hyran för de affärsinnehavare som
väljer att finnas i Jakriborg, och det är egentligen inget fel med det; tvärtom skulle nog stadsbyggnadskonsten må bra av fastighetsföretag som har ett ideologiskt innehåll på det här sättet. Det är en sak att säga ”it’s all about the gatuplan”, men som synes är det svårare att genomföra i praktiken. Om nu Jakriborgsborna bestämmer sig för att betrakta sin ”egen” stad som ”Stad”, samtidigt som de affärer som faktiskt finns i Hjärup drar sig in mot Jakriborg, så kan det nog lyckas att skapa ett levande centrum som inte behöver hållas under armarna. Den som lever får se. Här finns fler bilder.

Av: Jonas Westin

Släng av dig ytterkläderna, det är vår!

Röda bergen i Stockholm, stadsplan av P.O. Hallman.

Jag läser just nu en klassiker inom stadsbyggnadslitteraturen: ”Stadsbyggnad och dess konstnärliga grundsatser” av Camillo Sitte, utkommen 1909. Förutom det stora fokuset på kyrkor och statyer är skriften förvånansvärt aktuell. De problem Sitte pekar på (han får in några ganska underhållande dissar mot det då moderna stadsbyggandet och linjalens pedanteri) är många av dem högaktuella i dagens stadsbyggnadsdebatt. Bland annat behandlar han det offentliga rummets död à 1909:

“I vårt offentliga liv är dock mycket oåterkalleligt förändrat, som berövar många gamla byggnadsformer deras forna betydelse, och på detta kan man intet ändra. Vi kan inte ändra på att hela vårt offentliga liv i dag omtalas i dagstidningar, istället för att som en gång i det gamla Rom eller Grekland föredras av utropare i badhus och pelarhallar, så att det kunde dryftas på offentlig plats. Vi kan inte ändra på, att torghandeln mer och mer drar sig bort från de öppna platserna, delvis för att sluta sig inne i okonstnärliga nyttobyggnader, delvis genom kringföringshandel direkt vid husen. (…) Sedan århundranden, men huvudsakligen i nyare tid, drar sig folklivet bort från de offentliga platserna, varigenom en stor del av dessas forna betydelse gått förlorad, och det blir nästan begripligt varför vackra platsanläggningar hos den stora allmänheten kunnat krympa i så hög grad.”

Det är de allra första åren av 1900-talet och Sitte känner att stadsbyggandet som konstform är död. Tekniken och ingenjörerna har ensam beslutsrätt. Sitte finner istället stadskonsten i de gamla planerna, främst de italienska. Han menar att det moderna stadsbyggandet med sina breda snörräta gator är så fattig på motiv, att de helt enkelt är långtråkiga. En rak gata medför bara en vy, om och om igen. En krokig gata medför kanske hundratals. (Sitte menar också att syndromet torgskräck uppkommit med det moderna stadsbyggandet, låt vara osagt om det stämmer eller ej… )

Sekvenser: krökta gator ger fler vyer än en rak.

En kyrka som placeras i absoluta mitten av en regelbunden öppen yta skapar fyra likadana platser och vyer. En oregelbunden plats där kyrkan placeras vid sidan skapar flera platser med olika dimensioner och vyer. Sitte behandlar sekvenser i städer – hur det kan vara en rik upplevelse att vandra genom en stad.

I kapitlet om platser slutenhet ger Sitte en mängd exempel på hur man i det äldre stadsbyggandet hade olika knep för att skapa vackra slutna rum i städerna. Ett knep är att begränsa utblickarna från ett torg till en vy i taget. Ett renodlat exempel är Domkyrkoplatsen i Ravenna (Italien) men även Davidshallstorg i Malmö har mycket av denna karaktär, då det bara är i den norra delen man kan se vägens fortsättning redan när man äntrar torget. Att som i de flesta rutnäts-torgen se utången redan när man kommer in är som att man redan är på väg därifrån. Som gäster som sitter med ytterkläderna på.

