Öppettider

Säg mig dina öppettider så skall jag säga var du etablerat dig!

Denna halvtorra gissningslek skulle kunna kanske fungera på en personalfest för facility management-konsulter, men säger också en del om hur våra städers uppbyggnad och rörelsemönster avspeglas i fenomenet öppettider. Vi leker lite, först några enkla:

10-20? Svar: Externt köpcenter!

10-18? Svar: Gågata!

10-19? Svar: Gågata som inte klarar konkurrensen från det externa köpcentret!

11-18, lunchstängt 12-13? Svar: Antikvariat!

11-05? Svar: Falafelställe!

08-22? Svar: Mataffär!

Nu kommer två lite svårare:

Vardagar 11-17, helger 11-18? Svar: Klädaffär i Västra hamnen, Malmö!

Vardagar, 10-18, helger 10-17? Svar: Café i centrala Malmö!

Det finns alltså en klädaffär i Västra hamnen som har öppet lika sent på en söndag som ett café i centrala Malmö har på en torsdag. Vi tar det igen: Det finns en klädaffär i Västra hamnen som har öppet lika sent på en söndag som ett café i centrala Malmö har på en torsdag.

Att det finns en klädaffär i Västra hamnen är ju bara det ett roligt faktum. Jag tror inte att all Bo noll-hets innehöll någon idé om blandstaden, men det blev i alla fall ett två meter brett skyltfönster i vindpinat läge. Förklaringen till de ovanliga öppettiderna är nog att det rör sig fler i Västra hamnen på en söndag än en torsdag. Det verkar vara ett relativt utblåst bostadsområde, förutom på fint väder-helger och -somrar.

Malmöcaféernas öppettider är en svårare kaffeböna att knäcka. Just då folk faktiskt har tid att gå och fika på en vardag är de mest lämpliga lokalerna för ändamålet stängda. Sydsvenskan skrev 2007 en artikel om Friisgatan, som huserar ett par av dessa märkliga caféer (de stänger dock faktiskt 20.00). I artikeln fälls en fantastisk kommentar av en butikanställd: “Friisgatan är Malmös svar på New Yorks SoHo.” Jag har aldrig varit i SoHo, men jag har svårt att tänka mig att man inte kan få tag i en chailatte efter Rapport.

Då säger opportunisten att det finns pubar för kvällsfikaren. En gång spelade jag denna roll ett stenkast från Friisgatan. Jag beställde en te och fick en påse Yellow label i handen.

Av: David Lindelöw

Istället för strandskydd, förvirring

Strandskyddsreglerna förändras. Förespråkarna hävdar fördelar för glesbygd, lättare att få bygga nära vattnet som det ändå finns så gott om och glesbygden behåller en del av sin attraktionskraft. Samtidigt ska man skärpa kraven i storstadsregionerna och man ska öka det kommunala självstyret, dvs den enskilda kommunen ska ha mer att säga till om var man får exploatera och inte.

Ja, det var själva förslaget. Jag har skrivit om det här tidigare och tror inte det kommer fungera på det sättet. Det finns förstås fler som är skeptiska. En invändning bland andra: Ska man bygga någonstans så bygger man på platser med exploateringstryck, inte ute på den ödsliga udden fem mil från närmsta bensinmack, även om just det med bensinmack kan bli en realitet snart. Om inte annat ska man ju kunna sälja huset och få tillbaka större delen av sin insats och sånt låter sig sällan göras ute på ensliga udden.

Alltså tror jag att man kan förvänta sig högre exploatering ortsnära, där det redan finns konkurrerande intressen och strandskyddet verkligen fyller sin funktion. Dessutom, den kommunala fajten mellan vem som är bäst turistkommun eller mest för sjönära boende lär intensifieras istället för att Länsstyrelsen som grå myndighet sätter stopp för spadtagen.

Det största problemet kommer inte ligga i småkommunerna utan i de större, där trycket också är större. De skärpta reglerna för stadsnära verkar inte vara preciserade, om de ens finns. Kan vi förvänta oss ett oändligt waterfrontande tills strandzonerna är helt uppslukade av villamattorna, nu med strandskog istället för färdig gräsmatta på rulle? Ja, rullgrästillverkarna får väl nischa om sig på strandråg och trift istället.

