Malmös Centre Pompidou

2008 utsågs KTH:s arkitekturbyggnad till Sveriges fulaste byggnad i en omröstning i Sveriges Radio, och de så kallade företrädarna för ”den vanliga människans smak” (kanske bättre uttryckt som ”Otto Normalbewohner”, i motsats till ”arkitektsmak”) jublade. I en häpnadsväckande omedvetenhet/lysande provokation svarade, konfronterad med detta, en företrädare för KTH något i stil med: ”Jag håller inte med. Byggnaden är ett av de bästa exempel på nybrutalism som vi har i Sverige.” Jag hade ingen aning om att det fanns en stil som hette nybrutalism, och antagligen inte de flesta som hade röstat på huset heller. Vem kan gilla en stil som heter något sådant?

Om ”arkitektur är frusen musik” (det klöks i halsen på mig bara av att skriva detta) är Drottninggatan 18 i Malmö fanimej arkitekturens svar på Bitches Brew. Länge tyckte jag att det var en av Malmös fulaste byggnader, och många gånger fick jag titta innan jag kunde se något förlåtande i detta över huvud taget. Naken, prefabricerad betong, med skarvar, bjälklag, och armeringsdistanser fullt synliga. Mellanrummen uppfyllda med reflekterande glas, som för att understryka den skonings- och ansiktslösheten hos den apparat som verkade där inne. Tydligen ritad av en viss Bernt Nyberg.

Armeringsdistans ingjuten och avskuren...

...för att bakvägen bilda ett dekorativt mönster på de stabiliserande väggarna, som brutalistiskt nog ger intryck av att fortsätta upp och genom hela byggnaden.

Mja, det här med Centre Pompidou, kanske krävs det mer än synliga installationer.

Skönheten i all sin prakt

Byggnaden bredvid är nog lättare att älska för många, trots ovarsamt utbytta fönster. Notera visionären i förgrunden.

Av: Jonas Westin (Visionär: David Lindelöw)

Kliché-spotting

Elakt men välbehövligt. Tipsar idag om en sorgligt insomnad brittisk blogg som sågar arkitektur- och planeringsklyschor med fotknölarna. Fantasiskt exempel på ett stadsplaneringsprojekt här.

They’ve thought hard about an innovative mix of ‘cafe’ on the ground floor with outdoor seating next to a dual carriageway, with ‘mixed-use’ space above it. Helpfully, they have placed two people in the ‘mixed-use’ space, presumably doing a mix of things. So you can really feel that mix happening.

Entréer som förmodligen säger allt.

Själva hade vi gärna sett en liknande sågning av svennelyxkolossen Emporia i Malmö (under byggnation), men ärligt talat kanske byggherren Steen & Ström säger det lika bra själva:

Emporia består av tre våningar, fem olika torg för maximal rekreation och annorlunda uppleveler, parkeringshus och parkeringsplatser i direkt anslutning. En service nivå utöver det vanliga. Och entréer som förmodligen säger allt.

Det är svårt att hitta en genré där texten är så frikopplad från verkligheten som arkitektur-pitchar. I den här texten har det sedan bearbetats ytterligare . En explosiv mix.  En intressant sak i sammanhanget är vad texter som den här säger om vad de som skrivit den tror om ”vanliga människor”. Ett försök till sammanfattning:

• Vanligt folk tycker att det är fult med konsumtion
• Vanligt folk vill ha ”upplevelser”
• Att hitta något att konsumera som ingen annan har hittat förut kan också vara en ”upplevelse”.

Resultatet blir något är nästan lika verklighetsfrånvänt som flygbolagens reklam, där de marknadsför sig själva med ”god service” och ett avslappnande sätt att resa. I själva verket består större delen av en flygresa att stå i kö. Till in-checkning, säkerhetskontroll, boarding, gå på flygplan, gå av flygplan. Likt boskap forslas man runt.

Samma sak här: Dom lovar att du ska gå runt på pittoreska smågator, inte olikt Ströget, som ju alla älskar. I själva verket sitter du i en bilkö ut, kör in i ett parkeringsgarage, trängs runt bland folk, betalar 40 spänn för latten, bilkö ut och sen hem. Men det regnar åtminstone inte.

Plattysk humor…

…eller snarare ”platt tysk humor,” handlar det om här. De flesta som läser den här bloggen känner väl till rivningen av Palast der Republik (gamla regeringsbyggnaden i DDR), och att det under farsartade former beslutats att återuppbygga det slott som fram tills 1949 (nåja) stod där. Officiellt kallas projektet ”Humboldt-Forum” och är tänkt att bli någon slags museum/mötesplats/scenutrymme, precis i anslutning till Berlins museum-/mötesplats-/scenutrymme-tätaste område, Museuminsel. I det offentliga samtalet pratas det dock aldrig om nåt annat än ett nytt Berliner Stadtschloss, kanske bland annat för att idén med kulturforumet från början framstått som en utfyllnad av den gamla slottsfasaden som man till varje pris ville ha tillbaka.

