Malmös Centre Pompidou

2008 utsågs KTH:s arkitekturbyggnad till Sveriges fulaste byggnad i en omröstning i Sveriges Radio, och de så kallade företrädarna för ”den vanliga människans smak” (kanske bättre uttryckt som ”Otto Normalbewohner”, i motsats till ”arkitektsmak”) jublade. I en häpnadsväckande omedvetenhet/lysande provokation svarade, konfronterad med detta, en företrädare för KTH något i stil med: ”Jag håller inte med. Byggnaden är ett av de bästa exempel på nybrutalism som vi har i Sverige.” Jag hade ingen aning om att det fanns en stil som hette nybrutalism, och antagligen inte de flesta som hade röstat på huset heller. Vem kan gilla en stil som heter något sådant?

Om ”arkitektur är frusen musik” (det klöks i halsen på mig bara av att skriva detta) är Drottninggatan 18 i Malmö fanimej arkitekturens svar på Bitches Brew. Länge tyckte jag att det var en av Malmös fulaste byggnader, och många gånger fick jag titta innan jag kunde se något förlåtande i detta över huvud taget. Naken, prefabricerad betong, med skarvar, bjälklag, och armeringsdistanser fullt synliga. Mellanrummen uppfyllda med reflekterande glas, som för att understryka den skonings- och ansiktslösheten hos den apparat som verkade där inne. Tydligen ritad av en viss Bernt Nyberg.

Armeringsdistans ingjuten och avskuren...

...för att bakvägen bilda ett dekorativt mönster på de stabiliserande väggarna, som brutalistiskt nog ger intryck av att fortsätta upp och genom hela byggnaden.

Mja, det här med Centre Pompidou, kanske krävs det mer än synliga installationer.

Skönheten i all sin prakt

Byggnaden bredvid är nog lättare att älska för många, trots ovarsamt utbytta fönster. Notera visionären i förgrunden.

Av: Jonas Westin (Visionär: David Lindelöw)

När Dockan rörde på sig

Igår kväll mötte jag vid Dockan i Malmö en myllrande parad av svartklädda, dansande ungdomar som hade haft Reclaim the streets-fest i Västra hamnen och nu var på väg mot, tja…Bodoni. Om jag hade gått på samma Stora Varvsgata på en onsdagmorgon i motsatt riktning hade jag nog mött en annan parad, också den i svarta kläder: Konsulter på väg mot sina arbeten runt Dockan, inte dansandes till en lätt lastbils högtalare, men väl en del av ett morgonslött hörlursdisko.

Dockan har både bostäder och arbetsplatser, men har precis som många andra nybyggda och semi-funktionsblandade områden svårt att förse gaturummet med aktivitet när det inte är morgon, lunch eller eftermiddag. Det rör sig helt enkelt inte så många utomhus en lördagkväll. Utom just igår då. Vad som än hände sedan; tack ungdomar för att ni åtminstone försökte göra Dockan till en blandstad. Ni utgör de första.

Av: David Lindelöw

(Betongelit har på sätt och vis tidigare skrivit om Reclaim the streets-rörelsen.)

Estetiska förskolan

Ibland får de allt till det. Rundade hörn och allt. Som riktiga arkitekter gör. Som det här huset uppe vid Värnhem (i Malmö), precis bredvid Entré (a.k.a alla Aluma-försäljares vänner). Som tur är finns det alltid vänner på väg också. Som räddning från fantasilöshet och låtsasmodernism kommer din lokala valutaväxlare och sabbar upp allt med lite skön gul tejp. Gött.

/Karl Westino

Öppettider

Säg mig dina öppettider så skall jag säga var du etablerat dig!

Denna halvtorra gissningslek skulle kunna kanske fungera på en personalfest för facility management-konsulter, men säger också en del om hur våra städers uppbyggnad och rörelsemönster avspeglas i fenomenet öppettider. Vi leker lite, först några enkla:

10-20? Svar: Externt köpcenter!

10-18? Svar: Gågata!

10-19? Svar: Gågata som inte klarar konkurrensen från det externa köpcentret!

11-18, lunchstängt 12-13? Svar: Antikvariat!

11-05? Svar: Falafelställe!

08-22? Svar: Mataffär!

Nu kommer två lite svårare:

Vardagar 11-17, helger 11-18? Svar: Klädaffär i Västra hamnen, Malmö!

Vardagar, 10-18, helger 10-17? Svar: Café i centrala Malmö!

Det finns alltså en klädaffär i Västra hamnen som har öppet lika sent på en söndag som ett café i centrala Malmö har på en torsdag. Vi tar det igen: Det finns en klädaffär i Västra hamnen som har öppet lika sent på en söndag som ett café i centrala Malmö har på en torsdag.

Att det finns en klädaffär i Västra hamnen är ju bara det ett roligt faktum. Jag tror inte att all Bo noll-hets innehöll någon idé om blandstaden, men det blev i alla fall ett två meter brett skyltfönster i vindpinat läge. Förklaringen till de ovanliga öppettiderna är nog att det rör sig fler i Västra hamnen på en söndag än en torsdag. Det verkar vara ett relativt utblåst bostadsområde, förutom på fint väder-helger och -somrar.