/Karl Rüter

Picnic på kyrkogården

Hexagon-rummet på Mariebjerg kyrkogård, Köpenhamn, skapat av G N Brandt. Foto: Jenny Åkesson

Kalmar kyrkogårdsförvaltning blev 2008 utnämnd till det något interna priset ”Sveriges kyrkogårdsförvaltning”. Hipp-faktorn är väl sådär, men bakom ligger mycket nytänkande och kanske början till en ny tendens i våra städer.

Flertalet av våra kyrkogårdar byggdes en gång i utkanten av våra städer, långt ute på vischan som det upplevdes då. Trängseln på de gamla medeltida kyrkogårdarna och de relativt ohygieniska förhållandena stod bakom förflyttningen av vår sista utpost. Idag ser det annorlunda ut. Många av kyrkogårdarna upptar idag stora och centrala ytor i städerna. I takt med att andra grönytor minskar och att hållbarhets-debatten argumenterar för tätare städer ökar också anspråken på kyrkogårdarna.

Hundrastning på kyrkogård, Köpenhamn. Foto: Jenny Åkesson

I Danmark, framförallt på Assistens kirkegård i stadsdelen Norreport i Köpenhamn har man gått anspråken till mötes. På en rundtur i kyrkogården möter man både dagisklasser, hundar och deras ägare på promenad och en och annan joggare. På sommaren ska här enligt en dansk vän också förtäras en och annan picnicmåltid på gräsmattorna. En titt på anslagstavlan och hemsidan avslöjar att man arbetar som en kulturinstitution, sätter upp teater i kyrkogården, arrangerar rundvisningar och har utställningar. Även i Kalmar arbetar man intensivt för en mer ”levande kyrkogård”, vilket är bakgrunden till årets utnämning. Man satsar mycket energi på utformning och vackra planteringar som lockar både anhöriga och andra.

Skolelever och florist-studenter får komma och visa upp sina alster på kyrkogården och det anordnas rundvandringar. Från kyrkogårdens sida välkomnar man alla besökare, även hundrastning, picnic och lek på gräsmattorna. Dessa kyrkogårdar börjar helt enkelt mer och mer också användas som parker för stadens befolkning.

Lärkslänten på Bipsebjerg kyrkogård, Köpenhamn. Foto: Jenny Åkesson

Personligen tycker jag det är en mycket positiv utveckling. Få miljöer är så vackra och välskötta som våra kyrkogårdar. Budget-ramarna är betydligt generösare än vad de är för våra kommunala planteringar och parker, och därmed också möjligheterna i vad man kan skapa och sköta. Arkitekturen, både i byggnader och landskapsarkitekturen, håller en väldigt hög klass och på många kyrkogårdar erbjuder en enorm rikedom i dramatiska och upplevelserika gröna rum.

Helt oproblematiskt är det förstås inte. Det gäller att hitta en form där de anhöriga kan få en stilla stund för eftertanke och sorg utan att störas av andras aktiviteter. Jag tror detta kan lösas dels rumsligt, med väl avgränsade och markerade rum, men också genom att de allra flesta människor har en väldigt stor respekt för gravplatser. Faktumet att det är en gravplats kan också bidra med en dimension, en stillhet och miljö för eftertanke som vi kan ha svårt att få på andra platser. I Kalmar uppför man lugna och vackra tanke- och meditationsrum i just detta syfte.

Formklippt idegran i ett av många karaktärsfulla rum signerade G N Brandt på Mariebjerg kyrkogård, Köpenhamn. Foto: Jenny Åkesson

Många av våra kyrkogårdar tillhör de vackraste gröna miljöerna vi har i Sverige. Jag tycker det är ett alltför stort slöseri med mark och resurser för att det inte ska få upplevas av fler. Fler levande på våra kyrkogårdar, tack!

(När det gäller den arkitektoniska kvalitén på våra kyrkogårdar ligger vi fortfarande dock långt efter danskarna (se foton). En utflykt till t.ex. Mariebjerg eller Bipsebjerg kirkegårdar i Köpenhamn är helt fantastiskt.)

/ Jenny Åkesson