Torg i strikt rutnätstruktur

Domkyrkosplatsen, Ravenna

Davidshallstorg, Malmö

Camillo Sitte fick ett stort genomslag. Bland annat var vår egen P.O. Hallman en trogen lärljunge vilket märks bland annat i hans stadsplaner för Enskede och Röda bergen i Stockholm. Hallman placerade ofta en byggnad i fonden av gatorna, för att på detta sätt skapa tydligare rum och skiftande vyer allteftersom man rörde sig i staden.

Så hur står det till med stadsbyggandet som konstart idag? Behärskar vi hela registret? Jag vet inte. Sitte har iallafall breddat mitt. Stadsbyggnadsdebatten handlar idag väldigt mycket om, om inte teknik, så iallafall naturvetenskap och hållbarhet. Jag vill inte se det som ett hot mot de estetiska och rumsliga övervägandena, men vi får inte inbilla oss att teknik är allt som krävs.

Lärdom nummer två är (återigen) att det är idiotiskt att hela tiden försöka uppfinna hjulet på nytt. De där gamla tanterna och gubbarna har mycket bra att lära dig.

Av: Jenny Åkesson

Intet nytt under solen i Göteborgs stadsplanering

Ryktet om Göteborgs stads påstådda brist på visioner i arkitektur och stadsplanering har nu även nått hit till den tyska huvudstaden. Med några föreläsningar om Göteborgs historia i ryggen kan jag dock säga att jag är föga förvånad. Göteborg har en lång och stolt historia av pragmatism och brist på innovativ förmåga när det gäller stadsplanering.

När Göteborg vid början av 1620-talet skulle anläggas var målet att staden skulle fungera som en stark befästning och handelscentrum. Området kring var redan något av en holländsk koloni och holländarna hade dessutom erfarenhet av att bygga på rätt dålig sankmark så man tänkte: vi kör en kopia av Amsterdam så slipper vi massa besvär med nytänkande och utvecklingskostnader. Dessutom så är det bra för våra holländska handelsförbindelser. Praktiskt och pragmatiskt. Här var det så att säga inte resan som var målet.

400 år senare är resan i alla fall ett delmål genom hedervärda försök med ”Dialog Södra Älvstranden” för medborgarinflytande och demokrati. Det verkar dock som att man den här gången missade målet helt, ingen av de slutgiltiga förslagen för utbyggnad av området kring södra älvstranden verkar ha fallit medborgare eller byggnadsnämnd i smaken (som tur är, förslagen är hemska). De sistnämnda har så tagit tag i saken genom att skicka ett nytt arkitektlag föra att plagiera, just det, Amsterdam!

Mark Isitt förvånas och förfasas i artiklar i lokalpressen över att Göteborgs kommunalråd inte bryr sig om huruvida en byggnad saknar konstnärlig höjd och att det närmaste man kan komma en arkitektonisk vision för Göteborg är – tja, jag tycker ju här ska vara tryggt och säkert att bo och leva. Igen, och knappast förvånande, målet i centrum. Jag tycker i och för sig att tryggt och säkert låter fint men jag delar Isitts åsikt om att visionerna måste sträcka sig längre, det ska vara gött också.

Av: Malin Nilsson

Rivnings-retrospektivt

Det sprängs, det tutas och skopas
runtom i gamla kvarter.
Det minsta staket ska slopas,
såvitt jag bedömer och ser.
En främling – skraltig och grånad,
planlöst jag driver omkring
i kvällningens bleka blånad
och tänker på många ting.

Jag mumlar någonting om en stad
som skilts från sin identitet.
Men då kommer en strindbergsrad
om luft och ljus – ja, ni vet.
Låt skopas alltså och rivas
må Lars och Stina få plats
att fröjdas, frodas och kivas
i punkthus och funkispalats

Var tid för det stora och ringa
bar olika tyngder och mått,
men högre än svalorna svinga
har aldrig en tornspira nått.
Vart jagar vi sen i vår droska?
När blinkar vår lykta stopp?
All världen skälver av brådska
som inför ett sprinterlopp.

Nils Ferlin, ”Det rivs…”,
ur Svenska Turistföreningens årsskrift, 1956

(En del av kvarteren kring Klara i Stockholm ska rivas – igen. Första gången skedde det knappast obemärkt, den här gången verkar det ske utan större debatt.)

Av: David Lindelöw