Kategoriarkiv: Uncategorized

Death Of The GPS: Mapagramming The World

”We’re proud to have Petter Hanberger crash the Betongelit Blog, reporting from the streets of Boulder, Colorado”

”Do I need a car in Boulder?” The answer was ”No, you can get around by bike without any problems.” Before my second visit to this country I’d never heard of Boulder and obviously I had no idea how big or small this town was.

It might be really interesting to discuss how the people of Boulder refuse to broaden the highway between Denver and Boulder with a few more traffic lanes, how Boulder citizens were first in the country to vote for a tax to buy, manage and maintain open space land in order to protect parks and trails from development. I could tell you about how Boulder in 1971 adopted a 55 foot height limit for new buildings or how their B-cycle bike sharing program has emerged during the last few years. However, for this post, I won’t dig any deeper into those topics. I’m just very pleased to be in a small town with mountains smiling at me through the window when I wake up in the morning. I appreciate how easy it is to get around in this town, how walkable and bikeable it is but most of all I’m delighted how doable it is to draw a map of my every day life in Boulder. Me and hand-drawn maps have a good relationship, and it started four years ago, during my first US visit.

I was cruising Mulholland Drive in my red sports-like-car. I was walking down Hollywood Boulevard, posing with various celibrities outside the Kodak Theatre. I went to Venice beach, spotting celebrities throwing a frisbee. I drank a whole lot of Orange Mocha Frappuccinos, bought a bunch of really cool t-shirts. But most of the time I spent driving around the enormous city, and thanks to an amazing GPS I could cruise pretty much wherever I wanted, without any worries or responsibilities so to speak. Which made sense, after all I was in ”the land of the free” and anybody who’s ever been to LA knows it’s a city where you’re a nobody without a car. I turned up the music while that feeling of cruising-in-your-car-freedom was just getting a hold of me. That’s when my GPS went black. Right in the middle of somewhere in a very dark LA.

I still don’t know what part of the city I was in, but I know I was saved by a good ol’ pencil with which someone drew me a map on a pink piece of paper.

This life changing experience not only made me prefer smaller cities before big ones but also to forever respect and love the power of hand-drawn maps. To be honest those are the only maps I trust and I’ve been trying to save them ever since as well as contributing to creating more (even if it’s mostly mind maps). The above map is the most recent, drawn using the very subjective method called memory and showing more or less my everyday life, or downtown Boulder. And as drawing maps is a very contemplative activity, the idea started growing of a collectively and co-created drawn map of the world. It might be as simple as drawing directions to the nearest grocery store for a stranger or trying to draw all the US states from memory or even a mind map of ideas to come. They all count and could eventually all together make a pretty nice and interesting map of the world. Perhaps even the coolest I could possibly think of.

I have no idea where this is going but I’m gonna start submitting my part of the world to submit@mapagram.org or perhaps tweet it to @mapagram.
I’d be more than happy if you would do the same.


“Hi, can I crash on your blog?” – Blog surfing by Petter Hanberger
This is the story of my Boulder experience, and it’s a tiny experiment in collaborative communication or cross pollination, or guest blogging if you like. I’m hoping to find a new blog to crash each week, and contribute with a post that’s relevant for the specific host. If you have a blog I could crash, please let me know.

Stay tuned.
/PH

Previous episodes:

Lämna en kommentar

Under hållbar utveckling, Innovation, Lokal förankring, samhällsplanering, Social hållbarhet, stadsplanering, teknik, Uncategorized, urbanitet, USA, vägar

Värden ändras när världen förändras eller lägenhet eller (sanitär o)lägenhet

Idag när jag min vana trogen lunch-surfade på Hemnet för att se om det kommit upp något nytt här i Lund, så föll min blick på denna bostadsannons som genast fångade mitt intresse. Annonsen gäller en lägenhet i Lunds äldre, centrala del, och det var inte de tilltalande bilderna tagna en molnfri dag som fångade mitt intresse, utan själva inledningen på annonstexten:

”I attraktiva Nöden i centrala Lund, på en lugn och mysig kullerstensgata med rosenbuskar längs med husväggarna, finner du denna fantastiska 3,5:a fördelat på tre plan med bl.a. egen ingång, liten uteplats i österläge och nyinredd vind.

