Author Archives: Jonas

Paris Subway Usability Hacks

In mid December I finally got the opportunity to visit the (in-)famous
French capital. Being the urban planning geek I am, I couldn’t help
noticing some interesting usability-improving signage and
installations in the Paris Métro:

Usability improvements

Numbered exits

Being one of the oldest metro systems of the world, with notoriously
labyrithic stations, this simplifies certainly helps finding your way
to your meeting point. My friends would often tell me to meet them at
exit number 2, or whatever. Unfortunately, the exits aren’t numbered
at street level, and you have to pass the turnstiles to see the
pictured exit map.

numbersmap.jpg

numberssigns.jpg

Without this feature, how do you make appointments at behemoth
stations like the Kottbusser Tor station in Berlin? (Of course, the
answer is simple in this example: You meet in front of Kaiser’s like
everyone else, but how are you supposed to know that when you’re new
to the city?)

Station Tracker

Though only featured on a limited number of trains, this is
a quick way for riders to get an overview of the upcoming stations,
while still being able to figure out if you have missed your stop.
This system is for example in use in the MF 77 and MF 2000 trains.

stationtracker.jpg

Platform screen-doors

Supposedly preventing suicides, the screen-doors are even more
important on well-used platforms during rush hour, to prevent
people from falling, being pushed or dropping things on the tracks. This also allows the
station to cater to an increasing amount of travellers without expensive expansions of the train platforms.

screendoors.jpg

Anti-Usability-features

Turnstiles

They make quite a horrible sight, and how utterly tasteless to post
advertising on the exit doors. As previously written on Betongelit
(in Swedish), turnstiles don’t necessarily reduce fare evasion. Though
arguably, removing turnstiles where they’ve existed for a long time
(not sure if this has ever been done), could probably cause a fare
evasion surge. Note that the turnstiles seem to be effective, even
against terrorism threats (those cheap bastards!), when it’s suitable to say so. Absence of turnstiles is rather the exception, and therefor
it’s hard to withdraw too many points for these.

Hardly any center platforms

For easier change of direction if necessary. The advantages of
centered train platforms are mentioned in this post, though
some of them are negated by the fact that only one line traffics
one set of tracks and platforms in the Paris Métro.

Anti-Usability verging on misantropy: Benches

When metro station seats are renewed, the benches are typically replaced by individual seats, so that ”someone cannot lie down or
occupy more than one” as one blogger so euphemistically put it. Now, I
have a hard time imagining that the need for a personal space is that
large in a country where the standard greeting, even for people you
meet for the first time, consists of kissing each other’s cheeks (try
scandinavian countries, perhaps).

Of course, this is the ”design” solution for the classical ”problem” of
homeless people trying to get somewhere to sleep instead of freezing
to death on the streets. An inhumane and technocratical solution to a
social problem, performed by concious- and spineless industrial designers,
making the nooks and crannies on the street level of the Centre Pompidou
seem like an explicit social statement made by Richard Rogers and
Renzo Piano at the time.

Author: Jonas Westin

1 kommentar

Filed under kollektivtrafik, tunnelbana

Vem plankar vem?

Hittade sidan POSTPOST Comparative Architecture, där man kan se hur idéer ibland återanvänds. Det första som slår mig är ju att man kan ta [ALLT AV FRANK GEHRY] och sätta bredvid [ALLT AV DANIEL LIBESKIND]. Om vi för en stund ignorerar det fåfänga i att bedöma byggnader efter en eller ett par små bilder på en bloggjävel tänkte jag iallafall ge den senare lite kredit genom att sätta ihop en egen jämförelse: Karlns Garden of Exile som faller ut fördelaktigt i jämförelse med Peter Eisenmans Förintelsemonument, den senare ett mästerverk i att skapa kontrovers kring ett bygge på ett sätt som får både Papphammar och Loriot att verka som under av smidighet. Fast det kände väl de flesta till. 

Libeskind till vänster, Eisenman till höger.

Av: Grävande Arkitekturjournalister

Lämna en kommentar

Filed under arkitektur, Berlin, Blogspam

Berlin: Spärrar i tunnelbanan leder inte till färre plankare

Ok, egentligen är detta gammal skåpmat som jag skulle ha skrivit om för tre månader sedan, men som den twingly-opportunist jag är kunde jag inte låta bli när jag såg denna artikel fronta på DN:s hemsida.

