Kategoriarkiv: Ingenjörssmak

Det stora rosa röret

Ok, jag erkänner att det inte varit mycket action [Äktschn] här på sista tiden. Hursomhaver tänkte jag bara länka till Daniel Fernándezpascuals inlägg om ett annorlunda hus: Vattenfarkosttekniska institutionen på TU Berlin (se bild).

En bra, annorlunda och läsvärd arkitekturblogg. Huset i fråga hittas här på Google Maps.

Av: Jonas Westin

Annonser

1 kommentar

Under Berlin, Ingenjörssmak, Tyskland

En visionär åt helt fel håll

Med facit i hand är det alltid väldigt intressant att skåda en begynnande
rörelse. Reglerna har inte stelnat i sin form, paradigmer har inte huggits i
sten, och formspråket har inte landat i diskussioner om huruvida man får rita diagonala streck eller inte. Det är i detta skede som en rörelse, om begreppet nu är relevant (inriktning kanske är bättre?), ofta
åstadkommer sina mest intressanta resultat. 70 år senare har den antagligen urartat och stelnat helt.

När jag för en gångs skull besökte Staatsbibliothek zu Berlin hade jag den otroliga turen att hitta följande skiss i en bok jag beställde fram. På baksidan fanns signaturen ”Arnold Husselmeyr”. Det visar sig att han, och just detta projekt, omnämns i en bisats i ”Die unbekannte Moderne” av Lars Scharnholz.

raknehall_urklipp

Husselmeyr, A., ”Anstalt för högre beräkningar”, stora hallen, 1941

I slutet på 30-talet, när Alan Turing och Alonzo Church hade bestämt gränserna för vad som över huvud taget gick att beräkna, långt innan det fanns någon dator som kunde beräkna detta, rådde stor osäkerhet i vetenskapsvärlden. Allt som tydligen kunde beräknas måste beräknas, men hur?! Husselmeyr, som på ett sätt begrep datorernas inre natur bättre än vad vi gör idag, föreslog tillsammans med den danske matematikern Carsten Holsgaard ett ”System der verteilten Berechnungen, für teilweise Mechanisierung geeignet” (System för parallella beräkningar, lämpligt för delvis mekanisering). Systemet utgjordes av ett flödesschema för att bryta ned komplicerade beräkningar
till enkla steg, som skulle utföras av beräkningsbiträden. För att dölja för
dessa vad de egentligen höll på med ingick också ett system för att s.a.s.
blanda bort korten, så att det skulle krävas en väldigt stor del av dokumenten för att kunna lista ut vad de egentligen handlade om. På så sätt skulle industrispionage kraftigt försvåras, något som blev allt mer aktuellt. I samband med detta utformade Husselmeyr sin ”Anstalt der höheren Berechnungen”, som snabbt skulle kunna byggas upp -med moduler- över hela Tyskland och sättas i verket för att bistå forskarna i utvecklingen av de raketvapen som landet höll på att utveckla.

Husselmeyr, som trots sin judiska bakgrund fortfarande befann sig i Tyskland vid den här tiden, kunde inte hålla tillbaka sin entusiasm utan begav sig till försvarsministeriet med sin uppfinning. Uppslukade av sitt eget arbete hade dock Husselmeyr och Holsgaard missat en viktigt detalj: Den helt elektroniska räknemaskinen hade på flera håll uppfunnits, och försvarsministeriet uppfattade Husselmeyrs förslag som ett försök till sabotage. För att rädda sig själv angav Holsgaard Husselmeyr för hans judiska rötter, och försvann sedan till Brasilien medan Husselmeyr ska ha dött i koncentrationsläger. Skissen ovan verkar vara det som återstår av detta arbete, en skam för både datavetenskapen och arkitekturforskningen.

Av: Jonas Westin

2 kommentarer

Under Berlin, Ingenjörssmak, Innovation

Storkvarteret som sprängdes, bokstavligen…

”Who kills Mitte?” står det vid biografen vid Hackesche Höfe. Frågan är väl retorisk men det är nog ändå några år sedan det fanns nåt Mitte att döda så långt nere i centrum, nära Alexanderplatz. Istället ligger det flagship-store efter flagship-store på Alte och Neue Schönhauser Straße.

