Category Archives: Berlin

Vem plankar vem?

Hittade sidan POSTPOST Comparative Architecture, där man kan se hur idéer ibland återanvänds. Det första som slår mig är ju att man kan ta [ALLT AV FRANK GEHRY] och sätta bredvid [ALLT AV DANIEL LIBESKIND]. Om vi för en stund ignorerar det fåfänga i att bedöma byggnader efter en eller ett par små bilder på en bloggjävel tänkte jag iallafall ge den senare lite kredit genom att sätta ihop en egen jämförelse: Karlns Garden of Exile som faller ut fördelaktigt i jämförelse med Peter Eisenmans Förintelsemonument, den senare ett mästerverk i att skapa kontrovers kring ett bygge på ett sätt som får både Papphammar och Loriot att verka som under av smidighet. Fast det kände väl de flesta till. 

Libeskind till vänster, Eisenman till höger.

Av: Grävande Arkitekturjournalister

Lämna en kommentar

Filed under arkitektur, Berlin, Blogspam

Berlin: Spärrar i tunnelbanan leder inte till färre plankare

Ok, egentligen är detta gammal skåpmat som jag skulle ha skrivit om för tre månader sedan, men som den twingly-opportunist jag är kunde jag inte låta bli när jag såg denna artikel fronta på DN:s hemsida.

Plankare i Berlin som vägrade betala sina böter hade hittills hamnat i domstol, och dessa var nu helt överhopade med den här sortens fall, om vilket de inte tyckte. I samband med detta dök olika förslag på hur man ska avlasta domstolarna. ”Ta bort domarnas ansvar när det gäller att driva in plankningsböter,” säger vissa. ”Inför spärrar i tunnelbanan,” säger andra. ”Helvete heller,” säger BVG, motsvarande Länstrafiken i förbundsstaten Berlin. Tidningen Tagesspiegel rapporterar om detta i början på juni. Läs näst sista stycket i den artikeln en gång till om du redan är färdig. Översättning:

Förslaget [om spärrar] får moteld från BVG. Berlins tunnelbana är inte anpassad för spärrar. Många stationer har ingångar som leder direkt från mitt i gatan ned till perrongen, och ofta finns det ytterligare hissar mellan trottoar och perrong. Enligt en taleskvinna från BVG är andelen plankare lika hög i städer med tunnelbanespärrar som i städer utan.

Hyr och häpna! Den stolta bastion inom plankarbekämpning och upprätthållande av lag och ordning vi känna som spärrar, eller ”tillgångsbegränsning” som den direkta tyska översättningen blir, fungerar alltså inte när det ligger i trafikorganisationens intresse att slippa bygga om alla stationer! Som undersökande bloggare måste jag förstås undersöka om detta trafikpolitiska sprängstoff kan undersökas närmare, och skickar ett mail till BVG:s pressavdelning:

Ärade Herr Westin! Det uttalande Ni citerar härstammar från uppgifter från de företag som ingår i UITP (Union Internationale des Transports Publics). I den mån detta baserar sig på undersökningar, handlar det i regel om av affärsmässiga skäl ej offentliga uppgifter. Medan jag ej kan hjälpa Er vidare med Er förfrågan, för jag ändå gärna Ert ”beröm” av vår hållning i frågan i till protokollet.

Fan. Hade gärna sett en snygg rapport i PDF-format med omslag som en kommunslogan och kontaktadresser på flera språk, där fransmännen och britterna käbblats i veckor om vems adress som ska stå först. Istället får jag nöja mig med att posta en skärmdump på min mailkonversation med BVG, och länka till UITP:s rapport Human factors reduce aggression and fare evasion, där uttalandet återupprepas i förbifarten på sidan 32, sista stycket i första spalten. Hoppas någon tror mig ändå.

Av: Jonas Westin

8 kommentarer

Filed under Berlin, kollektivtrafik, Stockholm, The creative class, tunnelbana

Det stora rosa röret

Ok, jag erkänner att det inte varit mycket action [Äktschn] här på sista tiden. Hursomhaver tänkte jag bara länka till Daniel Fernándezpascuals inlägg om ett annorlunda hus: Vattenfarkosttekniska institutionen på TU Berlin (se bild).

En bra, annorlunda och läsvärd arkitekturblogg. Huset i fråga hittas här på Google Maps.

