Vem plankar vem?

Hittade sidan POSTPOST Comparative Architecture, där man kan se hur idéer ibland återanvänds. Det första som slår mig är ju att man kan ta [ALLT AV FRANK GEHRY] och sätta bredvid [ALLT AV DANIEL LIBESKIND]. Om vi för en stund ignorerar det fåfänga i att bedöma byggnader efter en eller ett par små bilder på en bloggjävel tänkte jag iallafall ge den senare lite kredit genom att sätta ihop en egen jämförelse: Karlns Garden of Exile som faller ut fördelaktigt i jämförelse med Peter Eisenmans Förintelsemonument, den senare ett mästerverk i att skapa kontrovers kring ett bygge på ett sätt som får både Papphammar och Loriot att verka som under av smidighet. Fast det kände väl de flesta till. 

Libeskind till vänster, Eisenman till höger.

Av: Grävande Arkitekturjournalister

Rågsveds fyra kullar

Jag flyttade hem till Rågsved för ett par veckor sedan. Vid tunnelbanan var det en ombyggnation, planskissen som satt uppe på en skev stolpe såg inte direkt inbjudande ut.

En vän kom förbi ett par dagar senare, hon hade sett bygget, frågade: vad är det dom gör där nere? Det ser inte så fint ut. Jag gillar Rågsved, ville försvara det med näbbar och klor, men tog bara en klunk av kaffet och höll med. Det såg ju inte så fint ut.

Jag gick ner för att gå till affären för ett par dagar sedan, och då var Rågsved så där som världen bara kan vara en solig svensk höstdag när en bott utomlands för länge. Det var liksom en blandning av Håkan Hellström och Ebba Grön i luften. Men bygget var färdigt.

Jag tänkte när jag gick förbi där, att gud, jävla värld. Vem var det som planerade och genomförde detta, för våra skattepengar? Det var upplyst också, som för att accentuera dumheten. Som för att trycka ner Den Nya Staden i halsen på en. Som för att sparka på en förort som redan ligger.

Fyra betongkullar beklädda med konstgräs, spotbelysta. Gräsliga. Jag var en tysk punkare, livrädd för varje tecken på uppfräschning. Pinnade ner för trappan, till affären.

Jag kom hem nu ikväll. Efter ett par öl. Stod vid korvkiosken och tittade mig omkring lite så där. På kullarna satt det två sällskap, konstgräset till trots hade de skapat en plats av det tomrum som funnits där innan.

Förresten var jag ute och promenerade redan i förrgår, rörde mig lite i cirklar mot tuben. Det var ett helt gäng, eller flera hela gäng, av barn som lekte på kullarna. Rullade ner för konstgräset, skrek, kastade pinnar, satt.

Förresten var det inte bara i förrgår, utan även dagen innan. Förresten var det nog varje dag jag gått förbi kullarna sen de byggdes. Det var liksom någonting som hände. Från ett ganska vackert igenvuxet buskage till ett gräsligt konstkullelandskap. Från ett tomrum till en plats att ta i besittning.

Jag stannade upp lite på vägen hem ikväll. Jag kollade in de som satt på kullarna trots att det regnade och trots att konstgräs blir väldigt otrevligt av regn. Det vet jag från när jag spelade fotboll.

Det var ändå någonting som hade hänt där, och det kändes fint.

Jag antar att jag blev glad över det faktum att någon för en gångs skull inte planerat för staden som abstrakt och estetisk vision, utan för staden som konkret plats att ta i besittning.

Av: Betongelits förortskorre

Kan någon vara så god att binda för ögonen på mig?

En av de finaste historierna jag har hört som visar på Kinas pragmatiska inställning till modernisering handlar om två stenlejon utanför Den förbjudna staden. När diskussioner påbörjades om ett spårvagnsbygge framför kejsarpalatset så fanns det en oro att moderniseringsbygget kanske skulle väcka anstöt hos de två stenlejon som vaktade portarna. Till slut nåddes en kompromiss! Man band ögonen på lejonen under byggtiden. När spårvagnen stod på plats tog man sedan av slöjan.

Jag skulle vilja att någon band för mina ögon. I Peking rapporteras det att planer har lagts fram på att bygga ett underjordiskt shoppingcentrum med pampig museigård och parkeringsplats i området kring klock- och trumtornen i hjärtat av Peking. Planerna ligger på drygt 5 miljarder, enligt rykte.