Hur som haver, den platta humorn består helt enkelt i att Oberlandesdomstolen i Düsseldorf (verkar innebära den högsta domstolen på Förbundsstatsnivå) beslutat sig för att den utförande arkitekten, Franco Stella, är kompetent nog att genomföra uppdraget. Det hela har handlat om att en annan arkitekt i Berlin, Hans Kollhoff, stämde projektet eftersom Stellas kontor inte skulle vara stort och kompetent nog för att genomföra projektet, och att Stella till syvende og sist inte kunde uppvisa tillräcklig transparens i frågan om hur han skulle bemanna projektet, vilket dock domstolen beslutat inte var fallet. För oss lyckligt oinsatta i projektet blir effekten densamma som när Richard Nixon säger att han inte är en skurk.

PS. För den som inte vet hur avlägset projektets genomförande ändå är slänger jag med följande länk:

Möjligtvis smäller nu champagnekorkarna i byggnadsministeriet – ett bekymmer mindre. Ett bekymmer som dock mest tjänat till att dölja de talrika, och betydligt större bekymmer som väntar, då finansieringen av projektet är långt ifrån klar. I det av byggnadsminister Peter Ramsauer fastställda maxpriset på 552 miljoner Euro är till råga på allt varken barockfasader eller pelargångar inkluderade.

//Jonas

Staden! Ljug för mig! Säg att du älskar mig!

“Det var en rätt schysst lägenhet, jag kunde fått den, men den låg i AG:s-huset på Värnhem.” När vi skulle flytta ifrån kollektivet på Skolgatan i Malmö, sa Hanna så om sin lägenhetsjakt. Vem kan älska en betongkoloss. Vem kan bo där?

Värnhemstorget: “12-story commie block”. Nej tack!

Designern John Thackara talar om “macroscopes”, ett verktyg användbart för designers för att se “vad det samlade resultatet av våra små handlingar blir”.  Han menar att det ska hjälpa oss att se hur små ändringar i våra egna liv tillsammans utgör systemförändringar mot ett mer hållbart samhälle. Istället för att lägga en stor börda på våra egna axlar, ska vi genom att bära en liten börda lyfta något tungt tillsammans.
Ett macroscope? Där vi ser resultatet av våra samlade handlingar? Skulle inte det kunna likna, just det: “a 12-story commie block building”. Men där vill ju folk inte bo? Varför då? Ni som läst er nördlitteratur känner igen macroscopet från Liftarens guide till galaxen. I Vidgade Vyer Vortex får man se sig själv i förhållande till universum. Det är det enda vapnet som kan utplåna någons själ, att förstå sin egen litenhet i sammanhanget.

En rolig parentes i sammanhanget är att den tyske arkitekten Hevré Biele faktiskt lanserat projekt som går ut på att omvandla rivna Plattenbaus till villor. (Man räknar med att behöva riva 1,3 miljoner bostäder i Tyskland under de närmaste åren, i stort sett allt som planeras rivas är Plattenbau.) Idén är nog tilltalande både för miljövänner och för kärnfamiljens förkämpar. Tyvärr tycks det i skrivande stund som att bara ett av Bieles projekt blivit färdigställt. (se bilden längst ned på den här sidan). Jag har inte kunnat hitta någon information nyare än 2007. Om någon vet något om vad som hände med Hevré Biele och Conclus: kommentera!

Från socialistisk Plattenbau till kälkborgerlig nyfunkisvilla. Ett tecken i tiden.

Jag möter DJ:n/house-producenten Dan på färjan Gedser-Rostock. Han säger “jag åker inte till Prenzlauer Berg (i Berlin) längre. Alla där ser ut.. ser ut.. de ser ut som du!” Han pekar på mina svartbågade brillor och converse. Rättar till sina wayfarer-kopior och ler. Nej Dan vill inte heller se att han precis som alla andra i Berlin “jobbar som DJ”, har samma solglasögon, att han inte heller är något i något större sammanhang. Det är det som gör att staden kan vara så brutal. Staden är ett macroscope. Eller en vidgade-vyer-vortex. Och ingen människa betyder ju något i något större sammanhang. Barack Obama, påven, Michael Jackson, även de allra största kan bytas mot något bättre eller sämre, och de flesta av oss märker inte skillnaden. Det är inte i de stora sammanhangen vi hittar meningen. Det är därför vi behöver staden som ljuger för oss. Som säger att vi har en plats, och att vi är precis så unika som vi vill vara.

