Kategoriarkiv: modernism

Staden! Ljug för mig! Säg att du älskar mig!

“Det var en rätt schysst lägenhet, jag kunde fått den, men den låg i AG:s-huset på Värnhem.” När vi skulle flytta ifrån kollektivet på Skolgatan i Malmö, sa Hanna så om sin lägenhetsjakt. Vem kan älska en betongkoloss. Vem kan bo där?

Värnhemstorget: “12-story commie block”. Nej tack!

Värnhemstorget: “12-story commie block”. Nej tack!

Designern John Thackara talar om “macroscopes”, ett verktyg användbart för designers för att se “vad det samlade resultatet av våra små handlingar blir”.  Han menar att det ska hjälpa oss att se hur små ändringar i våra egna liv tillsammans utgör systemförändringar mot ett mer hållbart samhälle. Istället för att lägga en stor börda på våra egna axlar, ska vi genom att bära en liten börda lyfta något tungt tillsammans.
plattenbauEtt macroscope? Där vi ser resultatet av våra samlade handlingar? Skulle inte det kunna likna, just det: “a 12-story commie block building”. Men där vill ju folk inte bo? Varför då? Ni som läst er nördlitteratur känner igen macroscopet från Liftarens guide till galaxen. I Vidgade Vyer Vortex får man se sig själv i förhållande till universum. Det är det enda vapnet som kan utplåna någons själ, att förstå sin egen litenhet i sammanhanget.

En rolig parentes i sammanhanget är att den tyske arkitekten Hevré Biele faktiskt lanserat projekt som går ut på att omvandla rivna Plattenbaus till villor. (Man räknar med att behöva riva 1,3 miljoner bostäder i Tyskland under de närmaste åren, i stort sett allt som planeras rivas är Plattenbau.) Idén är nog tilltalande både för miljövänner och för kärnfamiljens förkämpar. Tyvärr tycks det i skrivande stund som att bara ett av Bieles projekt blivit färdigställt. (se bilden längst ned på den här sidan). Jag har inte kunnat hitta någon information nyare än 2007. Om någon vet något om vad som hände med Hevré Biele och Conclus: kommentera!

Från socialistisk Plattenbau till kälkborgerlig nyfunkisvilla. Ett tecken i tiden.

Från socialistisk Plattenbau till kälkborgerlig nyfunkisvilla. Ett tecken i tiden.

Jag möter DJ:n/house-producenten Dan på färjan Gedser-Rostock. Han säger “jag åker inte till Prenzlauer Berg (i Berlin) längre. Alla där ser ut.. ser ut.. de ser ut som du!” Han pekar på mina svartbågade brillor och converse. Rättar till sina wayfarer-kopior och ler. Nej Dan vill inte heller se att han precis som alla andra i Berlin “jobbar som DJ”, har samma solglasögon, att han inte heller är något i något större sammanhang. Det är det som gör att staden kan vara så brutal. Staden är ett macroscope. Eller en vidgade-vyer-vortex. Och ingen människa betyder ju något i något större sammanhang. Barack Obama, påven, Michael Jackson, även de allra största kan bytas mot något bättre eller sämre, och de flesta av oss märker inte skillnaden. Det är inte i de stora sammanhangen vi hittar meningen. Det är därför vi behöver staden som ljuger för oss. Som säger att vi har en plats, och att vi är precis så unika som vi vill vara.

Av: Karl Westin

Annonser

6 kommentarer

Under arkitektsmak, arkitektur, hållbar utveckling, modernism, urbanitet

Kolla alltid YouTube innan du duschar

Efter att ha sett utställningen “Yes is More” på DAC i helgen måste jag konstatera: Det är alldeles för lite Bjarke Ingels på Betongelit! Då jag också blivit ombedd att skriva lite positivt för en gångs skull, kan det vara läge att slå två flugor i en smäll: jag tycker att den danske dåren faktiskt visar tankegångar som trycker in lite äkta hållbarhet i arkitekturen!

Att slakta heliga kor gör ont, vare sig religionen heter hinduism eller moderism

Att slakta heliga kor gör ont, vare sig religionen heter hinduism eller modernism

“Funktionsblandning” säger han. “Va fan!” säger ni. “Det pratade ju vi om redan XXXX” (inför eget årtal här). Men Bjarke pratar om funktionsblandning på djupare nivå och större omfattning än vad i alla fall jag sett tidigare: Flerfunktionshus, som går längre än att bygga butiker i bottenplan och kontor på ovanvåningarna.