Av: Jonas Westin

1 kommentar

Filed under Berlin, Ingenjörssmak, Tyskland

Bilhissmiss

Att se färdmedel som fixies eller Fred Perry-sneakers ligga slängda på hallgolv i gentrifiera(n)de lägenheter är ju inget konstigt. Men en Ford? I ett nytt bostadskomplex i Kreuzberg i Berlin är detta numer i princip en möjlig syn.

Det finns korta, till synes obetydliga resor de flesta gör varje dag – den från bilen eller bussen till bostaden. De är tyvärr ofta alltför korta, men är ju ändå ett vitalt inslag i den lokala gatumiljön. De som vill bo i Kreuzberg och samtidigt tryggt ta sin bil nästan ända in till vardagsrummet, vad ska de ha för glädje av sitt par Fred Perry? Och vad ska andra människor ha för glädje av dem?

Detta koncept är nog något för samma sorts människor som uttrycker denna oro jag nyligen snappade upp: ”Adress 104 B!? Vad ska mina vänner i Stockholm säga? Dom kanske tror att jag bor i lägenhet.”

Av: David Lindelöw

5 kommentarer

Filed under Berlin, bilism, stadsliv

Plattysk humor…

…eller snarare ”platt tysk humor,” handlar det om här. De flesta som läser den här bloggen känner väl till rivningen av Palast der Republik (gamla regeringsbyggnaden i DDR), och att det under farsartade former beslutats att återuppbygga det slott som fram tills 1949 (nåja) stod där. Officiellt kallas projektet ”Humboldt-Forum” och är tänkt att bli någon slags museum/mötesplats/scenutrymme, precis i anslutning till Berlins museum-/mötesplats-/scenutrymme-tätaste område, Museuminsel. I det offentliga samtalet pratas det dock aldrig om nåt annat än ett nytt Berliner Stadtschloss, kanske bland annat för att idén med kulturforumet från början framstått som en utfyllnad av den gamla slottsfasaden som man till varje pris ville ha tillbaka.

Hur som haver, den platta humorn består helt enkelt i att Oberlandesdomstolen i Düsseldorf (verkar innebära den högsta domstolen på Förbundsstatsnivå) beslutat sig för att den utförande arkitekten, Franco Stella, är kompetent nog att genomföra uppdraget. Det hela har handlat om att en annan arkitekt i Berlin, Hans Kollhoff, stämde projektet eftersom Stellas kontor inte skulle vara stort och kompetent nog för att genomföra projektet, och att Stella till syvende og sist inte kunde uppvisa tillräcklig transparens i frågan om hur han skulle bemanna projektet, vilket dock domstolen beslutat inte var fallet. För oss lyckligt oinsatta i projektet blir effekten densamma som när Richard Nixon säger att han inte är en skurk.

PS. För den som inte vet hur avlägset projektets genomförande ändå är slänger jag med följande länk:

Möjligtvis smäller nu champagnekorkarna i byggnadsministeriet – ett bekymmer mindre. Ett bekymmer som dock mest tjänat till att dölja de talrika, och betydligt större bekymmer som väntar, då finansieringen av projektet är långt ifrån klar. I det av byggnadsminister Peter Ramsauer fastställda maxpriset på 552 miljoner Euro är till råga på allt varken barockfasader eller pelargångar inkluderade.

//Jonas

2 kommentarer

Filed under arkitektsmak, Berlin

Den tyska minoriteten, eller staden och individualiteten del 2 (100?)

”Det finns en människa som man får skriva vad man vill om i Sverige, och det är Kicki Danielsson,” sa min kompis för några år sedan. I Berlin finns det däremot en hel grupp som man ohämmat får ge sig på, utan det minsta risk för att någon skulle ställa sig upp och försvara sig, men samtidigt helt utan betänkligheter om politisk korrekthet. Man sparkar nämligen så stenhårt uppåt som det över huvud taget går att göra.

Det handlar förstås om de välbärgade människor som flyttar in i Berlin-Mitte och Berlin-Prenzlauer Berg. Alla man möter på stan pratar om det (eftersom alla mer eller mindre berörs av gruppens framfart), men ingen (ingen!), precis som Karl Westin tidigare skrev här, vill erkänna för sig själv och än mindre för någon annan att man själv skulle vara en del av utvecklingen. Perspektiven varierar från att klaga på allt som ö.h.t. förändras till storögd förundran, som i Die Zeits artikel med namnet ”Bionade Biedermeier” (Biedermeier betyder ung. ”småborgare”, Bionade är den ekologiska läsken som oförtjänt fått stå som representant för fenomenet). Jag översätter inget från artikeln, men den som orkar traggla sig igenom den blir rikligt belönad. Nånstans däremellan, att kritisera det man är en del av, ligger väl serietecknaren Markus Witzel (jag har sammanställt en serie av honom, som berör ämnet, här), och i ännu högre grad det praktexemplar vi träffade på utanför en Döner i ovan nämnda stadsdel:

