Löpbandstad

Vad kom först, löpbandet eller urban sprawl? Jag tror att stadsutglesningen var en förutsättning  för uppkomsten av denna underliga träningsform. När städerna tömdes på innehåll, fylldes med barriärer och mellanrum, då försvann även chansen till visuella upplevelser – så varför jogga? Så vi tog vår bil till träningscentret. Sen kom geografins död, avstånd spelade nästan ut sin roll. Då såg människor nya möjligheter: om avståndet är betydelselöst kan vi väl lika gärna springa på samma plats hela tiden.

Jag hoppas att den täta staden gör träningsmaskiner överflödiga. Nyurbanister springer inte på maskiner, de joggar utomhus.

Av: David Lindelöw

”Känner Ni Edra gröna grannar?”

Jag vet inte hur ofta jag skriver om ”alternativ trädgårdsanläggning” (eller hur ofta jag alls skriver här nuförtiden) men jag vet iallafall att jag gjort det en gång tidigare. Hursomhaver såg jag följande tävling i tunnelbanan häromdagen, och kunde inte bli klok på om de menade allvar eller inte (tidigare i höst har det suttit uppe en del konst istället för reklam längs linje U8 i Berlin, men mycket av det har också varit ganska pantat).

”Känner Ni Era gröna Grannar? Var befinner de sig?”

(Naturligtvis måste bildtexten återges med den tyska artiga inledande stora bokstaven). Men bloggen som fanns bakom var ganska häftig. Kolla om ni vill:

URBAN PLANT RESEARCH

Av: Jonas Westin

Lite om Jakriborg och new urbanism

På tisdagkvällen, efter att ha varit i Jakriborg för första gången, hittar jag ironiskt nog Jennys föregående inlägg om assymetrisk gatuutformning i äldre stadstyper. Tittar man på Jakriborgs gatunät kan man nog med visst fog säga att dessa principer har varit vägledande (hävdas också av engelska Wikipedia), vilket är naturligt eftersom det uttalade målet med området var att ”härma” en gammal hansastad. De flesta tänker kanske på Visby när man ser bilderna, men framförallt de höga husgavlarna är snarare hämtade från tyska hansastäder som Lübeck och Lüneburg.

Här kanske ni väntar er en eldfängd diskussion om estetiken i New Urbanism, men sanningen är att den uteblir. Mitt (som hängiven anti-antimodernist) bestående intryck av Jakriborg är helt enkelt inte att det skulle vara ”plastigt” eller”kväljande”, vilket jag tror beror på:

• Gatunätet är noga utformat och får rätt ”rytm” i förhållande till husens estetik, vilket gör att stadsbyggnadsmässiga och byggnadsarkitektoniska utgångspunkter samverkar.
• Husen (de flesta iallafall) har väl genomarbetade detaljer som gör att det inte sticker i ögonen att husen är nya. Undantag dock för det gula huset med ”fejkad sprucken puts.”

Det mest intressanta skeendet i Jakriborg tycker jag är brödernas strävan att skapa en levande stadsmiljö med affärer och rörelser i gatuplanet utifrån ”ingenting.” Området ansluter inte till befintlig stadsmiljö (snarare till sovstad och industriområden), så det går inte att renommésnylta på några närliggande hippa områden genom att försöka ”smeta ut” affärscentrum. Trots detta finns det faktiskt en del butiker som de flesta skulle associera med befintlig stadsmiljö i Jakriborg. Vi hittade ett kafé, en möbelaffär, en restaurang och en livsmedelsaffär (som försöker få det att se ut som flera småbutiker). Alla dessa affärer verka i dagsläget ha löjligt överdimensionerade lokaler, vilket har att göra med att efterfrågan inte har kommit ikapp etableringarna.

Det här är intressant för affärsetableringarna ger ändå intryck av någon slags planekonomi; det är inte riktigt naturligt att de ska finnas i ett så litet område. Jag misstänker att Jakri AB än så länge subventionerar hyran för de affärsinnehavare som
väljer att finnas i Jakriborg, och det är egentligen inget fel med det; tvärtom skulle nog stadsbyggnadskonsten må bra av fastighetsföretag som har ett ideologiskt innehåll på det här sättet. Det är en sak att säga ”it’s all about the gatuplan”, men som synes är det svårare att genomföra i praktiken. Om nu Jakriborgsborna bestämmer sig för att betrakta sin ”egen” stad som ”Stad”, samtidigt som de affärer som faktiskt finns i Hjärup drar sig in mot Jakriborg, så kan det nog lyckas att skapa ett levande centrum som inte behöver hållas under armarna. Den som lever får se. Här finns fler bilder.

