När man ändå tar i kan man göra det ordentligt…

Ja, jag vet att jag är för slapp för att äntligen få iväg nåt inlägg om (gärna ”det vinnande förslagets”)  ohederlig visualisering. Möjligtvis blir det ett och annat sagt här, eller kanske i värsta fall här (det är alltid roligt att återvända till de ännu pubertalare inläggen från den grå forntiden).

Hursomhaver, länge har det stört mig hur man lägger in för mycket folk på sina visualiseringar. Det som kan se ut som ”en dynamisk mötesplats, fylld av oväntade händelser” på visualiseringen blir i 99 fall av 10 en vindpinad stenöken som är helt folktom efter klockan  18.  Och om det ändå inte skulle vara nog kan man ju alltid lägga in kändisar…

Av: Jonas Westin

Postalgi, podcars och progressivitet

Äntligen har Märklin gått i konkurs.

Missförstå mig rätt. Jag älskar engagemanget och kalenderbitandet hos de som gråter över Märklin och hänger på järnvägsforumet Postvagnen. Här blandas framtidsvisioner med nostalgi de luxe, främst i form av slitna foton på tåg, tåg och tåg. Här är några diskussionsrubriker som en introduktion:

”Örebro Hvst 19 mars 1983, forts.”
”Nu har jag också börjat skanna…”
”Punktlighet för X2000 v.6”

Men många av de slitna fotona på forumet är från tiden då CityExpress dunkade fram på Götalands-slätten, innan Banverket skildes från SJ och rälsbussarna skickades till Tjeckien. Då var tåg nog ganska töntigt. Jag har länge misstänkt att den extrema tågnostalgin ligger världens bästa transportmedel i fatet. Jag faller lätt själv dit: När jag skriver detta sneglar jag lite på kartan ”Skånes järnvägar 1856-2003”, där de nedlagda spåren också är med. Det är väldigt många spår, ett sammelsurium som ser ut lite som min (kanske felaktiga) bild av spårtaxi, ängsligt planerade nät med spretiga armar.

Vad till och med Sverige under 2000-talet lärt sig (i alla fall i teorin) är att man inte ska spreta sin fysiska planering. Man kan använda tåget både som transportmedel och strategiskt förtätande samhällsplanerare – vid sidan av leksak och historielektion. Även om spårtaxi är yteffektivt bygger det på principen att man som resenär ska kunna komma från punkt A till punkt B utan stopp. En fin princip kan tyckas, att allas respreferenser ska tillfredsställas. Jag frågar mig ofta vad dessa preferenser beror på. Vi går knappast runt med dem i fickan, frikopplade från bebyggelse- och trafikstrukturen. Snarare reser vi ofta till en målpunkt för att det är möjligt och den målpunkten ligger där för att man smidigt kan ta sig dit. Om målpunkterna placeras i nära stationsnära läge blir de automatiskt attraktivare; det skapas till och med nya.

Precis när vi börjat planera strategiskt och förtätande kommer det en transportlösning som vill tillfredsställa en efterfrågan baserad på konstruerade preferenser. Människor tjänar i längden på att man bestämmer deras resmönster.

Av: David Lindelöw

Ständigt på tåget

Kan Siljansregionen bli verklig? Är Fjärde storstadsregionen ett tjänstemannautspel utan politisk förankring eller arbetar de verkligen gemensamt mot ett tätare samarbete mellan Norrköping, Linköping och Motala? Är strävan mot färre och större regioner hållbart ur miljö- och trafikhänseende? Hur kul är det att pendla egentligen?

Nutek menar att näringslivsförstoringen har skett snabbt från 1970 tills nu (2005). Då hade man 187 olika arbetsmarknadsregioner, dvs någon slags självförsörjande enhet, men nu är vi nere i 85. Dessa kallas LA-regioner och baseras på den dagliga arbetspendlingen.

Vidare kan man alltså konstatera att regionförstoring innebär ökat transportarbete. Vi reser mer helt enkelt. (källa, s.11) I det refererade dokumentet sägs också att begreppet regionförstoring bara finns i Norden. Författaren pekar på att det är de glesbyggda ländernas syn på transport som ligger bakom begreppet. På kontinenten pratar man istället om jobbmatchning, dvs att man flyttar dit där man har jobbet och myndigheter arbetar i sin tur för att underlätta detta.

Här finns trådar att dra i. En tendens jag har tyckt mig se är att många mindre kommuner inom rimligt avstånd inte längre bryr sig om att kunna stå på egna ben. Man nöjer sig med att vara en sovstad (sovkommun) till en större ort. Region Skåne är full av dessa kommuner, man kan lite grovt säga att vi har två till fyra någotsånär självständiga regioner i landsändan. Nutek hade säkert sagt att det var tio, LA-synsättet verkar inte vara ohotat. Man kan nämna Lomma, Staffanstorp, Svedala, Simrishamn m.fl. som kommuner som åtminstone inte helt och hållet står på egna ben.

Det verkar finnas åtminstone två olika sidor av myntet regionförstoringen. Dels kronan som innebär något positivt, arbetsmarknaden blir mer rörlig och bostadsmarknaden mindre hetsig. Sen har vi klaven som övriga Europa verkar ha fått upp när de singlade slanten, att ökat transportarbete är just ökat transportarbete och ska motverkas genom att främja flyttlass.

Ok, vi har större avstånd och färre människor boende/kvadratkilometer rent generellt, men kan väl knappast vara det som gör att Norden går i motsatt riktning mot resten av Europa? Risken finns att nordborna återigen blir ett resande folk, denna gången på tåget mellan hemmet och kneget.

/Karl Rüter