Monthly Archives: juli 2009

Chus vita hus

När Steven Chu, USA:s nye energiminister den 15 juli pratar vid Tsinghuas Universitet, Kinas svar på MIT, handlar mycket om hus.

– Vi borde måla alla hustak i världen vita, säger han till den samlade publiken av akademiker, studenter och media. Om alla världens hustak var vita och alla vägar betongfärgade skulle vi reflektera mycket av det solljus som faller på världens byggnader och som annars absorberas och värmer världen. Vita tak och gråa vägar sparar energi motsvarande 11 års bilutsläppp från en miljard bilar.

– Dessutom är vitt snyggt, säger Dr Chu och visar bilder på ett stadium i Texas med ett vitt tak och en vitmålad stad i Grekland.

Om Bushadministrationens energiprogram handlade om oljan i Arabiska gulfen är Chus politik förankrad i teknik, vetenskap och nytänk. Inom byggnadsområdet nämner han att USA snart hoppas bygga hus som resulterar i 80 procent lägre koldioxidutsläpp – hus som ska designas i datorprogram där varje vinkel i huset optimeras, precis som flygplan byggs idag.

Det finns en god anledning till varför Dr Chu pratar just här på Tsinghua. Det förväntas att infrastruktur motsvarande hela USA:s infrastrukturbas kommer byggas i Kina under de närmaste 15 åren. Som Kinas mest framstående universitet inom teknik och naturvetenskap, vars studenter blir landets ledande forskare och ingenjörer, måste en del av världsproblemen lösas här.

Turligen finns det också en anledning varför Tsinghuapubliken lyssnar lite extra noga på Steven Chu. Chu är en av de få nobelpristagarna med kinesiskt påbrå och var känd i Kina redan innan han blev miljöminister. Chus föräldrar tog själva examen från Tsinghua och enligt den kinesiska doktoranden som sitter bredvid mig vet till och med de flesta skolbarn vem han är.

I Kina väger akademiska meriter fortfarande tungt och akademiker konsulteras ofta om policybeslut. Nu, som Obamas energiminister, är Dr Chu bättre placerad än de flesta att få både Kinas politiker och studenter att tänka nytt. På typiskt amerikanskt vis försöker han locka fram nya idéer med lockbete.

– Den som uppfinner bättre fotovitaliska celler som är tunnare starkare och fem gånger billigare än vad vi har nu kommer bli en mycket rik person. Dessutom behöver vi hitta på ett sätt att förvara energi och öka batteriers kapacitet fyra till fem gånger.

Med Steven Chu i rummet känns många av världens problem ganska lösbara. Men hur möjligt är det för studenterna i rummet att nappa på hans bete? Zhang, doktoranden som sitter brevid mig, har troligtvis satsat allt på de slutliga “gaokao”-proven i gymnasiet för att komma in på Tsinghua. Som doktorand får han nu ungefär 300 yuan i månaden i studiestöd, vilken inte ens täcker matkostnader, säger han.

Vad han gör med sin tid bestäms till stor del av hans handledare, en professor med en stor stab av elever som jobbar för några hundra- eller tusenlappar i månaden. Stora idéer om vita hustak verkar inte intressera Zhang vidare mycket, trots att han forskar om energifrågor.

Sin kinesiska bakgrund och sina akademiska meriter till trots, kanske Dr Chu måste brottas med en ännu store kulturkrock för att ändra Kinas energipolitik: Kina styrs fortfarande till största grad av ingenjörer och ekonomer – inte av vetenskapsmän med stora idéer, som att måla världens hustak vita.

Skrivet av Betongelits utsände/själsfrände i Kina.

1 kommentar

Filed under arkitektur, hållbar utveckling, infrastruktur, Kina, teknik, USA

Staden! Ljug för mig! Säg att du älskar mig!

“Det var en rätt schysst lägenhet, jag kunde fått den, men den låg i AG:s-huset på Värnhem.” När vi skulle flytta ifrån kollektivet på Skolgatan i Malmö, sa Hanna så om sin lägenhetsjakt. Vem kan älska en betongkoloss. Vem kan bo där?

Värnhemstorget: “12-story commie block”. Nej tack!

Värnhemstorget: “12-story commie block”. Nej tack!

Designern John Thackara talar om “macroscopes”, ett verktyg användbart för designers för att se “vad det samlade resultatet av våra små handlingar blir”.  Han menar att det ska hjälpa oss att se hur små ändringar i våra egna liv tillsammans utgör systemförändringar mot ett mer hållbart samhälle. Istället för att lägga en stor börda på våra egna axlar, ska vi genom att bära en liten börda lyfta något tungt tillsammans.
plattenbauEtt macroscope? Där vi ser resultatet av våra samlade handlingar? Skulle inte det kunna likna, just det: “a 12-story commie block building”. Men där vill ju folk inte bo? Varför då? Ni som läst er nördlitteratur känner igen macroscopet från Liftarens guide till galaxen. I Vidgade Vyer Vortex får man se sig själv i förhållande till universum. Det är det enda vapnet som kan utplåna någons själ, att förstå sin egen litenhet i sammanhanget.

En rolig parentes i sammanhanget är att den tyske arkitekten Hevré Biele faktiskt lanserat projekt som går ut på att omvandla rivna Plattenbaus till villor. (Man räknar med att behöva riva 1,3 miljoner bostäder i Tyskland under de närmaste åren, i stort sett allt som planeras rivas är Plattenbau.) Idén är nog tilltalande både för miljövänner och för kärnfamiljens förkämpar. Tyvärr tycks det i skrivande stund som att bara ett av Bieles projekt blivit färdigställt. (se bilden längst ned på den här sidan). Jag har inte kunnat hitta någon information nyare än 2007. Om någon vet något om vad som hände med Hevré Biele och Conclus: kommentera!

Från socialistisk Plattenbau till kälkborgerlig nyfunkisvilla. Ett tecken i tiden.

Från socialistisk Plattenbau till kälkborgerlig nyfunkisvilla. Ett tecken i tiden.

Jag möter DJ:n/house-producenten Dan på färjan Gedser-Rostock. Han säger “jag åker inte till Prenzlauer Berg (i Berlin) längre. Alla där ser ut.. ser ut.. de ser ut som du!” Han pekar på mina svartbågade brillor och converse. Rättar till sina wayfarer-kopior och ler. Nej Dan vill inte heller se att han precis som alla andra i Berlin “jobbar som DJ”, har samma solglasögon, att han inte heller är något i något större sammanhang. Det är det som gör att staden kan vara så brutal. Staden är ett macroscope. Eller en vidgade-vyer-vortex. Och ingen människa betyder ju något i något större sammanhang. Barack Obama, påven, Michael Jackson, även de allra största kan bytas mot något bättre eller sämre, och de flesta av oss märker inte skillnaden. Det är inte i de stora sammanhangen vi hittar meningen. Det är därför vi behöver staden som ljuger för oss. Som säger att vi har en plats, och att vi är precis så unika som vi vill vara.

Av: Karl Westin

6 kommentarer

Filed under arkitektsmak, arkitektur, hållbar utveckling, modernism, urbanitet