Av: Karl Westin

Estetiska förskolan

Ibland får de allt till det. Rundade hörn och allt. Som riktiga arkitekter gör. Som det här huset uppe vid Värnhem (i Malmö), precis bredvid Entré (a.k.a alla Aluma-försäljares vänner). Som tur är finns det alltid vänner på väg också. Som räddning från fantasilöshet och låtsasmodernism kommer din lokala valutaväxlare och sabbar upp allt med lite skön gul tejp. Gött.

/Karl Westino

Kejsarens nya färgexplosion

I Stockholm har de precis byggt hyresrätter på Barkarby flygfält. DN skriver om att företaget bakom, ”Din Bostad”, tagit in konstnären AnnMari Benckert för att färgsätta husen. Med uppmuntran från kommunen: ”Kommunens signal var tydlig: satsa på lite djärvare färgsättning!”  Resultatet? ”Fasaderna är omväxlande gröna och vita i olika nyanser, balkongerna röda, pelarna grå och taken svarta.”
Är detta en ”djärvare färgsättning” i Sverige 2008? Lite galnare ska det väl vara för att klassas som ”djärvt”.

Har det från Din Bostads håll har varit viktigare med en konstnär i projektet för att skapa uppmärksamhet, än att faktiskt göra något särskiljande? Detta enligt den estetiska hierarkin där arkitekten står över formgivaren men fortfarande blickar upp mot den platå där konstnären residerar. En färgsättning gjord av en konstnär är per definition bättre än en som en arkitekt gjort. Skit samma om den sedan bara består av en färglärans grundövning med komplementärfärger.
Varför så mycket uppmärksamhet för så lite? Martin Kann ger kanske en del av svaret, när han berättar om sitt omslag till Soundtrack of Our Lives nya skiva. Han ville härma ”ett obehagligt formspråk som drar in en massa människor i något de kanske inte vill vara”. Martin pratar om masskommunicerade företag, som kommunicerar med bilder som visar leende människor i avskalade miljöer. Han menar att det finns en mall för vilken estetik som vi ”bör eftersträva”, och som är svår att ifrågasätta.
Det är viktigt att vi uppmärksammar färg som uttrycksmedel i vårt boende. Det finns mycket att göra. Med olika ljussättning kan vi få alla glaskuber som byggs att skimra i olika färger efter olika årstider. Vi kan införa tullrestriktioner på grå färg. Och framförallt måste vi bli bättre på att lyfta fram de som gör nyskapande och djärva färgsättningar som inte platsar i HC Andersens sagor.

av: Karl Westin

Lite om Jakriborg och new urbanism

På tisdagkvällen, efter att ha varit i Jakriborg för första gången, hittar jag ironiskt nog Jennys föregående inlägg om assymetrisk gatuutformning i äldre stadstyper. Tittar man på Jakriborgs gatunät kan man nog med visst fog säga att dessa principer har varit vägledande (hävdas också av engelska Wikipedia), vilket är naturligt eftersom det uttalade målet med området var att ”härma” en gammal hansastad. De flesta tänker kanske på Visby när man ser bilderna, men framförallt de höga husgavlarna är snarare hämtade från tyska hansastäder som Lübeck och Lüneburg.

Här kanske ni väntar er en eldfängd diskussion om estetiken i New Urbanism, men sanningen är att den uteblir. Mitt (som hängiven anti-antimodernist) bestående intryck av Jakriborg är helt enkelt inte att det skulle vara ”plastigt” eller”kväljande”, vilket jag tror beror på:

• Gatunätet är noga utformat och får rätt ”rytm” i förhållande till husens estetik, vilket gör att stadsbyggnadsmässiga och byggnadsarkitektoniska utgångspunkter samverkar.
• Husen (de flesta iallafall) har väl genomarbetade detaljer som gör att det inte sticker i ögonen att husen är nya. Undantag dock för det gula huset med ”fejkad sprucken puts.”

Det mest intressanta skeendet i Jakriborg tycker jag är brödernas strävan att skapa en levande stadsmiljö med affärer och rörelser i gatuplanet utifrån ”ingenting.” Området ansluter inte till befintlig stadsmiljö (snarare till sovstad och industriområden), så det går inte att renommésnylta på några närliggande hippa områden genom att försöka ”smeta ut” affärscentrum. Trots detta finns det faktiskt en del butiker som de flesta skulle associera med befintlig stadsmiljö i Jakriborg. Vi hittade ett kafé, en möbelaffär, en restaurang och en livsmedelsaffär (som försöker få det att se ut som flera småbutiker). Alla dessa affärer verka i dagsläget ha löjligt överdimensionerade lokaler, vilket har att göra med att efterfrågan inte har kommit ikapp etableringarna.