Med mysiga snedtak, trevliga fönsterparti, charmiga detaljer och utsikt över Lunds takåsar är detta en lägenhet som måste upplevas!”

Jag kan inte låta bli att haja till inför ordvalet ”attraktiva Nöden”.

Här har vi en gentrifieringsprocess som heter duga!

Området Nöden har sina rötter i den befolkningsökning som i samband med industrialiseringen ägde rum under mitten av 1800-talet, då invånarantalet växte i Lund.

Under 1870-talet började man i den sydöstra delen av den gamla stadskärnan, på en nästan obebyggd, sank äng, att bebygga marken med låga arbetarbostäder i form av små envåningshus mot gatan med gårdarna innanför.

Redan på 1800-talet uppmärksammade hälsovårdsnämnden de sanitära olägenheterna med bristande avlopp och fukt i husen. En hyfsat välbeställd arbetarfamilj kunde i Nöden ha en tvåa på 50 kvadratmeter, medan de mindre välbeställda hushållen som ofta bestod av många barn kunde få hålla till godo med hälften så stor yta, eller i värsta fall tränga ihop sig i ett vindsrum. Man försökte hålla lössen borta med ättiksprit eller saltsyra (!), och det ska även ha funnits gott om kackerlackor. Råttor och möss var en annan stor plåga för människorna i Nöden. På en karta från år 1699 benämns Lilla Tvärgatan vid Nöden för ”Råtte Strättit” (Råttgatan). Råttorna var uppenbarligen ett sanitärt problem under lång tid.

Trängseln gjorde att barnen fick leka utomhus och de vuxna träffades ofta på trappen efter de långa och tunga arbetsdagarna. Fylleri och prostitution var ganska vanligt förekommande i området.

I Nöden bodde arbetare, hantverkare och fattiga judar från Östeuropa som flytt undan förföljelserna i sina hemland. På grund av det stora antalet judar kom området även att kallas Judeén. Många av judarna försörjde sig som gårdfarihandlare och de flesta av dem bodde på Korsgatan, Trädgårdsgatan och, på ovan nämnda bostadsannons – Mariagatan. Det har funnits flera synagogor i Nöden varav ingen finns kvar i dag. Ironiskt och tragiskt nog höll även en nazistisk klubb till i en av fastigheterna i Nöden fram tills byggnaden revs på 1970-talet.

Det fanns flera fattigområden i Lund, men Nöden hade absolut lägst status av dem alla.

På 1960- och 70-talen fanns det planer på att riva hela området då Nöden var så nedgånget och det bodde många knarkare och fattiga ungdomar i de mest förslummade delarna. Hyrorna var låga och standarden var ännu lägre, och den största kostnaden för de boende ska ha varit fotogen till fotogenkaminerna (här ska till och med ha varit en hyresgäst som brändes till döds av brinnande fotogen!).

Efter omfattande sanering där vissa av de gamla husen rustades upp och de mer fallfärdiga byggena ersattes med tråkiga pastischer, har området fått en utpräglad medelklassprägel, som, av fastighetspriserna av idag att döma (nämnda 3,5:a på 77 kvadratmeter har utgångspriset 2 395 000 kronor!) har tagit ytterligare ett kliv på gentrifieringstrappan och nu erbjuder ett av de tjusigaste områdena med några av de mest prestigefyllda adresserna Lund har att erbjuda.

När man idag promenerar i Nöden och stockrosorna blommar mot husväggarna och idyllen är total så är det lätt att glömma de svåra förhållanden som Nödens tidigaste befolkning levde under.

När man läser mäklarfirmornas lismande beskrivningar av fastigheter och lägenheter i tidigare slum-områden kan man bara förvånas över hur vissa områden, i detta fall Nöden i Lund, har gått från den ena ytterligheten till den andra.

Läs mer om Nöden här.

Av: Malin Persson

5 kommentarer

Under Uncategorized

När man ändå tar i kan man göra det ordentligt…

Ja, jag vet att jag är för slapp för att äntligen få iväg nåt inlägg om (gärna ”det vinnande förslagets”)  ohederlig visualisering. Möjligtvis blir det ett och annat sagt här, eller kanske i värsta fall här (det är alltid roligt att återvända till de ännu pubertalare inläggen från den grå forntiden).