Av: Jonas Westin

Rivnings-retrospektivt

Det sprängs, det tutas och skopas
runtom i gamla kvarter.
Det minsta staket ska slopas,
såvitt jag bedömer och ser.
En främling – skraltig och grånad,
planlöst jag driver omkring
i kvällningens bleka blånad
och tänker på många ting.

Jag mumlar någonting om en stad
som skilts från sin identitet.
Men då kommer en strindbergsrad
om luft och ljus – ja, ni vet.
Låt skopas alltså och rivas
må Lars och Stina få plats
att fröjdas, frodas och kivas
i punkthus och funkispalats

Var tid för det stora och ringa
bar olika tyngder och mått,
men högre än svalorna svinga
har aldrig en tornspira nått.
Vart jagar vi sen i vår droska?
När blinkar vår lykta stopp?
All världen skälver av brådska
som inför ett sprinterlopp.

Nils Ferlin, ”Det rivs…”,
ur Svenska Turistföreningens årsskrift, 1956

(En del av kvarteren kring Klara i Stockholm ska rivas – igen. Första gången skedde det knappast obemärkt, den här gången verkar det ske utan större debatt.)

Av: David Lindelöw

Pågående arkitektur

Dagens Sydnytt visade ett reportage om ett bitterljuvt jubileum. Det är 10 år sedan Rhoca Gil-skandalen i Hallandsåsen uppdagades – och över 15 år sedan som byggandet av tunneln inleddes. Vad som hände och vad som (inte) gjordes har dryftats in absurdum.

Jag noterade en intressant sak som sades i Sydnytts reportage: Det finns (såklart) barn i trakten som inte levde innan tunnelbygget påbörjades. För dem är Hallandsåstunneln som vilken industri som helst, den har ju alltid funnits där.

Kan man se ett pågående bygge som ett eget arkitektoniskt fenomen? I dagens urbana metropoler som är under ständig utveckling och omdaning rekonstrueras stadsbilden hela tiden – och i denna bild är konstruktionskranar ett lika naturligt inslag som caféer och rödljus. Att beskriva exempelvis Berlin och Beijing utan sina kranoraman är meningslöst.

Storstadsbor är nog vana vid att se byggplatser som byggnader. En bra diskussion om urban arkitektur börjar med denna devis.

Av: David Lindelöw

Här dör modernismen

Det enorma bostadsområdet Pruitt-Igoe i St. Louis, Missouri började byggas 1954. Då var det modernistiskt bostadsbyggandes skolexempel. Politikerna i St. Louis ville ha ett Manhattan vid Mississippi.

De fick inte ens ett Harlem. Till slut ville knappt stadens allra fattigaste bo där. 1972 sprängdes området. Nu representerade det modernismens misslyckande. (Arkitekten bakom, Minoru Yamasaki, ritade intressant nog också World Trade Center i New York.)

Hur kommer villa-sprawlens epok att avslutas? Kanske smidigast om NCC Komplett monterar isär sina prefabklossar.

Av: David Lindelöw

Inga båtar för Stockholms undersåtar

Mats Hellström, fd landshövding i Stockholms län, skriver om det omdiskuterade kallbadhuset i Stockholm (DN). Mest verkar han dock vilja ta tillfället i akt att ropa efter mera waterfront development
till Stockholms stränder. Waterfront development är ett luddigt begrepp som i stort verkar betyda ”att bygga prestigeprojekt vid vattnet”, dvs exklusiva kontor, bostadsrätter eller kommersiella lokaler. Ett tidigt exempel på detta är Docklands i London.

Betongelit har tidigare skrivit om waterfront development som metod för att sparka igång utveckling, men kom igen, Stockholm är inte Halmstad och hjulen snurrar redan så inåt h-e. I det nyss länkade inlägget jämförs metoder för att skapa tillväxt innanför och utanför detaljplan. Hellströms förslag innebär naturligtvis att områdesutvecklingen styrs av detaljplan i en samlad exploatering.

