Med mysiga snedtak, trevliga fönsterparti, charmiga detaljer och utsikt över Lunds takåsar är detta en lägenhet som måste upplevas!”
Jag kan inte låta bli att haja till inför ordvalet ”attraktiva Nöden”.
Här har vi en gentrifieringsprocess som heter duga!
Området Nöden har sina rötter i den befolkningsökning som i samband med industrialiseringen ägde rum under mitten av 1800-talet, då invånarantalet växte i Lund.
Under 1870-talet började man i den sydöstra delen av den gamla stadskärnan, på en nästan obebyggd, sank äng, att bebygga marken med låga arbetarbostäder i form av små envåningshus mot gatan med gårdarna innanför.
Redan på 1800-talet uppmärksammade hälsovårdsnämnden de sanitära olägenheterna med bristande avlopp och fukt i husen. En hyfsat välbeställd arbetarfamilj kunde i Nöden ha en tvåa på 50 kvadratmeter, medan de mindre välbeställda hushållen som ofta bestod av många barn kunde få hålla till godo med hälften så stor yta, eller i värsta fall tränga ihop sig i ett vindsrum. Man försökte hålla lössen borta med ättiksprit eller saltsyra (!), och det ska även ha funnits gott om kackerlackor. Råttor och möss var en annan stor plåga för människorna i Nöden. På en karta från år 1699 benämns Lilla Tvärgatan vid Nöden för ”Råtte Strättit” (Råttgatan). Råttorna var uppenbarligen ett sanitärt problem under lång tid.
Trängseln gjorde att barnen fick leka utomhus och de vuxna träffades ofta på trappen efter de långa och tunga arbetsdagarna. Fylleri och prostitution var ganska vanligt förekommande i området.
I Nöden bodde arbetare, hantverkare och fattiga judar från Östeuropa som flytt undan förföljelserna i sina hemland. På grund av det stora antalet judar kom området även att kallas Judeén. Många av judarna försörjde sig som gårdfarihandlare och de flesta av dem bodde på Korsgatan, Trädgårdsgatan och, på ovan nämnda bostadsannons – Mariagatan. Det har funnits flera synagogor i Nöden varav ingen finns kvar i dag. Ironiskt och tragiskt nog höll även en nazistisk klubb till i en av fastigheterna i Nöden fram tills byggnaden revs på 1970-talet.
Det fanns flera fattigområden i Lund, men Nöden hade absolut lägst status av dem alla.
På 1960- och 70-talen fanns det planer på att riva hela området då Nöden var så nedgånget och det bodde många knarkare och fattiga ungdomar i de mest förslummade delarna. Hyrorna var låga och standarden var ännu lägre, och den största kostnaden för de boende ska ha varit fotogen till fotogenkaminerna (här ska till och med ha varit en hyresgäst som brändes till döds av brinnande fotogen!).
Efter omfattande sanering där vissa av de gamla husen rustades upp och de mer fallfärdiga byggena ersattes med tråkiga pastischer, har området fått en utpräglad medelklassprägel, som, av fastighetspriserna av idag att döma (nämnda 3,5:a på 77 kvadratmeter har utgångspriset 2 395 000 kronor!) har tagit ytterligare ett kliv på gentrifieringstrappan och nu erbjuder ett av de tjusigaste områdena med några av de mest prestigefyllda adresserna Lund har att erbjuda.
När man idag promenerar i Nöden och stockrosorna blommar mot husväggarna och idyllen är total så är det lätt att glömma de svåra förhållanden som Nödens tidigaste befolkning levde under.
När man läser mäklarfirmornas lismande beskrivningar av fastigheter och lägenheter i tidigare slum-områden kan man bara förvånas över hur vissa områden, i detta fall Nöden i Lund, har gått från den ena ytterligheten till den andra.
Läs mer om Nöden här.
Av: Malin Persson
Betongelit 
Så är det verkligen, samtidigt är det faktiskt flera hundra år sedan Nöden var nödställt och gentrifiering är ju utveckling, folk har fått det bättre sedan 60-talet. Jag hemfaller till att fritt tänka att de som då bodde i Nöden säkert hamnade i något miljonprogram, alternativt härbärge+Sos.
Tack för en mycket trevlig, historisk tillbakablick!
Abslolut har det hänt mycket sedan Nöden verkligen gjorde skäl för sitt namn, det var lite det jag ville lyfta fram med mitt inlägg. Uttrycket ”attraktiva Nöden” talar ju för sig själv i detta sammanhang.
Folk fick det nog bättre över lag vartefter tiden gick. Och miljonprogramsområdena var ju något oerhört positivt när de byggdes, med bra standard, ja, till och med inomhusklosett och allt!
Kul att höra att inlägget uppskattades!
Trevligt inlägg! Hade ett WG på Trädgårdsgatan sista året jag bodde i Lund. Det ska sägas att även om gaturummen är väldigt trevliga (modulo de pastischhus du nämner, å andra sidan vet jag inte riktigt vad man skulle ha gjort där) låter sig själva husen rätt svårligen anpassas till moderna förhållanden. Rummen är små, taken är låga och vinklarna är många; detta medför att det är svårt att få in den storleken på rum och i synnerhet badrum (alla moderna faciliteter blir liksom inklämda) som förutsätts i moderna bostäder. Eftersom husen ligger nedanför innerstan i slänten som Lund ligger i kunde man också räkna med att källaren är rejält fuktig året om 😦 Well well, kan ju ha att göra med att vårt hus var underbart 70-talsrenoverat också. Trevligt var det ändå.
Känner till det där med vinklar och vrår mycket väl.
Jag bodde tidigare i en hyreslägenhet på Bredgatan i Lund, i en lägenhet som var inrymd i ett gammalt gårdshus från 1700-talet, Q-märkt och allt. Lägenheten var pietetsfullt renoverad under 2000-talet med riktiga brädgolv i alla rum med mera så det var ett otroligt mysigt boende. Kruxet var bara när man skulle möblera eller sätta upp tavlor och hyllor på väggarna, så var det en smärre mardröm då räta vinklar verkade vara ett okänt begrepp i lägenheten eftersom huset under årens lopp satt sig ganska rejält. Men mysigt var det, och för min del gjorde det inte så mycket att badrummet var litet och inklämt och väggarna sneda då trivselfaktorn var hög.
Fråga förresten: överallt i Lund är ju alla gamla kyrkor (verkligen överallt i innerstaden) utsatta med skyltar. Varför är detta inte fallet med synagogorna? Är det anti-israel-vänstern?