Kategoriarkiv: snålblåst

Fotboll är coolare än hockey

Malmö Arena – vision vs verklighet

Malmö Arena – vision vs verklighet

Så kom den, artikeln du väntat på: Södra Sveriges ledande planerings- och arkitekturblogg besöker Malmö Arena.

Förvånande nog har arkitekten valt ett symmetriskt och tempelliknande upplägg. Med en ishockeypuck på taket. Eller Stockholms stadsbibliotek möter Hyllie vattentorn om man så vill. Ett (ofärdigt?) skärmtak med pelare omger arenan, tanken verkar vara att besökarna ska mötas upp utanför. Väl inne i arenan möts du av ett litet rum med betydligt lägre i tak. Stanna ute så länge som möjligt, är budskapet.

Malmö Arena, templets entre

Malmö Arena, templets entre

Malmö Arena, från parkeringen

Malmö Arena, från parkeringen

När man kommer från den blivande Station Hyllie skapar pelarraden och skärmtaket ett pampigt intryck. Bilresenärer och de som kommer norrifrån får själva fundera ut hur de ska ta sig in i arenan. En markering från planerarnas sida att det är de kollektiva resenärerna som prioriteras? Samtidigt kan det ses som en arkitektonisk miss att det tema arenan byggs kring är svårt att se på nära håll. Det symmetriska formspråket och de antika inspirationskällorna upplevs bäst på avstånd. Det lämnar en fadd eftersmak. Dynamik och innovation lyser med sin frånvaro.

Fristad bakom stängsel

Fristad bakom stängsel

Till arenans försvar kan vi ju lägga att skärmtaket som mötesplats verkar erbjuda en betydligt större frihet än “fristaden” bredvid. Med en mötesplats inomhus kan man ju slänga ut de som inte har tillräckligt i plånboken för att mötas. Malmö stads informationsskylt berättar om det integrerade och blandade Hyllie, samtidigt som Emporias skyltar visar bilder på en etniskt rensad glaskub där alla män bär kavaj och alla kvinnor höga klackar.

Malmö stad missförstår emporias intention

Malmö stad missförstår emporias intention

Missförstå oss inte, efter att ha tittat runt på andra ishockeyarenor så är Malmö Arena nog näst bäst i Sverige arkitektoniskt. Men som publikdragare är det tveksamt. När vi jämför med ett annat aktuellt malmöbygge blir intrycket lite mesigt. Är det så mycket enklare att bygga en cool arena för fotboll än för hockey?

av: Sara Hallström och Karl Westin

Annonser

1 kommentar

Under arkitektur, Byggande, Externhandel, Malmö, Redan de gamla grekerna..., snålblåst, Uncategorized, urban sprawl

Gerts vindgård

Att inviga en Gert Wingårdh-byggnad vid ett vattentorn runt ett höstmånadsskifte är naturligtvis inte lätt. Ett vattentorn placeras ju med fördel på en höjdpunkt i staden, där vädret under i slutet av en september är blåsigt och blött. Ja, vädret har nog varit ungefär så nästan alla de septembermånader sedan 1975 som vattentornet på Brunnshög i Lund utgjort ett landmärke. Wingårdhs senaste svartvita palats tillsammans med det tillhörande fem våningar höga parkeringshuset gör visserligen att Ericsson nu omringar tornet, men det blåser inte mindre för det. Den röda mattan fladdrar i takt tillsammans med den tyginklädda, tillfälligt uppställda scenen.

Första gången jag såg Sony Ericssons senaste kontorsbyggnad var en solig, höstklar dag någon vecka innan invigningen. Då var vädret så bra att det automatiska rullgardinerna täckte de enorma glasrutorna i matsalen. Mycket glas ja, byggnaden har till och med döpts till Glasgow. Jag frågar en kvinna i receptionen varför den heter så. Hennes förklaring är just att den nog heter så eftersom den består av så mycket glas. Jag kommer spontant på cirka femtio byggnader, bara i Skåne, som då skulle kunna döpas till detsamma.

Receptionisten spånar vidare: byggnaderna omkring, Paris och Oslo, är ju också döpta efter storstäder. Min naturliga följdfråga blir varför det rosa tentakel-ufot bredvid då heter Greenland. Hon erkänner att Grönland inte riktigt passar in i segmentet ”storstad” och tänker att den byggnaden kanske borde döpts till New York. För mig framstår även kvartetten Glasgow, Oslo, Paris och New York som något krystad.

