Staten kom för ett tag sen ut med sårbarhetsutredningen (SOU 2007:60), en lunta som bland annat tar upp vad man kan förvänta sig av vattenhöjning pga ökad klimatpåverkan.
Detta har bidragit till att en del västkustkommuner väljer att lägga gränsen vid nybyggnation att inget golv ska läggas under 2,5 m över nuvarande vattenlinje. Väl så. Problem dyker upp när kulturmiljöer som är hårt hållna av kulturminneslagar inte medger för den slags utbyggnad. Tak som sticker upp eller hus som inte kan passas in.
Att både följa den nya vattennivåns riktlinjer och samtidigt följa de krav man ställt på kustsamhällen för att passa in ny bebyggelse i täta miljöer med gamla kåkar och bodar, låga hus anpassade efter väder låter sig inte göras på många platser. Även om vän av ordning kan säga att man får jobba lite hårdare så är det inte svårt att ändå ana resultatet. Det blir ingen ny bebyggelse.
Detta ger tre val:
1) Strunta i den stigande vattennivån, bygg ändå
2) Ta hänsyn till vattennivån, strunta i kulturmiljön
3) Bygg någon annanstans
Ingen av alternativen lockar. Värst för den enskilde blir väl 1). Värst för samhället blir gissningsvis 3). Värst för kulturmiljön, dvs för badgästerna och sommarstugeägarna är då 2).
En bisats i sammanhanget är att det inte är otroligt att strandskyddsutredningen kom fram till samma sak, men att man istället valde att potentiellt krypa närmre vattnet genom att släppa över strandskyddsdispenserna till kommunerna.
Om något ska stryka på foten lägger jag min röst på nr 2). Att lägga muséets kalla hand över västkusten bidrar knappast till en hållbar landsbygd. För övrigt finns Skansen kvar, den ligger väl så högt att den inte översvämmas i första taget.
//karlr
Betongelit 