Malmöcaféernas öppettider är en svårare kaffeböna att knäcka. Just då folk faktiskt har tid att gå och fika på en vardag är de mest lämpliga lokalerna för ändamålet stängda. Sydsvenskan skrev 2007 en artikel om Friisgatan, som huserar ett par av dessa märkliga caféer (de stänger dock faktiskt 20.00). I artikeln fälls en fantastisk kommentar av en butikanställd: “Friisgatan är Malmös svar på New Yorks SoHo.” Jag har aldrig varit i SoHo, men jag har svårt att tänka mig att man inte kan få tag i en chailatte efter Rapport.

Då säger opportunisten att det finns pubar för kvällsfikaren. En gång spelade jag denna roll ett stenkast från Friisgatan. Jag beställde en te och fick en påse Yellow label i handen.

Av: David Lindelöw

Fotboll är coolare än hockey

Malmö Arena – vision vs verklighet

Så kom den, artikeln du väntat på: Södra Sveriges ledande planerings- och arkitekturblogg besöker Malmö Arena.

Förvånande nog har arkitekten valt ett symmetriskt och tempelliknande upplägg. Med en ishockeypuck på taket. Eller Stockholms stadsbibliotek möter Hyllie vattentorn om man så vill. Ett (ofärdigt?) skärmtak med pelare omger arenan, tanken verkar vara att besökarna ska mötas upp utanför. Väl inne i arenan möts du av ett litet rum med betydligt lägre i tak. Stanna ute så länge som möjligt, är budskapet.

Malmö Arena, templets entre

Malmö Arena, från parkeringen

När man kommer från den blivande Station Hyllie skapar pelarraden och skärmtaket ett pampigt intryck. Bilresenärer och de som kommer norrifrån får själva fundera ut hur de ska ta sig in i arenan. En markering från planerarnas sida att det är de kollektiva resenärerna som prioriteras? Samtidigt kan det ses som en arkitektonisk miss att det tema arenan byggs kring är svårt att se på nära håll. Det symmetriska formspråket och de antika inspirationskällorna upplevs bäst på avstånd. Det lämnar en fadd eftersmak. Dynamik och innovation lyser med sin frånvaro.

Fristad bakom stängsel

Till arenans försvar kan vi ju lägga att skärmtaket som mötesplats verkar erbjuda en betydligt större frihet än “fristaden” bredvid. Med en mötesplats inomhus kan man ju slänga ut de som inte har tillräckligt i plånboken för att mötas. Malmö stads informationsskylt berättar om det integrerade och blandade Hyllie, samtidigt som Emporias skyltar visar bilder på en etniskt rensad glaskub där alla män bär kavaj och alla kvinnor höga klackar.

Malmö stad missförstår emporias intention

Missförstå oss inte, efter att ha tittat runt på andra ishockeyarenor så är Malmö Arena nog näst bäst i Sverige arkitektoniskt. Men som publikdragare är det tveksamt. När vi jämför med ett annat aktuellt malmöbygge blir intrycket lite mesigt. Är det så mycket enklare att bygga en cool arena för fotboll än för hockey?

av: Sara Hallström och Karl Westin

Det nya Malmöhus

I världsoroliga dagar när ingen vet någonting om framtiden – och när de som säger sig veta något blir bagatelliserade – börjar jag tänka på hur den senaste högkonjunkturen kommer att stanna kvar i städerna, till exempel Malmö. Fiskbenstvåan sjunker med 300 000 i värde och topplånet går en på nerverna, det är ju glömt om tjugo år.

Man kommer nog minnas det Malmö som bostadsrättsgentrifieringen skapade, inte minst de nya definitionerna av exempelvis områdena Möllevången (gult, se karta ovan) och Davidshall (blått). Mäklarbegreppet ”S:t Knut-nära läge” (lila) kan nästan åsyfta Rosengård och Värnhem, ja det är ju en del av Rörsjöstaden (brunt). Kartan ovan illustrerar hur områden konstrueras under gentrifierings-yror och hur deras status/prisnivåer skjuter i höjden.

Jag kan lätt möta kritik om min breda definition av Gamla Väster (rosa) och hur jag tänker om prisnivåerna – det är bara att ändra lite på Fort Malmös olika delar. Fast det sköter ju konjunkturen lika bra.

Av: David Lindelöw

Alternativ användning sökes

Sydsvenskan skriver att de köpcentrum som byggs i Malmö inte kommer att klara sig. I rubriken. I artikeln verkar det mer oklart. Inget har egentligen hänt.

Det roliga är ju om man börjar fundera på vad som går att göra med typ Emporia om det inte skulle vara köpcentrum. ”Din Fristad” kallar de sig på sin hemsida. Vill de bygga någonstans för de som blev utslängda ur Christiania att ta vägen? Kommentarer kommer samlas och skickas till Emporia.