Ner mot Hackesche Höfe leder dock Brunnenstraße. Den är lite speciell eftersom den övre delen av gatan tillhörde västsidan, och nedre (nedanför/söder om Bernauer Str.) östsidan. (Längs gatan ligger också Berlins enda egentliga backe, om nån nu är intresserad). Efter Bernauer Straße ligger gallerierna allt tätare och det blir kortare och kortare till latten. Men gränsen precis därvid är knivskarp, mellan renoverade Altbau:s (öst) och riva-hela-skiten-och-smäll-upp-vad-som-ser-ut-som-insekter-med-vita-aluminiumprofiler-på 70-och-80-talet (väst). På ena sidan galleri och cykeluthyrning för turister, på andra sidan nåt som ser ut som en betongbunker med ett Lidl i.

karta_brunnenstraße

Men varför sitter han här och häver ur sig? Jorå, det som är intressant är att vi faktiskt längs denna gata får en parameterstudie i gentrifiering. Även om ingen har vågat sätta ner foten rejält i klaveret och tala högt om det, tror jag nämligen att de flesta är överens om att en spontan stadsomvandlingsprocess måste uppstå i en ”Altbau”- (det kommer mer om det här begreppet nån gång, därför håller jag mig till det) -miljö med den täta stenstaden och de slutna stadskvarteren. Just på Bernauer Straße blir detta ganska tydligt; Adidas flagship store Berlin kommer kanske att tränga ut ”Die alternative Gallerie” eller nåt annat skit ur sina lokaler, men inte Lidl eller Norma lite längre upp. (Ska se om jag kan klippa ut en karta åt er om bara min kommunistdator pallar det). Den som vill ”räkna” på det här med gentrifiering har antagligen ett oändligt antal parametrar att ta hänsyn till…

grube_ii1

När man går längs gatorna ser man bara rader av slutna fasader. Stämningen är väldigt Prenzlauer Berg (eller ny-Söder för den som inte varit i Berlin, eller S:t Knuts torg för den som inte varit i Stockholm (likt undertecknad)).  Tar man bara sig in på gårdarna är det doch en annan värld som öppnar sig. Hitta ett lite fulare hus så är det antagligen öppet in till gården (detta har att göra med hur Berliner Miethäuser/byggstilen ser ut), kolla också om det inte är öppet ända upp till vinden och om man kan ta sig upp på taket. Inuti de enorma kvarteren finns i sin tur ytterligare kvarter, precis som en rysk docka. Jag finner det sannolikt att kvarteren nere på kontinenten fick växa sig ännu större än de svenska storkvarter som yimby händelsevis skriver om, dagen till ära.

[ Nedan nämnda videoklipp kommer snart, slänger upp det här så länge för att sätta lite press på mig ]

All rappakalja bara för att slänga upp några videoklipp från den stora byggrop som vi hittade idag när vi var inne och rensade mellan husen. Mitt intryck är faktiskt att gropen har påbörjats, husen har rivits och förankringar slagits ned, men sedan har det stannat av helt. Om inte den föregående (”Tiefbau”/geoteknik-) entreprenören varit extremt noggrann (det var helt renrensat!) vid överlämningen till nästa (”Hochbau”) entreprenör, vilket är ganska otroligt, är min gissning att man gjort stora planer för sig och att pengarna sedan tagit slut. ”Men, men…, det är ju ganska mycket pengar i sjön?” Med svenska mått mätt är detta ett stort projekt, men i Berlin drar man sig inte för att slänga ut en 30-40 miljoner euro på ett stort hål för att sedan låta det stå ett par år innan det säljs (ja, vi var på studiebesök på Berliner Zoofenster vid Joachimsthaler Straße), om det så är mitt vid Kurfürstendamm, så det är fullt rimligt att man har påbörjat ett bygge och nu rullar tummarna i väntan på att det ska bli lönsamt. Det bor inte så många punkare i Mitte längre (utom några få talibaner), men bakom barnvagnarna och de renoverade fasaderna lurar alltså en mörkare, och lite intressantare hemlighet. Vad det slutna kvarteret i kvarteret är för något vågar jag inte gissa mig på, men jag ska se vad jag kan få reda på det…

Av: Jonas Westin

5 kommentarer

Under Berlin, förtätning, gentrifiering, Ingenjörssmak

Nya sorters frigolithus

Så fort man ser en nyhet om innovation inom byggbranschen så kommer ett nytt gnällinlägg som ett brev på posten, eller hur?  Men lite hype måste man väl få tona ner om man så tycker.