Det är historiska kvarter som ska byggas om. Klock- och trumtornen står i den ståtliga linjen som löper från norr till söder genom det geometriskt perfekta Peking. Linjen leder dessutom rakt genom den gamla kejsarstolen i Den förbjudna staden och genom (de numera rivna) norra och södra stadsportarna. (Samt den rostande olympiska fågelboarenan som är nu omvandlad till ishall.)

När jag vill visa upp Pekings hjärta brukar jag ta gäster hit. Mellan tornen samlas gummor och gubbar för att dansa och spela mahjong. Här ligger ett 300-årigt taoistiskt tempel (nu en privat festlokal). Lilla Jiangjinjiubar ligger också här, en bar där folkmusiker från Kazakhstan, Nepal och västra Kina samlas för att spela. Mao bodde i ett gammalt stenhus på gatan under sin första tid i Peking, berättade min fastighetsägare när vi gick förbi. Området har fungerat som Pekings nav sedan Mingdynastin och är kanske stadens finaste levande, historiska plats – långt från Den förbjudna stadens uppiffade museitristess.

Förra lördagen skulle det bli ett möte för ombyggnaden anordnat av Beijing Cultural Heritage Protection Center (CHP), en lokal NGO som jobbar för att bevara gamla pekingkvarter. Planerna för området skulle diskuteras var det tänkt. På talarlistan fanns en arkitekturprofessor från Tsinghuauniversitetet och en lokal butiksägare. Men vi fick ett meddelande innan mötet om att det var inställt av ”flera anledningar”. Någon blev nervös, kanske.

– Hur kan de tänka så här? undrar jag ikväll till en vän per telefon, som är dokumentärfilmare och bor i området. Han brukar klaga om vi går förbi ett rivet hutonghus eller ett fult nybygge. Är det inte som att bygga ett hotell i pyramiderna eller ett shoppingcentrum under Blå moskén? frågar jag.

– Prata inte om det där, säger min vän. Inte på mobilen.

Nu får jag reda på att hutonggränderna intill tornen ska börja rivas redan om en månad. Innan det finaste kvarteret i Peking börjar byggas om till shoppingcentrumstråk vill jag ha en binda för ögonen.

Av: Betongelits Pekingskribent

Mer information (på engelska och kinesiska) kan hittas på hemsidan för Beijing Cultural Heritage Committee: http://www.bjchp.org/

Plast i stenstaden

Jag blev nyligen stående vid Lego-hyllan i en leksaksaffär och tänkte då tillbaka på de städer jag skapade sisådär 1993. Det vore synd att kalla dem funktionsblandade men det fanns i alla fall bostäder, restaurang och så klart en polisstation. För att skapa något djärvare hade man behövt gå utanför beskrivnings-boxen. Nu, 2010, konstaterar jag att Lego City-konceptet verkar ha smalnat av än mer. En Lego-stad av idag är en stad med de allra mest basala samhällsfunktionerna – polis, brandkår, hamn och järnvägsstation – men utan en livsmiljö där nyttjarna av dessa samhällsfunktioner kan bo och vistas.

En betydligt vanligare kritik mot moderna Legoprodukter är hur få varianter som de kan byggas om till. (Försök till exempel att konstruera den här varvskrissymbolen på ett annat sätt än beskrivningen föreskriver.) Knäckfrågan är hur barns kreativitet och uppfinningsförmåga förändras med ett mer stelbent Lego. Denna utveckling var tydlig redan tidigt på 90-talet, men i slutet av 00-talet borde denna debatt ha fått ett uppsving. De senaste årens stadsutveckling borde avspeglas i de leksaker som framtidens arkitekter och ingenjörer idag använder. Det behövs helt enkelt ett gentrifieringslego.

Nästa gång jag snubblar in på Fætter BR vill jag kunna köpa Lego i form av ett utblåst lägenhetshus, som enkelt kan byggas om till galleri och bostadsrätter. Sedan säljer jag mitt Lego-galleri på Tradera för det tredubbla inköpspriset.

Av: David Lindelöw

Chus vita hus

När Steven Chu, USA:s nye energiminister den 15 juli pratar vid Tsinghuas Universitet, Kinas svar på MIT, handlar mycket om hus.

– Vi borde måla alla hustak i världen vita, säger han till den samlade publiken av akademiker, studenter och media. Om alla världens hustak var vita och alla vägar betongfärgade skulle vi reflektera mycket av det solljus som faller på världens byggnader och som annars absorberas och värmer världen. Vita tak och gråa vägar sparar energi motsvarande 11 års bilutsläppp från en miljard bilar.

– Dessutom är vitt snyggt, säger Dr Chu och visar bilder på ett stadium i Texas med ett vitt tak och en vitmålad stad i Grekland.

