Farväl Falkenberg

Det byggs en ny järnvägssträckning med tillhörande station i utkanten av Falkenberg. Man vill låta tågen passera snabbare förbi mer perifera orter som Falkenberg, minska bullret samt öppna för annan markanvändning i city genom att spåren söder om gamla stationen bryts upp.

Frågan här är lite vem som varit drivande. Banverket i samarbete med SJ ser gärna att trafik på västkustbanan blir snabbare. När man nu utökar till dubbelspår kommer man att kunna belasta banan mer. Detta gör man lämpligen med fler X2000 eller motsvarande, som ändå inte stannar i Falkenberg. Så länge man får ut godstrafiken och snabbtågen ur centrum borde bullret minska till klart godtagbar nivå. Man borde samtidigt bygga vidare på idén att om Öresundstrafiken ska behålla sin mer lokaltrafiksbetonade karaktär som den har längre söderut (Skåne och Sjælland) krävs en centralt placerad station. Dessutom trafikerar öresundstågen mest dagtid, då bullret från omgivningen redan finns.

Men varför vill Falkenberg kommun lägga om all trafik? Hur benägna är de att frilägga mark i centrum? Visst, Falkenberg förväntas växa rätt rejält de kommande åren men varför ska då tåget få en mer perifer betydelse? Och visst, man ska tajma busstrafiken ut till det nya resecentret (som det så vackert får heta) med tågtidtabellen, men det är väl snarare en sak som är ett måste för varje kommun i vilket fall, inte något man kan använda som argument.

I detta gräver Falkenberg sin egen grav då passagerartrafiken försvinner från centrum och det blir relativt krångligt att ta sig ut till stationen. Färre bor nära stationen. Det hela liknar ett nyliberalt jippo för folk som ändå inte åker kollektivtrafik. Det blir svårare för folk att ta sig till stationen, centrum blir mer bostadsområde än en plats dit man har ärende.

Alltså, vettigt vore att dra gods och snabbtåg utanför orten men behålla järnvägsstation och befintligt spår i centrum. Bullret minskar, restiden minskar, men antalet resenärer minskar inte. Dessutom, vilket är en lika viktig poäng, kommer Falkenbergs centrum fortsätta vara en knutpunkt, en mötesplats för den som så vill, än ännu ett dammigt bostadsområde i sovande stad.

Att jaga skiten ur folk..

Nu har det gått några år sedan man byggde om Skvallertorget i Norrköping: En trafikljusreglerad femvägskorsning gjordes om till en öppen torgyta utan vare sig trafikljus, vägmärken eller körfältsmarkeringar. Det enda som numera är reglerat är hastigheten för bilar, 30 km/h, och trafikanterna ska själva interagera för att styra trafikflödet genom ”korsningen”. Före ombyggnaden inträffade 5-6 olyckor, varav en allvarlig, årligen i korsningen, vilket nu ska ha sjunkit till 0-1 olyckor årligen. Så långt allt väl.

Under 2005-2006 åkte jag till Norrköping med jämna mellanrum, och i samma veva publicerades den här artikeln i DN. Självklart lät det intressant, så nästa gång jag åkte dit bad jag förstås om att få se på Skvallertorget, detta förlovade land av samförstånd mellan trafikslagen. Mina vänner blev nästan förskräckta när jag nämnde platsen: ”Där är det ju krig! Det är ju livsfarligt!”. Nåja, livsfarligt är väl inte Skvallertorget, men det som blev uppenbart för mig var att man från trafikplanerarnas sida inte lyckats redogöra för avsikten med omläggningen av torget, med resultatet att trafikanterna bara kände sig otrygga och jagade. Även om åtgärderna fungerat i den bemärkelsen att olyckorna minskat förefaller Norrköpingsborna betacka sig för gatukontorets hjälp. Olyckor upplever man inte dagligen, men en förvirrad korsning känner man av varje gång man passerar.

Jag håller med om att fortlöpande kommunikation mellan trafikanterna är det bästa sättet att undvika olyckor i stadsmiljö. Ofta räcker det med att utbyta en blick, ta ett halvt steg ut gatan, och så vidare, så förstår vi varandras avsikter. Men den kommunikationen är allt för viktig för att kidnappas av några shared space-pajasar som vill frälsa världens trafikanter med sitt färdiga manifest. Shared space finns inte bara på de som utsetts till mönsterexempel, shared space finns i vår vardag: vid Botulfsplatsen i Lund, vid alla obevakade korsningar. Jag tror att man har mycket att vinna på att införa shared space i mikro-skala (storleksordningen ett övergångsställe, en smal gata), och på så sätt gradvis vänja alla trafikanter vid att kommunicera. Då kan man också minska olycksriskerna och tillämpa dessa idéer utan att det blir cirkus av det. Staden är din, använd den!