Death Of The GPS: Mapagramming The World

”We’re proud to have Petter Hanberger crash the Betongelit Blog, reporting from the streets of Boulder, Colorado”

”Do I need a car in Boulder?” The answer was ”No, you can get around by bike without any problems.” Before my second visit to this country I’d never heard of Boulder and obviously I had no idea how big or small this town was.

It might be really interesting to discuss how the people of Boulder refuse to broaden the highway between Denver and Boulder with a few more traffic lanes, how Boulder citizens were first in the country to vote for a tax to buy, manage and maintain open space land in order to protect parks and trails from development. I could tell you about how Boulder in 1971 adopted a 55 foot height limit for new buildings or how their B-cycle bike sharing program has emerged during the last few years. However, for this post, I won’t dig any deeper into those topics. I’m just very pleased to be in a small town with mountains smiling at me through the window when I wake up in the morning. I appreciate how easy it is to get around in this town, how walkable and bikeable it is but most of all I’m delighted how doable it is to draw a map of my every day life in Boulder. Me and hand-drawn maps have a good relationship, and it started four years ago, during my first US visit.

I was cruising Mulholland Drive in my red sports-like-car. I was walking down Hollywood Boulevard, posing with various celibrities outside the Kodak Theatre. I went to Venice beach, spotting celebrities throwing a frisbee. I drank a whole lot of Orange Mocha Frappuccinos, bought a bunch of really cool t-shirts. But most of the time I spent driving around the enormous city, and thanks to an amazing GPS I could cruise pretty much wherever I wanted, without any worries or responsibilities so to speak. Which made sense, after all I was in ”the land of the free” and anybody who’s ever been to LA knows it’s a city where you’re a nobody without a car. I turned up the music while that feeling of cruising-in-your-car-freedom was just getting a hold of me. That’s when my GPS went black. Right in the middle of somewhere in a very dark LA.

I still don’t know what part of the city I was in, but I know I was saved by a good ol’ pencil with which someone drew me a map on a pink piece of paper.

This life changing experience not only made me prefer smaller cities before big ones but also to forever respect and love the power of hand-drawn maps. To be honest those are the only maps I trust and I’ve been trying to save them ever since as well as contributing to creating more (even if it’s mostly mind maps). The above map is the most recent, drawn using the very subjective method called memory and showing more or less my everyday life, or downtown Boulder. And as drawing maps is a very contemplative activity, the idea started growing of a collectively and co-created drawn map of the world. It might be as simple as drawing directions to the nearest grocery store for a stranger or trying to draw all the US states from memory or even a mind map of ideas to come. They all count and could eventually all together make a pretty nice and interesting map of the world. Perhaps even the coolest I could possibly think of.

I have no idea where this is going but I’m gonna start submitting my part of the world to submit@mapagram.org or perhaps tweet it to @mapagram.
I’d be more than happy if you would do the same.

–
“Hi, can I crash on your blog?” – Blog surfing by Petter Hanberger

This is the story of my Boulder experience, and it’s a tiny experiment in collaborative communication or cross pollination, or guest blogging if you like. I’m hoping to find a new blog to crash each week, and contribute with a post that’s relevant for the specific host. If you have a blog I could crash, please let me know.

Stay tuned.

/PH

Previous episodes:

01/12/2011: ”OH, YOU MUST BE THE COUCH SURFER”, hosted by Hannes Lennartsson

27/11/2011: FEEDING THE FUTURE, hosted by Helena Janson

18/11/2011: THE WOWBOY, hosted by Mats Brate

09/11/2011: INVOLUNTARY OFFLINE MODE, hosted by Siri Johansson

@pepperhamburger

www.petterhanberger.se

Kolla alltid YouTube innan du duschar

Efter att ha sett utställningen “Yes is More” på DAC i helgen måste jag konstatera: Det är alldeles för lite Bjarke Ingels på Betongelit! Då jag också blivit ombedd att skriva lite positivt för en gångs skull, kan det vara läge att slå två flugor i en smäll: jag tycker att den danske dåren faktiskt visar tankegångar som trycker in lite äkta hållbarhet i arkitekturen!