Stopp ett tag nu: Vilka områden menar egentligen Helllström? De kajer Hellström syftar på används idag till upplagsplatser för båtar och annat skumrask. Så kan man ju inte ha det. Nej, den överhängande risken är att en samlad exploatering av Stockholms stränder och kajer skulle skapa en väldigt steril miljö som ingen skulle ha glädje av (utom möjligen JM:s köpare av ”seniorbostäder”) och som knappast skulle bidra till ett förbättrat stadsliv. Men det finns alternativ. Genom att släppa fram husbåtar och tilldela byggföretagen små tomter i ett långsamt tempo kan man genomföra en strukturomvandling som skapar levande stadsdelar. Utveckling utanför detaljplan! Det skulle komma betydligt fler till glädje.

Av: Jonas Westin & Karl Westin

Backventil i lagen

I början av 70-talet infördes en lag som kallas Lex Backström (1975:1132), den infördes för att försvåra för spekulativ handel med bostadsfastigheter, uppkallad efter en man som själv var en hejare på denna typen av spekulationer. En sak med lagen är att man har anmälningsplikt vid förvärv av en bostadsfastighet, om man missar den så är köpet oglitigt. När skattereglerna sen ändrades 2003 blev följden att man kan sälja aktier i dotterbolag utan skatt, vilket medför att betydligt fler fastighetstransaktioner idag görs som bolagsöverlåtelser, som aktier alltså (Fastighetsvärlden).

Om fastighetsbeståndet man säljer av har för stor del bostadsfastigheter i sig träder lagen i kraft. Pang, missar man att anmäla är köpet ogiltigt, bom! Detta gäller för alla köp framåt också, och enligt lag ska köpen återgå till säljaren vars köpare missade att anmäla. Men hur göra det?

Nä, det verkar inte så lätt och dessutom verkar en del av vårt fastighetsbestånd vara ett gungfly. Snillen spekulerar ”spricker bostadsbubblan av det här?” Mig veterligen är detta ämne rätt outforskat, man vet inte riktigt hur stort fastighetsbestånd som är i gungning.

Jag har ingen aning om vilket håll detta bär, men spännande är det…

Av: Karl Rüter

Den allmänna nyttan av att bo i centrum

I en ledare i Expressen klagas det på att allmännyttans bostäder inte följer attraktiviteten för respektive område de finns i. Det sägs att det kostar för lite i centrum där många vill bo och lite i förorten där man inte vill bo, de förorter med mycket problem.

Men, pricipen med allmännyttan är att den inte får drivas i vinstsyfte. Alltså, de kan i princip inte ta ut mer pengar för en lägenhet än vad huset med omgivande grönytor kostar att driva och förnya. Alltså kan man inte heller sänka prisnivån i ett lägenhetsområde. I princip.

Men om man ser ett bostadsföretag som har lägenheter i både attraktiva områden i centrum samt i betongförort (t ex MKB, LKF) kanske man kan tänka sig att jämka lite. Vad skulle det då få för konsekvenser?

Well, enligt mig är inte det en bra lösning för att det finns förhållandevis få lägenheter i centrum i jämförelse med förorterna. Därför skulle en stor höjning i centrum endast ge en lite minskning i förorten.

Man vill, som stadsplanerare, med hjälp av allmännyttan, undevika att segregera staden. Därför, för att motverka detta är det viktigt att erbjuda billiga bostäder även i centrum.

Har man genomgående höga hyror i centrum blir folket i staden en homogen grupp, någotsånär. Det ska undvikas.

Av: Karl Rüter

Det finns tyvärr alltid något att göra

Företaget Hornbach – som säljer byggartiklar – har i sin senaste gruppreklam till hushåll en slagkraftig slogan: ”Det finns alltid nå´t att göra”

Budskapet sammanfattar själva andemeningen i vår tids renoveringsiver. Denna andemening får sin drivkraft från till exempel SVT-Ernst, Sköna hem och vetskapen om att det finns ett par kvadratmeter på radhusbaksidan som ännu inte är täckt med altanplattor eller feng shui-grus.

Jag föreställer mig en framtid där den övertäckta radhustomten blir det nya betongförort. Dock kan man inte skylla denna gasolgrillsdystopi på arkitekten, man får nog skylla på Hornbach istället.