Om Bushadministrationens energiprogram handlade om oljan i Arabiska gulfen är Chus politik förankrad i teknik, vetenskap och nytänk. Inom byggnadsområdet nämner han att USA snart hoppas bygga hus som resulterar i 80 procent lägre koldioxidutsläpp – hus som ska designas i datorprogram där varje vinkel i huset optimeras, precis som flygplan byggs idag.

Det finns en god anledning till varför Dr Chu pratar just här på Tsinghua. Det förväntas att infrastruktur motsvarande hela USA:s infrastrukturbas kommer byggas i Kina under de närmaste 15 åren. Som Kinas mest framstående universitet inom teknik och naturvetenskap, vars studenter blir landets ledande forskare och ingenjörer, måste en del av världsproblemen lösas här.

Turligen finns det också en anledning varför Tsinghuapubliken lyssnar lite extra noga på Steven Chu. Chu är en av de få nobelpristagarna med kinesiskt påbrå och var känd i Kina redan innan han blev miljöminister. Chus föräldrar tog själva examen från Tsinghua och enligt den kinesiska doktoranden som sitter bredvid mig vet till och med de flesta skolbarn vem han är.

I Kina väger akademiska meriter fortfarande tungt och akademiker konsulteras ofta om policybeslut. Nu, som Obamas energiminister, är Dr Chu bättre placerad än de flesta att få både Kinas politiker och studenter att tänka nytt. På typiskt amerikanskt vis försöker han locka fram nya idéer med lockbete.

– Den som uppfinner bättre fotovitaliska celler som är tunnare starkare och fem gånger billigare än vad vi har nu kommer bli en mycket rik person. Dessutom behöver vi hitta på ett sätt att förvara energi och öka batteriers kapacitet fyra till fem gånger.

Med Steven Chu i rummet känns många av världens problem ganska lösbara. Men hur möjligt är det för studenterna i rummet att nappa på hans bete? Zhang, doktoranden som sitter brevid mig, har troligtvis satsat allt på de slutliga “gaokao”-proven i gymnasiet för att komma in på Tsinghua. Som doktorand får han nu ungefär 300 yuan i månaden i studiestöd, vilken inte ens täcker matkostnader, säger han.

Vad han gör med sin tid bestäms till stor del av hans handledare, en professor med en stor stab av elever som jobbar för några hundra- eller tusenlappar i månaden. Stora idéer om vita hustak verkar inte intressera Zhang vidare mycket, trots att han forskar om energifrågor.

Sin kinesiska bakgrund och sina akademiska meriter till trots, kanske Dr Chu måste brottas med en ännu store kulturkrock för att ändra Kinas energipolitik: Kina styrs fortfarande till största grad av ingenjörer och ekonomer – inte av vetenskapsmän med stora idéer, som att måla världens hustak vita.

Skrivet av Betongelits utsände/själsfrände i Kina.

Staden! Ljug för mig! Säg att du älskar mig!

“Det var en rätt schysst lägenhet, jag kunde fått den, men den låg i AG:s-huset på Värnhem.” När vi skulle flytta ifrån kollektivet på Skolgatan i Malmö, sa Hanna så om sin lägenhetsjakt. Vem kan älska en betongkoloss. Vem kan bo där?

Värnhemstorget: “12-story commie block”. Nej tack!

Designern John Thackara talar om “macroscopes”, ett verktyg användbart för designers för att se “vad det samlade resultatet av våra små handlingar blir”.  Han menar att det ska hjälpa oss att se hur små ändringar i våra egna liv tillsammans utgör systemförändringar mot ett mer hållbart samhälle. Istället för att lägga en stor börda på våra egna axlar, ska vi genom att bära en liten börda lyfta något tungt tillsammans.
Ett macroscope? Där vi ser resultatet av våra samlade handlingar? Skulle inte det kunna likna, just det: “a 12-story commie block building”. Men där vill ju folk inte bo? Varför då? Ni som läst er nördlitteratur känner igen macroscopet från Liftarens guide till galaxen. I Vidgade Vyer Vortex får man se sig själv i förhållande till universum. Det är det enda vapnet som kan utplåna någons själ, att förstå sin egen litenhet i sammanhanget.