Hursomhaver, länge har det stört mig hur man lägger in för mycket folk på sina visualiseringar. Det som kan se ut som ”en dynamisk mötesplats, fylld av oväntade händelser” på visualiseringen blir i 99 fall av 10 en vindpinad stenöken som är helt folktom efter klockan  18.  Och om det ändå inte skulle vara nog kan man ju alltid lägga in kändisar

Av: Jonas Westin

1 kommentar

Under Uncategorized

Fotboll är coolare än hockey

Malmö Arena – vision vs verklighet

Malmö Arena – vision vs verklighet

Så kom den, artikeln du väntat på: Södra Sveriges ledande planerings- och arkitekturblogg besöker Malmö Arena.

Förvånande nog har arkitekten valt ett symmetriskt och tempelliknande upplägg. Med en ishockeypuck på taket. Eller Stockholms stadsbibliotek möter Hyllie vattentorn om man så vill. Ett (ofärdigt?) skärmtak med pelare omger arenan, tanken verkar vara att besökarna ska mötas upp utanför. Väl inne i arenan möts du av ett litet rum med betydligt lägre i tak. Stanna ute så länge som möjligt, är budskapet.

Malmö Arena, templets entre

Malmö Arena, templets entre

Malmö Arena, från parkeringen

Malmö Arena, från parkeringen

När man kommer från den blivande Station Hyllie skapar pelarraden och skärmtaket ett pampigt intryck. Bilresenärer och de som kommer norrifrån får själva fundera ut hur de ska ta sig in i arenan. En markering från planerarnas sida att det är de kollektiva resenärerna som prioriteras? Samtidigt kan det ses som en arkitektonisk miss att det tema arenan byggs kring är svårt att se på nära håll. Det symmetriska formspråket och de antika inspirationskällorna upplevs bäst på avstånd. Det lämnar en fadd eftersmak. Dynamik och innovation lyser med sin frånvaro.

Fristad bakom stängsel

Fristad bakom stängsel

Till arenans försvar kan vi ju lägga att skärmtaket som mötesplats verkar erbjuda en betydligt större frihet än “fristaden” bredvid. Med en mötesplats inomhus kan man ju slänga ut de som inte har tillräckligt i plånboken för att mötas. Malmö stads informationsskylt berättar om det integrerade och blandade Hyllie, samtidigt som Emporias skyltar visar bilder på en etniskt rensad glaskub där alla män bär kavaj och alla kvinnor höga klackar.

Malmö stad missförstår emporias intention

Malmö stad missförstår emporias intention

Missförstå oss inte, efter att ha tittat runt på andra ishockeyarenor så är Malmö Arena nog näst bäst i Sverige arkitektoniskt. Men som publikdragare är det tveksamt. När vi jämför med ett annat aktuellt malmöbygge blir intrycket lite mesigt. Är det så mycket enklare att bygga en cool arena för fotboll än för hockey?

av: Sara Hallström och Karl Westin

1 kommentar

Under arkitektur, Byggande, Externhandel, Malmö, Redan de gamla grekerna..., snålblåst, Uncategorized, urban sprawl

Slutet

Staden Lund är inte stor; byggnaderna är låga. Om man ställer sig på ett cykelställ i centrum ser man nog halvvägs till Eslöv, tänker jag raljerande. Då var det bättre när jag från en balkong, några våningar över övriga hustak, tittade ut över Lund i mörker. Den alltför närbelägna gränsen till de omgivande åkrarna var försvunnen och utbytt mot en till synes ändlös horisont av gatlyktor och golvlampor. Om jag inte hade vetat bättre hade jag för en kort sekund tänkt att Malmö inte fanns; att Öresundsbron byggdes för 300 år sedan i syfte att förbinda Lunds två delar. I mörkret, från en balkong, blir platta städer stora och gränslösa.