Plankare i Berlin som vägrade betala sina böter hade hittills hamnat i domstol, och dessa var nu helt överhopade med den här sortens fall, om vilket de inte tyckte. I samband med detta dök olika förslag på hur man ska avlasta domstolarna. ”Ta bort domarnas ansvar när det gäller att driva in plankningsböter,” säger vissa. ”Inför spärrar i tunnelbanan,” säger andra. ”Helvete heller,” säger BVG, motsvarande Länstrafiken i förbundsstaten Berlin. Tidningen Tagesspiegel rapporterar om detta i början på juni. Läs näst sista stycket i den artikeln en gång till om du redan är färdig. Översättning:

Förslaget [om spärrar] får moteld från BVG. Berlins tunnelbana är inte anpassad för spärrar. Många stationer har ingångar som leder direkt från mitt i gatan ned till perrongen, och ofta finns det ytterligare hissar mellan trottoar och perrong. Enligt en taleskvinna från BVG är andelen plankare lika hög i städer med tunnelbanespärrar som i städer utan.

Hyr och häpna! Den stolta bastion inom plankarbekämpning och upprätthållande av lag och ordning vi känna som spärrar, eller ”tillgångsbegränsning” som den direkta tyska översättningen blir, fungerar alltså inte när det ligger i trafikorganisationens intresse att slippa bygga om alla stationer! Som undersökande bloggare måste jag förstås undersöka om detta trafikpolitiska sprängstoff kan undersökas närmare, och skickar ett mail till BVG:s pressavdelning:

Ärade Herr Westin! Det uttalande Ni citerar härstammar från uppgifter från de företag som ingår i UITP (Union Internationale des Transports Publics). I den mån detta baserar sig på undersökningar, handlar det i regel om av affärsmässiga skäl ej offentliga uppgifter. Medan jag ej kan hjälpa Er vidare med Er förfrågan, för jag ändå gärna Ert ”beröm” av vår hållning i frågan i till protokollet.

Fan. Hade gärna sett en snygg rapport i PDF-format med omslag som en kommunslogan och kontaktadresser på flera språk, där fransmännen och britterna käbblats i veckor om vems adress som ska stå först. Istället får jag nöja mig med att posta en skärmdump på min mailkonversation med BVG, och länka till UITP:s rapport Human factors reduce aggression and fare evasion, där uttalandet återupprepas i förbifarten på sidan 32, sista stycket i första spalten. Hoppas någon tror mig ändå.

Av: Jonas Westin

8 kommentarer

Filed under Berlin, kollektivtrafik, Stockholm, The creative class, tunnelbana

Malmös Centre Pompidou

2008 utsågs KTH:s arkitekturbyggnad till Sveriges fulaste byggnad i en omröstning i Sveriges Radio, och de så kallade företrädarna för ”den vanliga människans smak” (kanske bättre uttryckt som ”Otto Normalbewohner”, i motsats till ”arkitektsmak”) jublade. I en häpnadsväckande omedvetenhet/lysande provokation svarade, konfronterad med detta, en företrädare för KTH något i stil med: ”Jag håller inte med. Byggnaden är ett av de bästa exempel på nybrutalism som vi har i Sverige.” Jag hade ingen aning om att det fanns en stil som hette nybrutalism, och antagligen inte de flesta som hade röstat på huset heller. Vem kan gilla en stil som heter något sådant?

Om ”arkitektur är frusen musik” (det klöks i halsen på mig bara av att skriva detta) är Drottninggatan 18 i Malmö fanimej arkitekturens svar på Bitches Brew. Länge tyckte jag att det var en av Malmös fulaste byggnader, och många gånger fick jag titta innan jag kunde se något förlåtande i detta över huvud taget. Naken, prefabricerad betong, med skarvar, bjälklag, och armeringsdistanser fullt synliga. Mellanrummen uppfyllda med reflekterande glas, som för att understryka den skonings- och ansiktslösheten hos den apparat som verkade där inne. Tydligen ritad av en viss Bernt Nyberg.

Armeringsdistans ingjuten och avskuren...


...för att bakvägen bilda ett dekorativt mönster på de stabiliserande väggarna, som brutalistiskt nog ger intryck av att fortsätta upp och genom hela byggnaden.


Mja, det här med Centre Pompidou, kanske krävs det mer än synliga installationer.


Skönheten i all sin prakt


Byggnaden bredvid är nog lättare att älska för många, trots ovarsamt utbytta fönster. Notera visionären i förgrunden.

Av: Jonas Westin (Visionär: David Lindelöw)

3 kommentarer

Filed under arkitektsmak, Malmö

Det stora rosa röret

Ok, jag erkänner att det inte varit mycket action [Äktschn] här på sista tiden. Hursomhaver tänkte jag bara länka till Daniel Fernándezpascuals inlägg om ett annorlunda hus: Vattenfarkosttekniska institutionen på TU Berlin (se bild).

En bra, annorlunda och läsvärd arkitekturblogg. Huset i fråga hittas här på Google Maps.