Ny Teknik (och senare DN, men det är ändå exakt samma artikel) skriver om ett företag som heter Fagerdala EPS-System, och som ”uppfunnit” (eller snarare breddat användningen för) ett material som heter EPS-betong. EPS betyder Expanderad Polystyren och är samma plast som utgör ”kornen” i frigolit. Materialet utgörs alltså av cementpasta blandat med ”plastkornen” (och med detta menar jag inte att raljera, materialet används ofta för att ”fylla upp och jämna av” ett betongbjälklag utan att tillföra allt för mycket extra  vikt).

Företaget/”journalisten” från Ny Teknik upplyser minsann om att materialet är ”bärande,  värmeisolerande, fukttåligt och icke brännbart”. Det låter ju som ren science fiction, ett sådant material kan väl aldrig finnas?

Förutom det ökända radonet har alltså lättbetong också varit inblandat i en rad fuktskandaler, där byggentreprenörerna i förväg stolt har gjort liknande förutsägelser som görs i artikeln:

  • Vid uppförande av alla sorters betong- och murverksväggar tar man med sig stora mängder fukt in i huset. Eftersom plastkornen, precis som stenarna i ”vanlig” betong, kan antas vara vattentäta är det alltså, precis som för vanlig betong cementpastans egenskaper som är avgörande för uttorkningshastigheten. Alltså måste uttorkningstiden (och fuktinnehållet) vara den samma, dvs. >> 1 år för jämvikt mellan betong och inomhusklimat.
  • Bara för att en vägg består av ett enda skikt betyder det inte att man inte är säker från mögel. I synnerhet inte om det skulle sitta tapeter på insidan. I artikeln verkar det dock antydas att man tänker använda oorganisk puts.
  • Under ovan nämnda uttorkningstid kommer husets ägare att hinna flytta in och stadga sig. Precis som med tidigare fuktskador med lättbetong kan skadorna uppstå i kombination med tillfogad inredning (garderober fr. a).

Bara för att väggarna är homogena och inte har övergångar materialskikt kan man inte säga att de är fuktsäkra, som tillverkaren säger.  Men man ska inte måla fan väggen, husen behöver inte gå åt skogen. Å andra sidan är det faktiskt inget nytt under solen, riktigt. Den som lever (i husen, framförallt), får se, säg bara inget till honom.

Av: Jonas Westin

PS. Författaren är förstås medveten om att betong och lättbetong är olika material. I sammanhanget har de dock jämförbara egenskaper.

7 kommentarer

Under Byggande, Industriellt byggande, Ingenjörssmak, Innovation

Äntligen hyreshus som passivhus

Efter sommaren kommer även du som inte kan lägga upp cashen för en villa bo i ett passivhus. Fastighetsbolaget Älvstranden Utveckling bygger nämligen Sveriges första flerbostadshus utan värmesystem (jag vet, projektet började för länge sedan, men jag har inte fått nys om det förrän nu). Ny Teknik skriver också om hur husets vind ska fuktsäkras med hjälp av ett nytt ventilationssystem. Kallvinden (dvs. ett utrymme ovanför översta våningen som inte är uppvärmt) är nämligen passivhusens svaga punkt: Andra tekniska problem som kan uppstå löses framförallt med noggrannt utförande, medan ett väldigt välisolerat vindsbjälklag faktiskt kan leda till fuktsskador oavsett hur väl utfört det är.

im_hamnhuset_fasad.jpg

Hamnhuset på Norra Älvstranden. Lägg märke till vilken arkitekt som är inblandad.

Detta beror på att takets råspont underkyls vid klara, kalla nätter (har lägre temp. än uteluften), vilket leder till kondens på insidan av kallvindens tak, vilket i sin tur orsakar fuktskador på huset. Hoppas att Ventotech lyckas lösa detta, det är viktigt att projektet lyckas med tanke på passivhusens framtid i Sverige. Kritik har nämligen inte saknats för de redan genomförda projekten.

Älvstranden har också gjort en intressant ekonomisk utvärdering av energieffektiviserande åtgärder inför detta projekt. Intressant är dock att de inte tar upp hur det noggranna utförandet på byggarbetet (som jag nämde ovan) påverkar kostnaden för projektet. Visst, de flesta byggprojekt kalkyleras mellan tummen och pekfingret, men för passivhus får man nog ta till lite större tumme och pekfinger.