Att slakta heliga kor gör ont, vare sig religionen heter hinduism eller modernism

“Funktionsblandning” säger han. “Va fan!” säger ni. “Det pratade ju vi om redan XXXX” (inför eget årtal här). Men Bjarke pratar om funktionsblandning på djupare nivå och större omfattning än vad i alla fall jag sett tidigare: Flerfunktionshus, som går längre än att bygga butiker i bottenplan och kontor på ovanvåningarna.

Det som jag tycker är intressant med de här idéerna, är att Bjarke reflekterar över att olika verksamheter har olika behov, och olika energianvändning. Han menar att de stora energikostnaderna för kontorslokaler kommer från nedkylning, medan energikostnaderna för bostäder främst kommer av uppvärmning. Vidare pekar han på att en enkel sak som direkt solljus är störande och oönskat på ett kontor, men att det bidrar till en bättre och ljusare bostad. Så varför inte kombinera?

Vidare menar han att huset då kan använda energiöverskott från en verksamhet till något annat i en annan verksamhet. Det kan tyckas banalt när han tar exemplet att frysen från en matvaruaffär ger så mycket överskottsvärme att den kan värma en swimmingpool. Men poängen är väl att skapa miljöer där någon form av energiväxling blir möjlig. Jag har själv sett hur heatset-tryckpressen (en tryckmetod där man torkar färgen med två stycken fem meter långa gasolbrännare) på Allers i Helsingborg kunnat värma upp hela industri-/kontorshuset. Det handlar inte om att söka en lösning to rule the all, utan att se vad som går att göra i den situation man har. Till exempel när någon påpekar att internet förbrukar lika mycket energi som flyget. Svinbra, säger jag! Då kan vi ju använda YouTube till att värma upp duschvattnet.

Av: Karl Westin

En visionär åt helt fel håll

Med facit i hand är det alltid väldigt intressant att skåda en begynnande
rörelse. Reglerna har inte stelnat i sin form, paradigmer har inte huggits i
sten, och formspråket har inte landat i diskussioner om huruvida man får rita diagonala streck eller inte. Det är i detta skede som en rörelse, om begreppet nu är relevant (inriktning kanske är bättre?), ofta
åstadkommer sina mest intressanta resultat. 70 år senare har den antagligen urartat och stelnat helt.

När jag för en gångs skull besökte Staatsbibliothek zu Berlin hade jag den otroliga turen att hitta följande skiss i en bok jag beställde fram. På baksidan fanns signaturen ”Arnold Husselmeyr”. Det visar sig att han, och just detta projekt, omnämns i en bisats i ”Die unbekannte Moderne” av Lars Scharnholz.

Husselmeyr, A., ”Anstalt för högre beräkningar”, stora hallen, 1941

I slutet på 30-talet, när Alan Turing och Alonzo Church hade bestämt gränserna för vad som över huvud taget gick att beräkna, långt innan det fanns någon dator som kunde beräkna detta, rådde stor osäkerhet i vetenskapsvärlden. Allt som tydligen kunde beräknas måste beräknas, men hur?! Husselmeyr, som på ett sätt begrep datorernas inre natur bättre än vad vi gör idag, föreslog tillsammans med den danske matematikern Carsten Holsgaard ett ”System der verteilten Berechnungen, für teilweise Mechanisierung geeignet” (System för parallella beräkningar, lämpligt för delvis mekanisering). Systemet utgjordes av ett flödesschema för att bryta ned komplicerade beräkningar
till enkla steg, som skulle utföras av beräkningsbiträden. För att dölja för
dessa vad de egentligen höll på med ingick också ett system för att s.a.s.
blanda bort korten, så att det skulle krävas en väldigt stor del av dokumenten för att kunna lista ut vad de egentligen handlade om. På så sätt skulle industrispionage kraftigt försvåras, något som blev allt mer aktuellt. I samband med detta utformade Husselmeyr sin ”Anstalt der höheren Berechnungen”, som snabbt skulle kunna byggas upp -med moduler- över hela Tyskland och sättas i verket för att bistå forskarna i utvecklingen av de raketvapen som landet höll på att utveckla.