Namnsystematiken är i alla fall uppenbar inuti. Invigningsminglet sker i anslutning till rummet Braveheart, antagligen ett genomtänkt val. Det hade varit svårare att inta snittar i Haggish eller Kilt. Kopplingen till den industristad som på senare år fått ett urbant uppsving är fortfarande märklig. Det är nästan provocerande att kalla detta åkerutslängda, tvåfärgade långa fönster-komplex samma sak som en av Europas brokigaste storstäder. Nej, symbiosen blir nog inte mer än en kick off vid Loch Ness.

Av: David Lindelöw

2 kommentarer

Under arkitektur, livsmiljö, snålblåst

Sick of Möllan

Gentrifieringsdebatten sover aldrig. Ständigt nytt bränsle på brasan. Historien går ungefär: Billigt och sjabbigt område, konstnärer och studenter flyttar dit. Det blir hippt, annat folk får upp ögonen och flyttar dit med sina bilar med barnstolar, matchande sovlakan och kaffelattemaskiner. End of story. Här slutar alltid debatten, sen är området fruset i sin miljö, när väl stadsdelens gentrifieringsprocess har nått så här långt, då dör den.

Men så enkelt är det väl ändå inte?

Varför slutar debatten här? Min gissning är att sen blir det tråkigt, konstärerna har ju flyttat vidare för länge sen… Man kan nästan se farbror Florida stå som närpolis och ropa ”Cirkulera, här finns inget att se”. Men jag menar att området fortsätter ju att förändras, alla bostadsområden gör det, hela tiden! Varför finns det ingen debatt om det?

Nu finns det, börjar här.

Av: Karl Rüter

22 kommentarer

Under gentrifiering, livsmiljö, snålblåst, The creative class

God(?) arkitektur del II

Busshållplatsen

Mer öststat än så här blir det nog inte i Lund. Busshållplatsen, som antagligen inte har använts på väldigt länge är nog byggd 70-talet, vilket jag gissar utifrån den extrema trafiksepareringen (staketet! staketet!).

Kraftledningar, asfalt genombruten av växter, ett tomt fält (till höger om bilden) som på andra sidan gränsar till en stor trafikled och köpcentrat Nova Lund. Det här stället har inte rörts på länge och kommer antagligen inte bli aktuellt för någon etablering förrän högspänningsledningen försvinner. Den vildvuxna grönskan, som inbjuder till otrygghet nattetid är rätt typisk för Lunds mer nedgångna ytterområden, det är likadant (om inte värre) på Norra Fäladen. Det finns ju inget positivt i något sådant men på något sätt har det alltid varit intressant med de platser som ”blir över”. (Jag har för mig att Erik Berg eller Bios Politikos skrev nåt bra om överblivna platser och hur deras värde ligger i att de kommer försvinna när som helst, säg till om nån kommer ihåg.)

Åk gärna dit och titta (busshållplatsen ligger på Gässlingavägen precis utanför skolan). Det brukar finnas liknande vägar runt alla 70-talsområden med SCAFT-planer. Jag vet att det finns på Linero (också Lund, längst ner i öster, mot Dalbyvägen) och hemma hos er i andra städer också om ni letar. Titta efter följande:

  • 60-/70-talsområde som ligger längst ut i tätorten eller gränsar till en barriär.
  • Plötsligt avbruten expansion (lade de ner Fabriken i början av 80-talet?)
  • En ringväg som ska gå runt hela bostadsområdet, men bostadsområdet ”fyller inte upp” hela ringvägen.

…så ska ni nog hitta något liknande.

Av: Jonas Westin

2 kommentarer

Under arkitektsmak, Lund, snålblåst

Skagen Innovation Center

Efter att ha skrivit två magsura inlägg i rad tänkte jag som omväxling berätta om en innovation inom väg- och vattenbyggnad.

DN skriver om en dansk kyrka som håller på att rasa ned i havet på grund av att kusten eroderar. Ett danskt innovationsföretag har föreslagit åtgärder som enligt uppgift skulle vara billigare än de traditionella metoderna för att förhindra kusterosion, vilket förstås är intressant eftersom det ligger stora naturvärden och ekonomiska värden i att bevara våra sandstränder.

Traditionellt har sandstrandserosion förhindrats genom att bygga vågbrytare och hövder för att påverka mönstret för hur sanden transporteras (”hard engineering”) eller genom att ”fylla på” stranden allteftersom sanden transporteras bort av vågorna (”soft engineering”). Båda dessa metoder har vissa oönskade effekter: ”Hard engineering” tenderar att flytta problemet till ett annat ställe på kusten, medan det naturligtvis kostar mycket att fortlöpande transportera stora sandmassor (det rör sig om 100 000-tals kubikmeter över säg 10 år).