Slutet

Staden Lund är inte stor; byggnaderna är låga. Om man ställer sig på ett cykelställ i centrum ser man nog halvvägs till Eslöv, tänker jag raljerande. Då var det bättre när jag från en balkong, några våningar över övriga hustak, tittade ut över Lund i mörker. Den alltför närbelägna gränsen till de omgivande åkrarna var försvunnen och utbytt mot en till synes ändlös horisont av gatlyktor och golvlampor. Om jag inte hade vetat bättre hade jag för en kort sekund tänkt att Malmö inte fanns; att Öresundsbron byggdes för 300 år sedan i syfte att förbinda Lunds två delar. I mörkret, från en balkong, blir platta städer stora och gränslösa.

Problemet är att städer nästan är lika gränslösa i dagsljus, fast på ett brutalare sätt. I Skåne, så väl som i andra flacka landskap, tillåts inte städer sluta. De ska byggas för expansion. Nyuppförda villaområden kan i de flesta fall räkna med att inom en 30-årsperiod tangeras av nya villaområden. Det måste vara en mardröm för arkitekter och landskapsarkitekter att utforma en stads periferi: ett möte med landsbygden där det saknas naturliga avgränsningar och där det i framtiden riskerar att istället bli ett möte med ett nytt område, förvillande likt det gamla.

Annehem i Lund, Kastanjegården i Malmö och Kopparhögarna i Landskrona är alla bostadsområden som verkar vänta på att slukas av sprawl-monstret, ett monster de själva en gång var. De utgör periferier i städer omgivna av till synes gränslösa åkerlandskap. Det enda som bryter av denna gränslöshet är stora transportleder, paradoxalt nog en av drivkrafterna bakom städers utbredning. Arkitekturen här ger intrycket av att det aldrig funnits en tanke på att dessa områden skulle fungera som visuella stadsgränser. De verkar vara byggda bort från centrum, inte mot landskapet.

Villaområden belägna i städers periferi marknadsförs ofta som naturnära, men om denna natur snart blir bebyggd är det svårt att tänka sig landsbygden som något annat än oexploaterad tomtmark. Sprawl-områden brukar främst kritiseras för sin brist på urbanitet; i själva verket är de också hemskt dåliga på att lyfta fram det rurala. Det är en otacksam uppgift, men gränsen mellan stad och landsbygd längtar efter sitt arkitektkontor. Det behövs en arkitektur som berättar var landsbygden börjar.

Av: David Lindelöw

(Tidigare publicerad i den utmärkta tidskriften 4ARK, som görs av arkitekturstudenter på Chalmers.)

Planmonopolet kommer till sin rätt

Något vi diskuterat ganska mycket internt är hur kommuner under högkonjunkturer borde använda sitt planmonopol (dvs. möjligheten att ensam bestämma vad som får och inte får byggas på en fastighet) till att undvika alltför ensidiga exploateringar. Rent konkret skulle detta innebära att man inte tillåter att ett område bebyggs med enbart bostadsrätter eller (ovanligt nuförtiden) enbart hyresrätter, utan tvingar fram en REJÄLT blandad upplåtelseform för att försöka skapa ett icke segregerat område. Nu skriver Sydsvenskan att detta äntligen har gjorts i Malmö kommun, och man har till och med satt maxnivåer för hyrorna i området (även om det är lite svårt för mig att på rak arm bestämma hur generös den satta gränsen egentligen är).

Tyvärr förefaller initiativet komma något sent, bland annat för att högkonjunkturen verkar vara över (PEPPAR PEPPAR! Lyssna inte på mig om ni inte tänkt tanken själva! Fan vilken skräck när man är färdigutbildad snart…) vilket kan uttydas ur att det över huvud taget byggs hyresrätter. Hoppas dock att modellen kan bli vägledande för framtida exploateringar, för att hantera högkonjunkturer på ett vettigt sätt, och för t ex de nyexploateringar som i skrivande stund är på gång.

Av: Jonas Westin

Zonering

Hur vill vi inte planera städer? Östra kyrkogården i Malmö är, trots (eller tack vare) sin oerhörda skönhet och detaljrikedom, ett intressant skräckexempel. Arkitekten Sigurd Lewerentz delade in kyrkogården i ett antal überplanerade kvarter.

Att gå runt i dessa kvarter är som att gå runt i en Corbusier-kantig labyrint. När du väl kommit in i ett kvarter kommer du oftast inte ut, utan att vända om. Det känns som en gated community där stenmurarna istället är välklippta häckar och trädgårdarna är grusbelagda gravplatser.

Den stadsdystopiska känslan förstärks än mer av faktumet att de små kvarteren är indelade i storkvarter, som sammanbinds med breda, bilvänliga alléer. Varje kvarter har dessutom siffernamn, till exempel 9F – jag tänker genast på sjukhus 19 i Moskva. Som om inte det vore nog är stora delar av kyrkogården inmurad med höga träd; allt man ser utanför är de översta våningarna på 60-tals-lamellhusen.

Fast allt är så vackert så att man nästan drömmer om den zonuppdelade stadens revansch. Då skulle kvarter 3 vara fabriker, 5 konsumtionscentra och 9F kunde ha krav om en studsmatta per tomt. Kvarter 6 kunde få förbli kyrkogård.

Av: David Lindelöw