För ett tag sedan diskuterades Det Urbana på ett av Betongelits möten. Jenny var trött på att ”urbant” sågs som en automatiskt positiv arkitekturterm, dessutom i den grovt förenklade betydelsen avsaknad av växter/helt stentäckta ytor. Häromdagen slog det mig att hon kanske satte fingret på en väldigt viktig företeelse och missuppfattning, nämligen arkitekternas deterministiska tro på hur deras arbete i slutgiltigt bestämmer karaktären hos en miljö.
Få skulle nog säga emot att en plats karaktär till väldigt stor del bestäms av dess innehåll; estetik och material, visst, men vilka som uppehåller sig på platsen, om det är rent eller skitigt, ljudnivå etc. spelar minst lika stor om inte större roll! För mig ligger Det Urbana i konflikten mellan det dystopiska, utsiktslösa, hårda hos stadsmiljön och de motreaktioner och flyktförsök som miljön med viss nödvändighet tvingar fram, i form av graffiti/klotter, grime, kids som bara drar runt, eller vad som helst. Ingen av motreaktionerna skulle existera utan staden; de hjälper oss att förstå staden och vi behöver staden för att förstå dem! Som en intervjuad säger i Fredrik Strages DN-artikel om det franska presidentvalet:
” Politikerna säger att det var rapmusiken, inte rasismen eller fattigdomen, som orsakade kravallerna [i Paris]. De fattar ingenting. Rap får oss inte att bränna bilar. Rap får oss att stå ut i de här kvarteren.”
Denna hårda miljö verkar alltså i längden ha tre vägar att gå: den urbana smältdegeln (i bästa fall), kravaller, eller kliniskt ren och snygg polisstat (Jag vet, Brasilia byggdes inte av fascisterna men den har kommit att symbolisera dom snarare än sin ursprungliga, demokratiska avsikt). Urbaniteten uppstår utifrån det förtryck den själv orsakar. Den finns, vi kommer inte undan den och vi behöver bearbeta den, men frågan är om vi från början behövde den?
Betongelit 
Äntligen detta inlägg! Det är ett problem att arkitektförslag föreskriver hur människor ska leva – å andra sidan blir det ännu konstigare när man gör platser som inte har någon förutbestämd funktion, ett ställe för spontana infall.
Vem vill bo i ett område där det finns mallar hur man ska röra sig och vad man ska göra?
Klart vi ska ha platser utan förutbestämd funktion! Det är ju grymt när människor missbrukar platser! Mitt bästa exempel är väl utsiktsplatsen i Västra hamnen (Bo01, Malmö) som blev ett hopptorn, men det finns ju otaliga exempel på torg som blivit skateboardramper, mm.
Apropå platser med given funktion, hur många torg i satellitstäder och mindre orter används på de sätt de är till för, en mötesplats för människor och ev. torghandel? Jag har inte sett många…
Den här frågan är faktiskt något som debatteras relativt flitigt inom arkitektkåren. Det finns nog inget riktigt bra svar, men:
1. Det klart man måste ha en idé om en funktion eller målgrupp när man gestaltar en plats, en vision om vad platsen eller staden behöver. Annars kan man nog gå och hänga sig.
2. Det är förstås väldigt riskfyllt att skapa en plats som bara duger till EN bestämd funktion. Jag tror att man ska försöka skapa flexibla platser. Men att inte planera för någon funktion alls tror jag lätt resulterar i intetsägande och karaktärslösa platser. Kanske också oanvändbara?
3. Ja, arkitekter överskattar sin förmåga att förutbestämma skeenden. Men om man inte tror att man kan påverka människors vardag positivt genom att planera, varför då planera i huvudtaget?
Jonas: jag menar att det är kul när platser används på annat sätt än vad som var tänkt. Å andra sidan blir det bara krampaktigt om arkitekten säger att ”det är en plats för spontana möten, aktiviteter” osv.
David: Nej, det är klart att det inte går att planera för ”spontana aktiviteter”! ”Den subversiva handligen upphör att vara subversiv i det ögonblick den definieras, bla bla bla.”
Stadens invånare måste hela tiden glida undan planerarnas intentioner, avsiktligt missförstå gaturummets pedagogik, missbruka miljön… …kanske bäst att sluta här innan det hela urartar i situationism.
Jenny: Jo, i verkligheten måste man ha ett ändamål för platsen, jag håller med om att det är oundvikligt. Dock ser jag det som vår medborgerliga plikt att genomskåda dessa intentioner och motarbeta dom 😉
Gentrifierade områden har ju överlevt/blomstrat just för att deras ursprungliga funktioner inte gäller, mycket beroende på att områdenas klientel har förändrats. Likadant med waterfront development-områden. Om stadsingenjör H.K. Gyllenstolpe (1889-1947) hade sett vad som hänt med Möllevången hade han nog fått krupp.
Idag tänker nog arkitekter längre än man gjorde på den tiden – men faktumet kvarstår: inga områden bibehåller sin användning över lång tid (trots att kanske arkitekturen inte förändras, om man med arkitektur endast åsyftar fysiska omständigheter).
Idag är det ju arkitekter som är med och förändrar dessa områden.
Ping: SNICKERBOA « BetongElit
SN: Men trivs ALLA när VAR OCH EN trivs? Den klassiska liberala tesen lyder: ”Om alla gör det så bra som möjligt för sig själva, så får ju alla det bättre!” Intuitivt känns det fel.
Jag vet att jag är inkonsekvent nu, men rabiata villaägare och deras carportar har jag inget till övers för, och deras rättigheter komme jag inte gå i något förstamajtåg för heller. Mitt inlägg handlade om att påverka där du egentligen inte kan, om uppror mot totalitär arkitektur, inte om några trångsynta jävlars rätt att bygga svart och bränna hemma.
Till sist: De områden som är MEST reglerade är faktiskt de som de boende uppfattar har flest positiva kvalitéer (kommer inte ihåg vad det där området hette nu).
Ping: Känn ingen sorg för mig, Norra Sorgenfri. « Betongelit
Ping: När man ändå tar i kan man göra det ordentligt… « Betongelit