Istället har man hittat metoder för att använda den transport av material, som ändå finns, till sin fördel. Genom att sänka grundvattennivån under själva stranden har man sedan 1980-talets början kunnat försvåra transporten från stranden. Grundvattennivån sänks genom att lägga in en dräneringsledning i stranden parallellt med vattenlinjen. Det danska företag som DN omnämner, Skagen Innovation Center, anpassar denna metod till lokala förhållanden och har enligt egen utsago lyckats väl. Det ska dock sägas att kritik inte saknas.

Innan jag ger mig på att förklara det här ska det sägas att kusthydraulik och erosionsprocesser är svårt, men jag får det till att det fungerar så här: Under stranden finns vattenförande lager (titta på danskarnas bilder under ”Theory” så förstår ni) som för ut grundvatten i havet (vinkelrät riktning mot strandlinjen). Under lågt tidvatten infiltrerar havsvattnet ner ovanpå det vattenförande lagret och strömmar ut i havet igen.

Genom att sänka grundvattenytan (och uppnå de effekter som ShoreGro beskriver) och samtidigt tryckutjämna grundvattenflödet mot atmosfären kommer saltvattnet att strömma ut i havet (genom det vattenförande lagret) med lägre hastighet, vilket naturligtvis innebär att mindre material transporteras. Sanden tillåts torka vid lågvatten tack vare dräneringen och blåser mer upp på land, där den hålls kvar av risknippen. På så sätt utnyttjar man naturens egna transportsystem till att fylla på stranden, samtidigt som man inte påverkar omgivande, o-eroderade kuststräckor. Innovation när den är som bäst!

Tack till Per Westberg för länken till SIC.

Messina – EU:s samarbete om erosion, publicerar en jättestor bok om metoder för att skydda stränder (”Engineering the shoreline”). Gratis! Här beskrivs den ”äldre” metoden med att sänka grundvattnet – och varför den inte fungerar överallt.

Av: Jonas Westin

Fotnot: Malmö kommun ska också ha använt systemet till att skydda Ribersborg. Jag har ringt och beställt deras utvärdering men har inte fått den än. Om de instämmer i den ovan framförda kritiken ska jag ställa mig i skamvrån. Får återkomma.

3 kommentarer

Under erosion, livsmiljö, snålblåst, ständigt denna vessla, teknik

Backventil i lagen

I början av 70-talet infördes en lag som kallas Lex Backström (1975:1132), den infördes för att försvåra för spekulativ handel med bostadsfastigheter, uppkallad efter en man som själv var en hejare på denna typen av spekulationer. En sak med lagen är att man har anmälningsplikt vid förvärv av en bostadsfastighet, om man missar den så är köpet oglitigt. När skattereglerna sen ändrades 2003 blev följden att man kan sälja aktier i dotterbolag utan skatt, vilket medför att betydligt fler fastighetstransaktioner idag görs som bolagsöverlåtelser, som aktier alltså (Fastighetsvärlden).

Om fastighetsbeståndet man säljer av har för stor del bostadsfastigheter i sig träder lagen i kraft. Pang, missar man att anmäla är köpet ogiltigt, bom! Detta gäller för alla köp framåt också, och enligt lag ska köpen återgå till säljaren vars köpare missade att anmäla. Men hur göra det?

Nä, det verkar inte så lätt och dessutom verkar en del av vårt fastighetsbestånd vara ett gungfly. Snillen spekulerar ”spricker bostadsbubblan av det här?” Mig veterligen är detta ämne rätt outforskat, man vet inte riktigt hur stort fastighetsbestånd som är i gungning.

Jag har ingen aning om vilket håll detta bär, men spännande är det…

Av: Karl Rüter

4 kommentarer

Under politik, snålblåst, Staden

Vem vinner över planeringen?

Det är gött att se Bo01 i snålblåsten på våren! Så planerad och designad in i minsta detalj men vinden stormar in lik förbannat och stjäler showen. Allt förvandlas till starka krafter, kalla öron och tårade ögon. Naturen segrar!

De träd som planterats längs strandpromenaden på samma plats har klippts ner, troligen på lägenhetsinnehavarnas order. Det ska inte hänga minsta löv ivägen för deras dyra havsutsikt. Förnuftet segrar?

1 kommentar

Under Bo01, snålblåst, stadsplanering