Problemet är att städer nästan är lika gränslösa i dagsljus, fast på ett brutalare sätt. I Skåne, så väl som i andra flacka landskap, tillåts inte städer sluta. De ska byggas för expansion. Nyuppförda villaområden kan i de flesta fall räkna med att inom en 30-årsperiod tangeras av nya villaområden. Det måste vara en mardröm för arkitekter och landskapsarkitekter att utforma en stads periferi: ett möte med landsbygden där det saknas naturliga avgränsningar och där det i framtiden riskerar att istället bli ett möte med ett nytt område, förvillande likt det gamla.

Annehem i Lund, Kastanjegården i Malmö och Kopparhögarna i Landskrona är alla bostadsområden som verkar vänta på att slukas av sprawl-monstret, ett monster de själva en gång var. De utgör periferier i städer omgivna av till synes gränslösa åkerlandskap. Det enda som bryter av denna gränslöshet är stora transportleder, paradoxalt nog en av drivkrafterna bakom städers utbredning. Arkitekturen här ger intrycket av att det aldrig funnits en tanke på att dessa områden skulle fungera som visuella stadsgränser. De verkar vara byggda bort från centrum, inte mot landskapet.

Villaområden belägna i städers periferi marknadsförs ofta som naturnära, men om denna natur snart blir bebyggd är det svårt att tänka sig landsbygden som något annat än oexploaterad tomtmark. Sprawl-områden brukar främst kritiseras för sin brist på urbanitet; i själva verket är de också hemskt dåliga på att lyfta fram det rurala. Det är en otacksam uppgift, men gränsen mellan stad och landsbygd längtar efter sitt arkitektkontor. Det behövs en arkitektur som berättar var landsbygden börjar.

Av: David Lindelöw

(Tidigare publicerad i den utmärkta tidskriften 4ARK, som görs av arkitekturstudenter på Chalmers.)

6 kommentarer

Under Lund, Malmö, samhällsplanering, Uncategorized, urban sprawl

Parkerings-sprawl

vastrahamnen1.jpg

Under den livliga diskussionen om parkeringsnorm här på Betongelit så nämndes Västra hamnens dito. Området byggdes med 1,1 parkeringsplatser per hushåll – dock äger många boende idag 2 bilar. Var ska stackarna ställa sina bilar?

Efter en promenad i Västra hamnen med omnejd har jag löst problemet. På andra sidan Turning Torso finns inte mindre än tre enorma parkeringsytor, lika stora som två Bo01 (se bild ovan, B01 till vänster). Landskapets utseende kan man nog skylla på Malmömässan, den stora svarta byggnaden på bilden. Det finns tydligen mer än 3000 platser, så alla de dagar då det inte är mässa finns det pinsamt stora möjligheter att ställa helgbilen.

Av: David Lindelöw

9 kommentarer

Under Malmö, parkering, parkeringsnorm, Uncategorized, urban sprawl

Fysisk aktivitet bland betongen

Svenska folkhälsoinstitutet (FHI) har av regeringen fått ett intressant uppdrag. Institutet skall kartlägga den byggda miljöns betydelse för fysisk aktivitet. Det innefattar allmänna ute- och inomhusmiljöer samt trafikmiljöer. Arbetet ska så småningom mynna ut i riktlinjer och –värden som gör det lättare vid samhällsplaneringen. Bakgrunden är att undersökningar visar att enbart information om vikten av fysisk aktivitet ej fungerar fullt ut, och att förändringar av den fysiska miljön behövs. FHI betonar att det inte är punktinsatser som räknas (exempelvis en lekplats), utan helhetsbilden av stadsplaneringen. Man har även genom undersökningar kunnat visa att tillgängligheten till parker, lekplatser, friluftsområden m.m., ökar invånarnas fysiska aktivitiet.

Ingen dum idé alls det här. Åtgärderna som krävs för att underlätta fysisk aktivitet i stadsmiljön behöver varken bli speciellt dyra eller komplicerade. Dessutom gynnas både människor (bättre kondition och allmänhälsa) och miljön (ökad satsning på cykel och gångvägar för att minska människors stillasittande i bil).

Mer information:
Rapporten ”En aktiv vardag”, FHI
World health organisation (WHO)

3 kommentarer

Under samhällsplanering, trafik, Uncategorized