Husselmeyr, som trots sin judiska bakgrund fortfarande befann sig i Tyskland vid den här tiden, kunde inte hålla tillbaka sin entusiasm utan begav sig till försvarsministeriet med sin uppfinning. Uppslukade av sitt eget arbete hade dock Husselmeyr och Holsgaard missat en viktigt detalj: Den helt elektroniska räknemaskinen hade på flera håll uppfunnits, och försvarsministeriet uppfattade Husselmeyrs förslag som ett försök till sabotage. För att rädda sig själv angav Holsgaard Husselmeyr för hans judiska rötter, och försvann sedan till Brasilien medan Husselmeyr ska ha dött i koncentrationsläger. Skissen ovan verkar vara det som återstår av detta arbete, en skam för både datavetenskapen och arkitekturforskningen.

Av: Jonas Westin

Nya sorters frigolithus

Så fort man ser en nyhet om innovation inom byggbranschen så kommer ett nytt gnällinlägg som ett brev på posten, eller hur?  Men lite hype måste man väl få tona ner om man så tycker.

Ny Teknik (och senare DN, men det är ändå exakt samma artikel) skriver om ett företag som heter Fagerdala EPS-System, och som ”uppfunnit” (eller snarare breddat användningen för) ett material som heter EPS-betong. EPS betyder Expanderad Polystyren och är samma plast som utgör ”kornen” i frigolit. Materialet utgörs alltså av cementpasta blandat med ”plastkornen” (och med detta menar jag inte att raljera, materialet används ofta för att ”fylla upp och jämna av” ett betongbjälklag utan att tillföra allt för mycket extra  vikt).

Företaget/”journalisten” från Ny Teknik upplyser minsann om att materialet är ”bärande,  värmeisolerande, fukttåligt och icke brännbart”. Det låter ju som ren science fiction, ett sådant material kan väl aldrig finnas?

Förutom det ökända radonet har alltså lättbetong också varit inblandat i en rad fuktskandaler, där byggentreprenörerna i förväg stolt har gjort liknande förutsägelser som görs i artikeln:

• Vid uppförande av alla sorters betong- och murverksväggar tar man med sig stora mängder fukt in i huset. Eftersom plastkornen, precis som stenarna i ”vanlig” betong, kan antas vara vattentäta är det alltså, precis som för vanlig betong cementpastans egenskaper som är avgörande för uttorkningshastigheten. Alltså måste uttorkningstiden (och fuktinnehållet) vara den samma, dvs. >> 1 år för jämvikt mellan betong och inomhusklimat.

• Bara för att en vägg består av ett enda skikt betyder det inte att man inte är säker från mögel. I synnerhet inte om det skulle sitta tapeter på insidan. I artikeln verkar det dock antydas att man tänker använda oorganisk puts.
• Under ovan nämnda uttorkningstid kommer husets ägare att hinna flytta in och stadga sig. Precis som med tidigare fuktskador med lättbetong kan skadorna uppstå i kombination med tillfogad inredning (garderober fr. a).

Bara för att väggarna är homogena och inte har övergångar materialskikt kan man inte säga att de är fuktsäkra, som tillverkaren säger.  Men man ska inte måla fan väggen, husen behöver inte gå åt skogen. Å andra sidan är det faktiskt inget nytt under solen, riktigt. Den som lever (i husen, framförallt), får se, säg bara inget till honom.

Av: Jonas Westin

PS. Författaren är förstås medveten om att betong och lättbetong är olika material. I sammanhanget har de dock jämförbara egenskaper.