Av: Jonas Westin

1 kommentar

Filed under Berlin, Ingenjörssmak, Tyskland

Plattysk humor…

…eller snarare ”platt tysk humor,” handlar det om här. De flesta som läser den här bloggen känner väl till rivningen av Palast der Republik (gamla regeringsbyggnaden i DDR), och att det under farsartade former beslutats att återuppbygga det slott som fram tills 1949 (nåja) stod där. Officiellt kallas projektet ”Humboldt-Forum” och är tänkt att bli någon slags museum/mötesplats/scenutrymme, precis i anslutning till Berlins museum-/mötesplats-/scenutrymme-tätaste område, Museuminsel. I det offentliga samtalet pratas det dock aldrig om nåt annat än ett nytt Berliner Stadtschloss, kanske bland annat för att idén med kulturforumet från början framstått som en utfyllnad av den gamla slottsfasaden som man till varje pris ville ha tillbaka.

Hur som haver, den platta humorn består helt enkelt i att Oberlandesdomstolen i Düsseldorf (verkar innebära den högsta domstolen på Förbundsstatsnivå) beslutat sig för att den utförande arkitekten, Franco Stella, är kompetent nog att genomföra uppdraget. Det hela har handlat om att en annan arkitekt i Berlin, Hans Kollhoff, stämde projektet eftersom Stellas kontor inte skulle vara stort och kompetent nog för att genomföra projektet, och att Stella till syvende og sist inte kunde uppvisa tillräcklig transparens i frågan om hur han skulle bemanna projektet, vilket dock domstolen beslutat inte var fallet. För oss lyckligt oinsatta i projektet blir effekten densamma som när Richard Nixon säger att han inte är en skurk.

PS. För den som inte vet hur avlägset projektets genomförande ändå är slänger jag med följande länk:

Möjligtvis smäller nu champagnekorkarna i byggnadsministeriet – ett bekymmer mindre. Ett bekymmer som dock mest tjänat till att dölja de talrika, och betydligt större bekymmer som väntar, då finansieringen av projektet är långt ifrån klar. I det av byggnadsminister Peter Ramsauer fastställda maxpriset på 552 miljoner Euro är till råga på allt varken barockfasader eller pelargångar inkluderade.

//Jonas

2 kommentarer

Filed under arkitektsmak, Berlin

Den tyska minoriteten, eller staden och individualiteten del 2 (100?)

”Det finns en människa som man får skriva vad man vill om i Sverige, och det är Kicki Danielsson,” sa min kompis för några år sedan. I Berlin finns det däremot en hel grupp som man ohämmat får ge sig på, utan det minsta risk för att någon skulle ställa sig upp och försvara sig, men samtidigt helt utan betänkligheter om politisk korrekthet. Man sparkar nämligen så stenhårt uppåt som det över huvud taget går att göra.

Det handlar förstås om de välbärgade människor som flyttar in i Berlin-Mitte och Berlin-Prenzlauer Berg. Alla man möter på stan pratar om det (eftersom alla mer eller mindre berörs av gruppens framfart), men ingen (ingen!), precis som Karl Westin tidigare skrev här, vill erkänna för sig själv och än mindre för någon annan att man själv skulle vara en del av utvecklingen. Perspektiven varierar från att klaga på allt som ö.h.t. förändras till storögd förundran, som i Die Zeits artikel med namnet ”Bionade Biedermeier” (Biedermeier betyder ung. ”småborgare”, Bionade är den ekologiska läsken som oförtjänt fått stå som representant för fenomenet). Jag översätter inget från artikeln, men den som orkar traggla sig igenom den blir rikligt belönad. Nånstans däremellan, att kritisera det man är en del av, ligger väl serietecknaren Markus Witzel (jag har sammanställt en serie av honom, som berör ämnet, här), och i ännu högre grad det praktexemplar vi träffade på utanför en Döner i ovan nämnda stadsdel:

Efter att ha ätit frågar vi han bredvid om eld och erbjuder att röka i gengäld. Han har en rosa skjorta och Prada-glasögon, och har jobbat som webdesigner i London ett antal år. Nu flyttar han tillbaka till Tyskland och Berlin, ”men inte här, här är det ju helt sjukt.” Istället flyttar han till Neukölln, som egentligen bara ligger några år efter i samma utveckling, och inte har blivit riksbekant på samma sätt. Inte ens han vill bekänna den minsta tillhörighet till denna grupp, så jag får väl göra det själv:

(Jonas:) -Hej, jag heter Jonas, och jag är hipsterutlänningjävel i Berlin.
(alla:) -Hej, Jonas!

Avslutningsvis lite musik:

Av: Jonas Westin

2 kommentarer

Filed under Berlin, gentrifiering, Social hållbarhet