En av kommentatorerna på Ny Teknik föreslår att man sänker fastighetsskatten för passivhus. Det låter väl som en intressant idé? Vad säger vår skatteexpert karlr? Läsarna?

Av: Jonas Westin

4 kommentarer

Under Byggande, Ingenjörssmak, Innovation, teknik

Den skönlitteräre ingenjören

För de som fortfarande har ledigt efter jul och nyår kanske det finns tid över att läsa lite böcker? Du vet sådana som inte står på nån kurslitteraturlista och som man läser bara för att det är trevligt? Jag tänkte komma med några tips på böcker som också berör den här bloggens område.

servey-image.jpg

1. ”Världens mått” av Daniel Kehlmann
Romanen handlar om de tyska 1800-tals-vetenskapsmännen Carl Friedrich Gauss och Alexander von Humboldt, som båda ger sig in på att mäta och väga alla mått som de kan hitta i världen. Gauss sitter vid sitt skrivbord och mäter världen med matematik och teleskop, och uppfinner både geodesin, minsta kvadratmetoden och tredimensionell vektoranalys. Humboldt däremot reser till Amazonas för att ta prover på varje växt han ser och ta reda på höjden på varenda kulle.

Det intressanta med beskrivningen av deras arbete (som egentligen vad jag förstår är fiktiv) är hur man får en känsla för hur vetenskapen vid denna tid stod och vägde mellan noggrann metodiskhet (som den ser ut idag) och rent humbug och gissningar (jfr. ”Strindbergs naturvetenskapliga skrifter”, ”flogiston”). De upptäckter vi idag tar för självklara var det inte alls utan bara en av många teorier om hur världen hängde ihop. I sin strävan att upptäcka världen hamnar de båda vetenskapsmännen både helt rätt och totalt fel.

Boken är också i sig mycket värd att läsa, med många dråpliga scener och formuleringar som ”…mötet med mörkret hörde till uppväxten, den som aldrig stiftat bekantskap med metafysisk ångest skulle aldrig bli en tysk man.”

megalopolis.jpg

2. ”King Kong Blues” av Sam J. Lundwall
Jag går inte in så mycket på handlingen här; det intressanta med boken är att den berör samhällsplanering och dess tänkbara konsekvenser (ett vanligt underliggande tema i mycket science fiction, många SF-historier utspelar sig i ”överplanerade” dystopier). När boken skrevs 1974 stod väl fortfarande tilltron till det svenska planeringssamhället på någon slags höjdpunkt (miljonprogramsområdena hade inte spårat ur än), och handlingen blandas upp med bisarra nyheter från tiden när boken skrevs.

Bland annat berörs HSB:s regionplan för Stockholm (fr. 1971), som delar upp staden i 4 gigantiska funktionsseparerade områden. I boken har planen genomförts, och staden är extremt segregerad på så sätt att ingen från de olika områdena har något som helst grepp om hur det ser ut i de andra. När tjänstemannen Erik Lenning kommer ut till ”Yttre södra området” tror han att ett stort bostadsområde är helt övergivet efter en giftskandal vid en närliggande fabrik. I själva verket är alla hus bebodda av människor som inte finns i register och som ingen vet att de finns.

Bokens handling är faktiskt inte speciellt bra och har väl ungefär samma trovärdighet som en Jackie Chan-film. Det är dock bokens omgivning som är intressant, och på många punkter har faktiskt Sam J Lundwall fått rätt i sina förutsägelser om framtiden. Köp boken på ditt närmaste Myrorna för typ 20 pix.

po7029.jpg

3. ”Min röst ska nu komma från annan plats i rummet” av Lotta Lotass
Lotta Lotass bok handlar inte heller primärt om vårt område, men berör det ändå i förbifarten genom att handlingen utspelas i Nevadaöknen där atombomber provas, gigantiska dammar byggs och städer (Las Vegas) smälls upp över en natt. Tänk ”Fear and Loathing in Las Vegas” i kubik. Jag tycker att Lotass har ett bra sätt att mentalt befinna sig på teknikutvecklingens framkant, där större hus, bomber, dammar osv. byggs för sakens skull, men där ingen vet vad som händer. Dystopin är långt ifrån färdigutvecklad utan ligger bara i sin vagga, och blir därför underbart subtil på ett sätt som jag inte sett någon SF-bok lyckas med.