Lite om Jakriborg och new urbanism

På tisdagkvällen, efter att ha varit i Jakriborg för första gången, hittar jag ironiskt nog Jennys föregående inlägg om assymetrisk gatuutformning i äldre stadstyper. Tittar man på Jakriborgs gatunät kan man nog med visst fog säga att dessa principer har varit vägledande (hävdas också av engelska Wikipedia), vilket är naturligt eftersom det uttalade målet med området var att ”härma” en gammal hansastad. De flesta tänker kanske på Visby när man ser bilderna, men framförallt de höga husgavlarna är snarare hämtade från tyska hansastäder som Lübeck och Lüneburg.

Här kanske ni väntar er en eldfängd diskussion om estetiken i New Urbanism, men sanningen är att den uteblir. Mitt (som hängiven anti-antimodernist) bestående intryck av Jakriborg är helt enkelt inte att det skulle vara ”plastigt” eller”kväljande”, vilket jag tror beror på:

• Gatunätet är noga utformat och får rätt ”rytm” i förhållande till husens estetik, vilket gör att stadsbyggnadsmässiga och byggnadsarkitektoniska utgångspunkter samverkar.
• Husen (de flesta iallafall) har väl genomarbetade detaljer som gör att det inte sticker i ögonen att husen är nya. Undantag dock för det gula huset med ”fejkad sprucken puts.”

Det mest intressanta skeendet i Jakriborg tycker jag är brödernas strävan att skapa en levande stadsmiljö med affärer och rörelser i gatuplanet utifrån ”ingenting.” Området ansluter inte till befintlig stadsmiljö (snarare till sovstad och industriområden), så det går inte att renommésnylta på några närliggande hippa områden genom att försöka ”smeta ut” affärscentrum. Trots detta finns det faktiskt en del butiker som de flesta skulle associera med befintlig stadsmiljö i Jakriborg. Vi hittade ett kafé, en möbelaffär, en restaurang och en livsmedelsaffär (som försöker få det att se ut som flera småbutiker). Alla dessa affärer verka i dagsläget ha löjligt överdimensionerade lokaler, vilket har att göra med att efterfrågan inte har kommit ikapp etableringarna.

Det här är intressant för affärsetableringarna ger ändå intryck av någon slags planekonomi; det är inte riktigt naturligt att de ska finnas i ett så litet område. Jag misstänker att Jakri AB än så länge subventionerar hyran för de affärsinnehavare som
väljer att finnas i Jakriborg, och det är egentligen inget fel med det; tvärtom skulle nog stadsbyggnadskonsten må bra av fastighetsföretag som har ett ideologiskt innehåll på det här sättet. Det är en sak att säga ”it’s all about the gatuplan”, men som synes är det svårare att genomföra i praktiken. Om nu Jakriborgsborna bestämmer sig för att betrakta sin ”egen” stad som ”Stad”, samtidigt som de affärer som faktiskt finns i Hjärup drar sig in mot Jakriborg, så kan det nog lyckas att skapa ett levande centrum som inte behöver hållas under armarna. Den som lever får se. Här finns fler bilder.

Av: Jonas Westin

Äntligen hyreshus som passivhus

Efter sommaren kommer även du som inte kan lägga upp cashen för en villa bo i ett passivhus. Fastighetsbolaget Älvstranden Utveckling bygger nämligen Sveriges första flerbostadshus utan värmesystem (jag vet, projektet började för länge sedan, men jag har inte fått nys om det förrän nu). Ny Teknik skriver också om hur husets vind ska fuktsäkras med hjälp av ett nytt ventilationssystem. Kallvinden (dvs. ett utrymme ovanför översta våningen som inte är uppvärmt) är nämligen passivhusens svaga punkt: Andra tekniska problem som kan uppstå löses framförallt med noggrannt utförande, medan ett väldigt välisolerat vindsbjälklag faktiskt kan leda till fuktsskador oavsett hur väl utfört det är.

Hamnhuset på Norra Älvstranden. Lägg märke till vilken arkitekt som är inblandad.