En rolig parentes i sammanhanget är att den tyske arkitekten Hevré Biele faktiskt lanserat projekt som går ut på att omvandla rivna Plattenbaus till villor. (Man räknar med att behöva riva 1,3 miljoner bostäder i Tyskland under de närmaste åren, i stort sett allt som planeras rivas är Plattenbau.) Idén är nog tilltalande både för miljövänner och för kärnfamiljens förkämpar. Tyvärr tycks det i skrivande stund som att bara ett av Bieles projekt blivit färdigställt. (se bilden längst ned på den här sidan). Jag har inte kunnat hitta någon information nyare än 2007. Om någon vet något om vad som hände med Hevré Biele och Conclus: kommentera!

Från socialistisk Plattenbau till kälkborgerlig nyfunkisvilla. Ett tecken i tiden.

Jag möter DJ:n/house-producenten Dan på färjan Gedser-Rostock. Han säger “jag åker inte till Prenzlauer Berg (i Berlin) längre. Alla där ser ut.. ser ut.. de ser ut som du!” Han pekar på mina svartbågade brillor och converse. Rättar till sina wayfarer-kopior och ler. Nej Dan vill inte heller se att han precis som alla andra i Berlin “jobbar som DJ”, har samma solglasögon, att han inte heller är något i något större sammanhang. Det är det som gör att staden kan vara så brutal. Staden är ett macroscope. Eller en vidgade-vyer-vortex. Och ingen människa betyder ju något i något större sammanhang. Barack Obama, påven, Michael Jackson, även de allra största kan bytas mot något bättre eller sämre, och de flesta av oss märker inte skillnaden. Det är inte i de stora sammanhangen vi hittar meningen. Det är därför vi behöver staden som ljuger för oss. Som säger att vi har en plats, och att vi är precis så unika som vi vill vara.

Av: Karl Westin

Ai Weiwei

Alla vill prata med Ai Weiwei. Han är Kinas mest kända konstnär. Dessutom är han arkitekt och samhällskritiker. Hans koncept låg till grund för fågelboet, den olympiska arenan i Peking, men själv vägrade han ta del i öppningsceremonin.

– Sånt stödjer jag inte, fnös han till den samlade journalistklungan som skrev stora reportage om honom.

Ai Weiweis nya projekt går ut på att skriva en lista på alla barn som dog i förra årets jordskalv i Sichuanprovinsen. Han uppskattar att 8 000 barn krossades under fuskbyggda skolor.

– Men han är så fake! skriker min enda västerländska vän med fingertoppskänsla för allt som händer i Kina. Han vill ju bara ha uppmärksamhet!

För Ai Weiweis fans är ’fake’ hela poängen med Ai Weiwei. Hans designstudio heter ’fake’ och han är känd provokatör. Men det här med jordskalvet och skolorna, det måste man ju ändå ta på fullaste allvar, eller? Med ett-årsdagen till jorskalvet nära, pratar alla med Ai Weiwei igen.

– Jag bryr mig inte om de sätter dit en eller två byggingenjörer, säger Ai i Kanadas Toronto Star. Jag vill ha en regering som tar ansvar.

Jag hör från en vän som jobbar på AP att när de intervjuar Ai Weiwei så har han sitt eget fototeam med sig för att fota journalisterna som fotar honom. Vad som är riktigt eller fake, det vet kanske bara Ai själv.

(Skrivet av Betongelits utsände/själsfrände i Kina.)

Fotboll är coolare än hockey

Malmö Arena – vision vs verklighet

Så kom den, artikeln du väntat på: Södra Sveriges ledande planerings- och arkitekturblogg besöker Malmö Arena.

Förvånande nog har arkitekten valt ett symmetriskt och tempelliknande upplägg. Med en ishockeypuck på taket. Eller Stockholms stadsbibliotek möter Hyllie vattentorn om man så vill. Ett (ofärdigt?) skärmtak med pelare omger arenan, tanken verkar vara att besökarna ska mötas upp utanför. Väl inne i arenan möts du av ett litet rum med betydligt lägre i tak. Stanna ute så länge som möjligt, är budskapet.

Malmö Arena, templets entre

Malmö Arena, från parkeringen

När man kommer från den blivande Station Hyllie skapar pelarraden och skärmtaket ett pampigt intryck. Bilresenärer och de som kommer norrifrån får själva fundera ut hur de ska ta sig in i arenan. En markering från planerarnas sida att det är de kollektiva resenärerna som prioriteras? Samtidigt kan det ses som en arkitektonisk miss att det tema arenan byggs kring är svårt att se på nära håll. Det symmetriska formspråket och de antika inspirationskällorna upplevs bäst på avstånd. Det lämnar en fadd eftersmak. Dynamik och innovation lyser med sin frånvaro.