Efter att ha ätit frågar vi han bredvid om eld och erbjuder att röka i gengäld. Han har en rosa skjorta och Prada-glasögon, och har jobbat som webdesigner i London ett antal år. Nu flyttar han tillbaka till Tyskland och Berlin, ”men inte här, här är det ju helt sjukt.” Istället flyttar han till Neukölln, som egentligen bara ligger några år efter i samma utveckling, och inte har blivit riksbekant på samma sätt. Inte ens han vill bekänna den minsta tillhörighet till denna grupp, så jag får väl göra det själv:

(Jonas:) -Hej, jag heter Jonas, och jag är hipsterutlänningjävel i Berlin.
(alla:) -Hej, Jonas!

Avslutningsvis lite musik:

Av: Jonas Westin

2 kommentarer

Filed under Berlin, gentrifiering, Social hållbarhet

En visionär åt helt fel håll

Med facit i hand är det alltid väldigt intressant att skåda en begynnande
rörelse. Reglerna har inte stelnat i sin form, paradigmer har inte huggits i
sten, och formspråket har inte landat i diskussioner om huruvida man får rita diagonala streck eller inte. Det är i detta skede som en rörelse, om begreppet nu är relevant (inriktning kanske är bättre?), ofta
åstadkommer sina mest intressanta resultat. 70 år senare har den antagligen urartat och stelnat helt.

När jag för en gångs skull besökte Staatsbibliothek zu Berlin hade jag den otroliga turen att hitta följande skiss i en bok jag beställde fram. På baksidan fanns signaturen ”Arnold Husselmeyr”. Det visar sig att han, och just detta projekt, omnämns i en bisats i ”Die unbekannte Moderne” av Lars Scharnholz.

raknehall_urklipp

Husselmeyr, A., ”Anstalt för högre beräkningar”, stora hallen, 1941

I slutet på 30-talet, när Alan Turing och Alonzo Church hade bestämt gränserna för vad som över huvud taget gick att beräkna, långt innan det fanns någon dator som kunde beräkna detta, rådde stor osäkerhet i vetenskapsvärlden. Allt som tydligen kunde beräknas måste beräknas, men hur?! Husselmeyr, som på ett sätt begrep datorernas inre natur bättre än vad vi gör idag, föreslog tillsammans med den danske matematikern Carsten Holsgaard ett ”System der verteilten Berechnungen, für teilweise Mechanisierung geeignet” (System för parallella beräkningar, lämpligt för delvis mekanisering). Systemet utgjordes av ett flödesschema för att bryta ned komplicerade beräkningar
till enkla steg, som skulle utföras av beräkningsbiträden. För att dölja för
dessa vad de egentligen höll på med ingick också ett system för att s.a.s.
blanda bort korten, så att det skulle krävas en väldigt stor del av dokumenten för att kunna lista ut vad de egentligen handlade om. På så sätt skulle industrispionage kraftigt försvåras, något som blev allt mer aktuellt. I samband med detta utformade Husselmeyr sin ”Anstalt der höheren Berechnungen”, som snabbt skulle kunna byggas upp -med moduler- över hela Tyskland och sättas i verket för att bistå forskarna i utvecklingen av de raketvapen som landet höll på att utveckla.

Husselmeyr, som trots sin judiska bakgrund fortfarande befann sig i Tyskland vid den här tiden, kunde inte hålla tillbaka sin entusiasm utan begav sig till försvarsministeriet med sin uppfinning. Uppslukade av sitt eget arbete hade dock Husselmeyr och Holsgaard missat en viktigt detalj: Den helt elektroniska räknemaskinen hade på flera håll uppfunnits, och försvarsministeriet uppfattade Husselmeyrs förslag som ett försök till sabotage. För att rädda sig själv angav Holsgaard Husselmeyr för hans judiska rötter, och försvann sedan till Brasilien medan Husselmeyr ska ha dött i koncentrationsläger. Skissen ovan verkar vara det som återstår av detta arbete, en skam för både datavetenskapen och arkitekturforskningen.

Av: Jonas Westin

2 kommentarer

Filed under Berlin, Ingenjörssmak, Innovation