Detta beror på att takets råspont underkyls vid klara, kalla nätter (har lägre temp. än uteluften), vilket leder till kondens på insidan av kallvindens tak, vilket i sin tur orsakar fuktskador på huset. Hoppas att Ventotech lyckas lösa detta, det är viktigt att projektet lyckas med tanke på passivhusens framtid i Sverige. Kritik har nämligen inte saknats för de redan genomförda projekten.

Älvstranden har också gjort en intressant ekonomisk utvärdering av energieffektiviserande åtgärder inför detta projekt. Intressant är dock att de inte tar upp hur det noggranna utförandet på byggarbetet (som jag nämde ovan) påverkar kostnaden för projektet. Visst, de flesta byggprojekt kalkyleras mellan tummen och pekfingret, men för passivhus får man nog ta till lite större tumme och pekfinger.

En av kommentatorerna på Ny Teknik föreslår att man sänker fastighetsskatten för passivhus. Det låter väl som en intressant idé? Vad säger vår skatteexpert karlr? Läsarna?

Av: Jonas Westin

Shared Space i Bamako

Vid det här laget sitter väl Nisse på planet till Mali. Han skulle åka ner dit och jamma i 6 veckor. Detta har ju inget med arkitektur/stadsplanering/trafik att göra men senast vi repade berättade han om hur trafiken fungerar (eller inte fungerar) i Bamako, som är Malis huvudstad.

Bilden kommer nog inte från Bamako. Skit samma.

”Du vet, i vanliga fall i Sverige, så kör man ju bara när det blir grönt ljus. Där nere måste man titta efter ordentligt för att det finns inget som säger att det inte kommer nån idiot i världens fart i korsande riktning. Folk är mycket mer alerta och vakna för att folk inte följer reglerna.”

”Tänk dig en gågata i Sverige nu i julhandeln, folk går om varandra hela tiden och det är trångt och jävligt och människor överallt. Sen tänker du dig att det är så fast med bilar. Så är det på gatorna i Bamako.”

”En taxichaufför jag åkte med, han var antagligen påtänd och hade varit vaken i säkert 20 timmar. Så kör han förbi en moped och klipper backspegeln för mopedisten. De bara stannar och börjar förhandla om pengar. Taxichauffören får väl ge mopedkillen typ 30 spänn eller vad en backspegel kostar, och sen är de kvitt. Alla bilar som åker runt är mer eller mindre krockade.”

Ju mer han berättar desto mer inser jag att det här, förutom ett mer avslappnat förhållande till sin egendom än svenska bilägare, låter som nån slags Shared Space. Istället för en massa regler sköter sig trafiken genom ständig interaktion. Nu låter ju inte Mali-trafiken som nåt föredöme egentligen, men det är ändå intressant att Shared Space dyker upp bakvägen som nån slags ”urtillstånd”, inte för att reglerna säger så utan för att reglerna inte efterlevs.

Tidigare texter om Shared Space på betongelit:

Stadsliv II: Långt till latten?

Separera mindre

Att jaga skiten ur folk

Av: Jonas Westin

NCC Komplett gick inte alls – men Skanska satsar

Igår skrev Ny Teknik att NCC nu helt lägger ned sin husfabrik i Hallstahammar. Tyvärr verkar man inte vilja tala om varför, men det rör sig antagligen om samma orsaker som ledde till neddragningarna vi tidigare skrivit om: underleverantörer har inte kunnat leva upp till de krav fabriken har ställt, och därmer har inte effektiviseringen blivit speciellt stor.

Dagen innan (ironiskt nog) skriver Ny Teknik att Skanska nu öppnar fabriken för sin egen motsvariget – Moderna Hus. Till skillnad från NCC Komplett (där väggarna byggts med reglar och skivor – modern flerskiktsteknik) byggs Moderna Hus med prefab-betong. Detta gör att Skanska får mycket bättre kontroll över sina måttoleranser – eftersom de själva bygger gjutformen är det ju de som bestämmer, inte leverantörerna som bara ska hotta dit sten, sand och grus. Förhoppningsvis innebär detta också att man kommer att kunna bygga med tung teknik (betongväggar) utan att bygget ska behöva stå stilla för att låta byggfukten torka ut.