Det här är intressant för affärsetableringarna ger ändå intryck av någon slags planekonomi; det är inte riktigt naturligt att de ska finnas i ett så litet område. Jag misstänker att Jakri AB än så länge subventionerar hyran för de affärsinnehavare som
väljer att finnas i Jakriborg, och det är egentligen inget fel med det; tvärtom skulle nog stadsbyggnadskonsten må bra av fastighetsföretag som har ett ideologiskt innehåll på det här sättet. Det är en sak att säga ”it’s all about the gatuplan”, men som synes är det svårare att genomföra i praktiken. Om nu Jakriborgsborna bestämmer sig för att betrakta sin ”egen” stad som ”Stad”, samtidigt som de affärer som faktiskt finns i Hjärup drar sig in mot Jakriborg, så kan det nog lyckas att skapa ett levande centrum som inte behöver hållas under armarna. Den som lever får se. Här finns fler bilder.

Av: Jonas Westin

Klart grabben ska ha en Celsing!

Johan Celsing är det ”nya” (jaja, han är ju redan klart etablerad) namnet som kanske kan bryta Gert Wingårdhs monopol som den ende store svenska Arkitekten. Detta är den tanke som slår mig efter att ha läst Peder Altons översvallande recension i DN. Medan jag egentligen inte har något rakt emot Gert Wingårdhs arbeten har han kommit att få en osund ställning som ”den enda allmänt kända svenska arkitekten”, något Betongelit tidigare skrivit om (”Klart grabben ska ha en Wingårdh”). Detta kommer förhoppningsvis leda till större diversitet i den svenska prestige- (och vardags- !) arkitekturen, i synnerhet som Celsing inte drar sig för att ge sig in i samhällsdebatten med konstruktiva förslag, som höghusen på Norra Fäladen i Lund. Mig veterligen har inte Wingårdh använt sin position till den här sortens debatterande, trots att han om någon skulle vara i position att påverka. Vad tror ni: Är Celsing den ”nye” Wingårdh (i betydelsen position och inflytande)?

Av: Jonas Westin

God arkitektur del III

Det finns en ny bok om Malmös arkitektur, skriven av bland andra Ulf R Johansson på Kvällsposten. Ulf R:s kollega Julia Svensson tycker i sin blogg, på tal om boksläppet, att Malmös snyggaste byggnad ”alla kategorier” är det blåa utochinvända badrummet Kronprinsen.

För att inleda diskussionen om Malmös snyggaste byggnad på ett äkta tv-debattvis, så säger jag att Julia Svensson har fel. Jag har dock inte svårt att förstå varför en kulturjournalist gillar just Kronprinsen.

Mitt val blir (i hård konkurrens) Kolgahuset, som är på bild ovan. Det byggdes 1934-35 för Skanska, nu vet jag inte vad som finns där inne. Där ute finns alla fall galen funkis – just i detta fall kombineras faktiskt dessa två epitet. Kolgahuset är funkis för att det skulle kunna vara ett hastigt uppförd lagerbyggnad och det är galet för att det finns ett antal avsatser med snitsiga räcken. Fast man vill ju inte bo i huset. Då skulle man nästan aldrig se det.

Vad tycker ni? Kronprinsen eller Kolgahuset?

Av: David Lindelöw

God(?) arkitektur del II

Mer öststat än så här blir det nog inte i Lund. Busshållplatsen, som antagligen inte har använts på väldigt länge är nog byggd 70-talet, vilket jag gissar utifrån den extrema trafiksepareringen (staketet! staketet!).

Kraftledningar, asfalt genombruten av växter, ett tomt fält (till höger om bilden) som på andra sidan gränsar till en stor trafikled och köpcentrat Nova Lund. Det här stället har inte rörts på länge och kommer antagligen inte bli aktuellt för någon etablering förrän högspänningsledningen försvinner. Den vildvuxna grönskan, som inbjuder till otrygghet nattetid är rätt typisk för Lunds mer nedgångna ytterområden, det är likadant (om inte värre) på Norra Fäladen. Det finns ju inget positivt i något sådant men på något sätt har det alltid varit intressant med de platser som ”blir över”. (Jag har för mig att Erik Berg eller Bios Politikos skrev nåt bra om överblivna platser och hur deras värde ligger i att de kommer försvinna när som helst, säg till om nån kommer ihåg.)

Åk gärna dit och titta (busshållplatsen ligger på Gässlingavägen precis utanför skolan). Det brukar finnas liknande vägar runt alla 70-talsområden med SCAFT-planer. Jag vet att det finns på Linero (också Lund, längst ner i öster, mot Dalbyvägen) och hemma hos er i andra städer också om ni letar. Titta efter följande:

• 60-/70-talsområde som ligger längst ut i tätorten eller gränsar till en barriär.
• Plötsligt avbruten expansion (lade de ner Fabriken i början av 80-talet?)
• En ringväg som ska gå runt hela bostadsområdet, men bostadsområdet ”fyller inte upp” hela ringvägen.

…så ska ni nog hitta något liknande.

Av: Jonas Westin