Fristad bakom stängsel

Till arenans försvar kan vi ju lägga att skärmtaket som mötesplats verkar erbjuda en betydligt större frihet än “fristaden” bredvid. Med en mötesplats inomhus kan man ju slänga ut de som inte har tillräckligt i plånboken för att mötas. Malmö stads informationsskylt berättar om det integrerade och blandade Hyllie, samtidigt som Emporias skyltar visar bilder på en etniskt rensad glaskub där alla män bär kavaj och alla kvinnor höga klackar.

Malmö stad missförstår emporias intention

Missförstå oss inte, efter att ha tittat runt på andra ishockeyarenor så är Malmö Arena nog näst bäst i Sverige arkitektoniskt. Men som publikdragare är det tveksamt. När vi jämför med ett annat aktuellt malmöbygge blir intrycket lite mesigt. Är det så mycket enklare att bygga en cool arena för fotboll än för hockey?

av: Sara Hallström och Karl Westin

Gerts vindgård

Att inviga en Gert Wingårdh-byggnad vid ett vattentorn runt ett höstmånadsskifte är naturligtvis inte lätt. Ett vattentorn placeras ju med fördel på en höjdpunkt i staden, där vädret under i slutet av en september är blåsigt och blött. Ja, vädret har nog varit ungefär så nästan alla de septembermånader sedan 1975 som vattentornet på Brunnshög i Lund utgjort ett landmärke. Wingårdhs senaste svartvita palats tillsammans med det tillhörande fem våningar höga parkeringshuset gör visserligen att Ericsson nu omringar tornet, men det blåser inte mindre för det. Den röda mattan fladdrar i takt tillsammans med den tyginklädda, tillfälligt uppställda scenen.

Första gången jag såg Sony Ericssons senaste kontorsbyggnad var en solig, höstklar dag någon vecka innan invigningen. Då var vädret så bra att det automatiska rullgardinerna täckte de enorma glasrutorna i matsalen. Mycket glas ja, byggnaden har till och med döpts till Glasgow. Jag frågar en kvinna i receptionen varför den heter så. Hennes förklaring är just att den nog heter så eftersom den består av så mycket glas. Jag kommer spontant på cirka femtio byggnader, bara i Skåne, som då skulle kunna döpas till detsamma.

Receptionisten spånar vidare: byggnaderna omkring, Paris och Oslo, är ju också döpta efter storstäder. Min naturliga följdfråga blir varför det rosa tentakel-ufot bredvid då heter Greenland. Hon erkänner att Grönland inte riktigt passar in i segmentet ”storstad” och tänker att den byggnaden kanske borde döpts till New York. För mig framstår även kvartetten Glasgow, Oslo, Paris och New York som något krystad.

Namnsystematiken är i alla fall uppenbar inuti. Invigningsminglet sker i anslutning till rummet Braveheart, antagligen ett genomtänkt val. Det hade varit svårare att inta snittar i Haggish eller Kilt. Kopplingen till den industristad som på senare år fått ett urbant uppsving är fortfarande märklig. Det är nästan provocerande att kalla detta åkerutslängda, tvåfärgade långa fönster-komplex samma sak som en av Europas brokigaste storstäder. Nej, symbiosen blir nog inte mer än en kick off vid Loch Ness.

Av: David Lindelöw

Öresundshissen

På Orkanen, Malmö högskolas bibliotek, kan man åka hiss från plan 1 direkt till plan 5. På panelen i den spegelbeklädda hissen är knapparna för plan 2,3 och 4 försedda med ett stoptecken, icke att missförstås. Jag tänker lite att dessa röda knappar betecknar stationerna Burlöv, Åkarp och Hjärup på sträckan Malmö-Lund. Orkanenhissen är då ett Öresundståg på höjden. Syftet är ju detsamma, att forsla människor mellan två punkter, som genererar och attraherar flest resor – och därför hoppa över de mindre viktiga stationerna, i detta fall Lärarhögskolan.

Liknande exempel på vertikal trafikplanering finns ju i skyskrapor när hissarna går direkt till exempelvis våning 20. En vän berättade för mig att ett av Samsungs kontor i Seoul har väldigt många våningar med kontor, men bara en med matsal. Vid lunchtid går hissarna där automatiskt med jämna mellanrum ner till matsalen – olika avgångstider från olika våningar, för att undvika trängselkaos.

Tidtabell för hissar? Den täta stadens framtid kräver kanske drastiska lösningar. ”Jag orkar inte jobba kvar där längre, jag är så trött på att byta hiss på vägen till jobbet.”

Av: David Lindelöw