Andra skillnader mellan Moderna Hus och NCC Komplett (som kanske kan vara avgörande, men citera mig inte):

• Skanska verkar också (enl. Ny Teknik) ha förstått det som jag skrev att NCC missat, nämligen att man faktiskt måste begränsa beställarnas valfrihet för att kunna uppnå effektiv industriell produktion.
• Skanska har inte kickat ut alla byggnadsarbetare utan tagit in dem i produktionen för att dra nytta av deras kunskaper.
• Skanska har utannonserat en arkitekttävling för sin industriella plattform, vilket kan ha tvingat dem att öka ”uttrycksfullheten” för/möjligheterna med Moderna Hus.

För problemet är ju ändå att ingen vill köpa ett likadant hus som någon annan fått byggt åt sig. De analogier till bilindustrin som Staffan Carenholm för fram här (nej, texten är inte så rabiat som rubriken) är nog korrekta: Man kanske måste integrera produktion och design? Å andra sidan finns det en viktig skillnad som SC missar: Om man bygger 100 000 likadana bilar bygger man ett hus. Men det kanske det är slut med?

Bios Politikos skriver också om detta. Fast jag köper inte hans triumferande tirader.

Uppdatering: Operation Karlstad har också skrivit ett intressant inlägg om industriellt byggande. Mycket läsvärt, kanske i synnerhet för undertecknad…

Av: Jonas Westin

Backcasting

Retro-Futurismus visar fantastiska bilder som visar vad man tidigare förutspådde om transporter i framtidens städer. Efter att ha tittat på dessa hybrisutopiska konstverk – fulla av innovation och slående övertro på resande – är det nedslående att konstatera att nytänkandet inom dagens (framtidens, alltså) transportsamhälle representeras av den bespottade spårtaxin. Den fylligaste hemsidan jag hittat om dessa skidliftar för städer ger ett så märkligt och oseriöst intryck att man undrar om det inte också är en framtidsvision från the late fifties.

Av: David Lindelöw

NCC komplett var tydligen inte så lätt

Ursäkta rubriken.

För ett och ett halvt år sedan gick NCC med att ”Nu bygger vi hus på fabrik!”. Väggar och bjälklag skulle levereras färdiga, med väggskåp och tapeter, till byggarbetsplatsen, och det hela skulle kallas ”NCC komplett”. På byggarbetsplatsen skulle sedan de färdiga byggnadsdelarna sättas på plats av ett fåtal montörer, på betydligt kortare tid än tidigare.

Om det hela hade fungerat hade det naturligtvis varit ett gigantiskt tekniksprång för byggbranschen. Byggtider skulle kortas betydligt, möjligheten att styra över byggfukt (fukt som ”byggs in” i huset redan från början, och som ofta varit den huvudsakliga orsaken till nutidens husproblem) skulle öka, både på fabriken med uttorkningsanläggningar och i monteringen, eftersom NCC Komplett-husen byggs under tälttak. Dessutom skulle en del av den tröghet som råder i byggbranschen ha eliminerats, och det industriella synsättet skulle få mycket större utrymme.

Tyvärr har det inte fungerat så bra som man hoppats, skriver nu Ny Teknik. Underleverantörerna har inte kunnat leverera material med de toleranser (exakthet i mått osv.) som NCC behövt för att få fabriken och konceptet att fungera. Jag råkar också fått veta att NCC har varit alldeles för generösa med att låta husbeställarna få styra utformningen av sina hus. Detta har lett till att man inte kunnat uppnå de stordriftsfördelar man hoppades på (återanvändning av byggritningar, osv.). Det skriver dock inte NT om, så jag vet inte om det har med saken att göra.

Hur som haver läggs fabriken inte ned, och jag hoppas och tror att NCC lyckas till slut.

Av: Jonas Westin