Det som jag tycker är intressant med de här idéerna, är att Bjarke reflekterar över att olika verksamheter har olika behov, och olika energianvändning. Han menar att de stora energikostnaderna för kontorslokaler kommer från nedkylning, medan energikostnaderna för bostäder främst kommer av uppvärmning. Vidare pekar han på att en enkel sak som direkt solljus är störande och oönskat på ett kontor, men att det bidrar till en bättre och ljusare bostad. Så varför inte kombinera?

ingels

Vidare menar han att huset då kan använda energiöverskott från en verksamhet till något annat i en annan verksamhet. Det kan tyckas banalt när han tar exemplet att frysen från en matvaruaffär ger så mycket överskottsvärme att den kan värma en swimmingpool. Men poängen är väl att skapa miljöer där någon form av energiväxling blir möjlig. Jag har själv sett hur heatset-tryckpressen (en tryckmetod där man torkar färgen med två stycken fem meter långa gasolbrännare) på Allers i Helsingborg kunnat värma upp hela industri-/kontorshuset. Det handlar inte om att söka en lösning to rule the all, utan att se vad som går att göra i den situation man har. Till exempel när någon påpekar att internet förbrukar lika mycket energi som flyget. Svinbra, säger jag! Då kan vi ju använda YouTube till att värma upp duschvattnet.

Av: Karl Westin

3 kommentarer

Under Byggande, hållbar utveckling, Innovation, modernism

Här dör modernismen

1174154804_8951.jpg

Det enorma bostadsområdet Pruitt-Igoe i St. Louis, Missouri började byggas 1954. Då var det modernistiskt bostadsbyggandes skolexempel. Politikerna i St. Louis ville ha ett Manhattan vid Mississippi.

De fick inte ens ett Harlem. Till slut ville knappt stadens allra fattigaste bo där. 1972 sprängdes området. Nu representerade det modernismens misslyckande. (Arkitekten bakom, Minoru Yamasaki, ritade intressant nog också World Trade Center i New York.)

Hur kommer villa-sprawlens epok att avslutas? Kanske smidigast om NCC Komplett monterar isär sina prefabklossar.

Av: David Lindelöw

2 kommentarer

Under arkitektur, modernism, Staden

Hjälp! Jag blir skolad av modernister

lecorbusier02.jpg
High Court i Chandigarh, Indien, ritad av Le Corbusier

Arkitektur är till stor del en subjektiv sak. Svensk standard, brandvägar och säkerhetsmått, javisst, men ingen kan egentligen peka på vad som är god respektive dålig arkitektur. Det försöks rätt mycket. Jakriborg (den nya hansastaden ute på den skånska åkern) har blivit utskälld av stora delar av arkitektkåren som exempel på dålig arkitektur eftersom den lånar sitt formspråk från en gammal tid (ett solklart modernist-no-no). Här finns dessutom en klyfta mellan arkitekter i allmänhet och allmänheten i allmänhet (något som Catharina Sternudds avhandling (SvDs artikel) från i våras behandlar).

Jag sitter och tänker på det där ofta, nu när jag utbildar mig till landskapsarkitekt. Det gnager i mig till och med. Jag tänker på att majoriteten av mina lärare fick sin utbildning i en tid då modernismen fortfarande sågs som den enda vägen att gå. Det enda acceptabla. Det är fel och fult att “kopiera” en äldre stil (att kopiera en befintlig verkar okej). Formen ska alltid utgå från funktionen. All ornamentik som inte är kopplad till funktion är löjlig.

Jag kanske är paranoid, men jag känner hur dessa värderingarna ligger och skvalpar i bakgrunden på hela arkitektkåren och lärarna på arkitektutbildningarna. Jag oroar mig för hur det påverkar mig. En vecka in på utbildningen svor jag på, efter att ha blivit överkörd av en “arkitektsanning” som berörde en i min mening oerhört subjektiv sak, att aldrig låta mig formas in i ledet. Nu, två år senare, vet jag inte om jag lyckats eller ej. Hur kan jag veta att jag ritar “bra” arkitektur? Hur kan jag veta att jag inte ritar som jag gör för att jag skolats till en arkitektsmak?

Jag frågar mig om vi har tappat något. FINNS det verkligen inga sanningar om arkitektur? Under antiken, renässansen, genom hela historien har det funnits klassiska proportioner och gyllene snitt. Vart har de tagit vägen? Jag vill lära mig de klassiska proportionerna! Jag vill veta vad de lärde sig under de där tusentals åren! Jag vill veta vad modernisterna ville sudda ut. Bara så att jag kan ta ställning till dem, pröva dem.

Det enda som tröstar mig är att arkitekturen också är dynamisk och följer samhällets förändrade behov, om än långsamt. Det är inte för inte som vi pratar om förtätning i en tid av växthuseffekt och fetma – precis som modernismen kom till i en tid då tuberkulos och trångboddhet istället var de stora hoten mot folkhälsan. Arkitekturen påverkas också av nya uppfinningar – för modernismen gav automobilen och armerad betong nya möjligheter. (Läs Olle Svedbergs “Planerarnas århundrade” för att förstå varför modernismen kom till.)

Ibland kan jag sakna det stora och visionära, något att luta mig mot, om det så är modernismen eller de gamla antika proportionerna. Men då brukar jag tänka tillbaka på vad min klasskamrat Fredrik sa en gång: “När man tror att man har hela sanningen om vad god arkitektur och stadsplanering är, kan man vara säker på att man är riktigt ute och cyklar.”

Av: Jenny Åkesson

15 kommentarer

Under arkitektsmak, arkitektur, arkitektutbildning, modernism