3860000 kvm

Tempelhof i Berlin, världens första trafikflygplats, får foten. Igår hade staden folkomröstning om huruvida flygtrafiken ska fortsätta. Det blev ett nej. Tempelhof stängs i slutet av oktober. Det är inte första gången som Berlin debatterar framtiden för en väldigt politiskt laddad och storleksmässigt gigantisk byggnad. Förra gången blev resultatet (dock utan folkomröstning) brutalare: DDR:s regeringsbyggnad rivs just nu och på samma plats ska en replika av det gamla slottet byggas.

Framtiden för Tempelhof utgör ett delikat infill-problem. Vad göra med en enorm markyta placerad hyfsat centralt med närhet till pendeltåg, tunnelbana och motorväg? Idag tillkännagavs att det ska bli ett centrum för det kreativa näringslivet (Zentrum der Kreativwirtschaft). Det har dock funnits andra, ännu galnare, idéer. På tidningen Zittys hemsida kan man rösta på förslagen racerbana, gated community, nazi-park och världens största MediaMarkt.

När man lyfter från Tempelhof ser man in i grannarnas gasspiskök – debatten har delvis handlat om stadsflygplatsens tynande tillvaro på 2000-talet. Både Tempelhof och Tegel (stadsflygplats i nordväst) ska stängas och i framtiden ska Berlins enda externa flygplats Schönefeld bli BBI, Berlin Brandenburg International. (I Sverige debatterades också nyligen fenomenet stadsflygplats, dock med annat resultat.)

Det är enkelt att säga att stadsflygplatser inte ska finnas i moderna städer. Men ibland lockas jag tänka att en stad ska tvingas märka av alla de transporter den är beroende av. Dock får de dåliga argumenten, med alltför pseudopolitisk ton, från ja-sidan (dvs. de som vill att flygtrafiken på Tempelhof ska fortgå) mig att stämma in i förtätningskören. Jag säger så här till Berlin: Riv gärna flygfälten i Tempelhof, men tro inte att ni bygger en miljövänligare stad.

Av: David Lindelöw

Slutet

Staden Lund är inte stor; byggnaderna är låga. Om man ställer sig på ett cykelställ i centrum ser man nog halvvägs till Eslöv, tänker jag raljerande. Då var det bättre när jag från en balkong, några våningar över övriga hustak, tittade ut över Lund i mörker. Den alltför närbelägna gränsen till de omgivande åkrarna var försvunnen och utbytt mot en till synes ändlös horisont av gatlyktor och golvlampor. Om jag inte hade vetat bättre hade jag för en kort sekund tänkt att Malmö inte fanns; att Öresundsbron byggdes för 300 år sedan i syfte att förbinda Lunds två delar. I mörkret, från en balkong, blir platta städer stora och gränslösa.

Problemet är att städer nästan är lika gränslösa i dagsljus, fast på ett brutalare sätt. I Skåne, så väl som i andra flacka landskap, tillåts inte städer sluta. De ska byggas för expansion. Nyuppförda villaområden kan i de flesta fall räkna med att inom en 30-årsperiod tangeras av nya villaområden. Det måste vara en mardröm för arkitekter och landskapsarkitekter att utforma en stads periferi: ett möte med landsbygden där det saknas naturliga avgränsningar och där det i framtiden riskerar att istället bli ett möte med ett nytt område, förvillande likt det gamla.

Annehem i Lund, Kastanjegården i Malmö och Kopparhögarna i Landskrona är alla bostadsområden som verkar vänta på att slukas av sprawl-monstret, ett monster de själva en gång var. De utgör periferier i städer omgivna av till synes gränslösa åkerlandskap. Det enda som bryter av denna gränslöshet är stora transportleder, paradoxalt nog en av drivkrafterna bakom städers utbredning. Arkitekturen här ger intrycket av att det aldrig funnits en tanke på att dessa områden skulle fungera som visuella stadsgränser. De verkar vara byggda bort från centrum, inte mot landskapet.

Villaområden belägna i städers periferi marknadsförs ofta som naturnära, men om denna natur snart blir bebyggd är det svårt att tänka sig landsbygden som något annat än oexploaterad tomtmark. Sprawl-områden brukar främst kritiseras för sin brist på urbanitet; i själva verket är de också hemskt dåliga på att lyfta fram det rurala. Det är en otacksam uppgift, men gränsen mellan stad och landsbygd längtar efter sitt arkitektkontor. Det behövs en arkitektur som berättar var landsbygden börjar.

Av: David Lindelöw

(Tidigare publicerad i den utmärkta tidskriften 4ARK, som görs av arkitekturstudenter på Chalmers.)

Med tårna i vattnet

Miljödepartementet föreslår en lättning av standskydd i glesbygd samtidigt som det ska bli svårare med dispens i områden med högt exploateringstryck. Någonstans finns förhoppningen att om vi skapar ett mer kvalitativt boende på landsbygden så flyttar fler folk dit, även om det bara blir sommargäster. Oavsett skapar nya inflyttningen arbetstillfällen för ortsbefolkningen och både ortsbefolkning och sommargäster trivs nära sjöar.

Jag tror att det finns bra möjligheter i att exploatering kan ske närmare sjöarna i glesbygden, det är ju en stor kvalitet att kunna bo nära en sjö eller havet. Svårare har jag att förstå varför man ska slopa strandskyddet helt, om än bara kring vissa sjöar. Man kan ju kanske släppa det till en mindre bit från vattnet istället. Såvitt jag förstår vill man primärt ha utsikten. Att kunna doppa tårna i vattnet från altanen känns lite onödigt…

Melleruds kommun har agerat i ärendet. Då de inte fått svar från länsstyrelesen om dispens från strandskyddet kring Sunnanå hamn antog de att inget svar betyder klartecken och byggde ett gäng sjöbodar som fritidsbostäder. Vän av ordning påpekar kanske att sjöbodar inte är fritidshus. Här finns också annat att dra i. Men åtminstone, slopat strandskydd (om än på eget bevåg) ger ny attraktivitet för kommunen. Efterfrågan finns, man kan köpa sin bostadsrätt för 700 000, och det är för ynka 18 kvadrat.

Fast sen var det det här med grad av exploatering. Just Melleruds sjöbodar kan knappast vara en plats med lågt exploateringstryck med tanke på prisläget.

Det finns ett gäng problem med lättning av strandskyddet i lågexploaterade områden. Som synes ovan vill folk gärna exploatera där det redan finns ett tryck. Dessutom, om man börjar lätta på strandskyddet på en plats kommer den så småningom få ett högre exploateringstryck. Ska man då ändra tillbaka strandskyddsgränsen?

Kanske har man på Miljödepartementet mest funderat i banor kring ”det ensamma huset vid den lilla sjön”. Där en glad sommargäst med skogsmulletendenser gärna slår upp en liten sommarstuga. Men i själva verket är nog dessa exploateringar i fåtal jämtemot de som man vill bygga vid platser som i exemplet Mellerud.

Har Miljödepartementet en något idealiserad bild av exploatering i glesbygd?

Av: Karl Rüter