Gemensamt för dessa böcker är att de ger en bild av hur vetenskapen och samhällsplaneringen hela tiden famlar i mörkret. Vi vet inte vad vi ger oss in på, vi vet inte vad som är vår tids (2008) flogiston och atombomber. Men genom att bearbeta samhällsutvecklingen på detta sätt kommer förhoppningsvis framtidens ingenjörer slippa säga som Robert Oppenheimer (tydligen inte) sade när atombomben visade sig fungera:
”I am become death, the destroyer of worlds.”

Trevlig läsning!

Av: Jonas Westin

2 kommentarer

Under arkitektur, bilism, Byggande, Ingenjörssmak, samhällsplanering

V-programmet bygger broar och knyter vänskapsband

”Mann schafft heute nicht mehr, beide Architekt und Ingenieur zu sein, wenn man nicht dilettieren will” -Jörg Schlaich

Trots den store ingenjörsguruns invändningar ovan kastade studenterna på V-programmets husbyggnadsinriktning dödsföraktande ut i en tävling i brobyggnad i fredags (30/11). Uppgiften var alltså att bygga broar med en spännvidd på 1700 mm, med tunna träribbor med tvärsnitt 10*15 mm och plywoodremser med maximal bredd 40 mm. Broarna skulle:
*klara att en person gick över dem utan att de deformerades för mycket (nedböjning 25 mm)
*genomgå en estetisk bedömning utifrån kopplingen mellan kraftspelet i bron och dess utformning
*trycktestas med en punktlast mitt på brons spännvidd (genomfördes med domkraft)

På grund av att endast slanka materialdimensioner tilläts tvingas man utforma broarna som vektoraktiva strukturer, vilket innebär att alla element (idealt sett) bara ska utsättas för rena tryck- eller dragkrafter, ingen böjning. För att uppnå detta kan man utgå från huvudspänningarna i en balk: Genom att låta materialet följa de linjer där rena drag- och tryckspänningar uppstår i balken kommer konstruktionen att fungera ungefär som en balk, fast utan att materialet någonstans utsätts för böjning.

Jag tänkte presentera två av förslagen (totalt 7) som deltog:
*Först ut den bron som vann tävlingen. Helt rättvist fick den högst estetiska poäng av alla. Konstruktionen är väldigt enkel, samtidigt som man direkt inser hur krafterna kommer att fördela sig: De stora bågarna utsätts för tryckkrafter, och staget i mitten blir draget. Totalt klarade bron 700 kg last.

[Bild kommer så snart jag får tag på den]

*Bron min egen grupp presenterade hade en klart mer komplex konstruktion. Trots att vi inte limmade ihop ribbor till större dimensioner lyckades vi klara större last än de flesta andra som valt att utforma sina broar efter liknande principer, 550 kg. Vi blev så till oss att vi byggde en version i fullskala:

montage.jpg
Påminner om en solig dag i Västra Hamnen i Malmö

Har Jörg Schlaich rätt då? Kanske. Ingenjörer skälls ofta hit och dit för ”fyrkantighet” och ”inget sinne för estetik”. Men det finns definitivt en kraftspelets estetik, som är väl värd att ta vara på. Och nån estet av rang blir man ju inte om man inte får öva sig. När arkitekter och ingenjörer är villiga att ta till sig Heino Engels teorier om kraftspelet i strukturer (se pdf:en ovan) resulterar det ofta i luftiga och slanka konstruktioner med böljande former, vilket kanske inte är till glädje i ett bostadshus med väl i ett museum eller framförallt kanske just broar? Formerna gör också att byggnader och anläggningar i högre grad tillför något och blir en del av själva landskapet, istället för att bli ett avbrott i det.

warnemuende24.jpg

Bilden visar ”Teepott”, en restaurang i tyska Warnemünde. Betongtaket, som inte har några upplag övehuvudtaget innanför fasaden, bär upp en spännvidd på uppskattningsvis 40 m. Trots det är det bara 7 cm tjockt. Detta kan jämföras med att sådana spännvidder normals sett klaras med ca 1,80 meter höga betongbalkar, som själva väger flera ton. Den här typen av arkitektur var vanlig i DDR men har försvunnit efter återföreningen.

Av: Jonas Westin

7 kommentarer

Under arkitektur, Ingenjörssmak, LTH, teknik, Tyskland