Restid 2: Höghastighetsdrog

Nyligen hölls det järnvägsmässa i Jönköping – ja, mässa är väl just ordet. I monterkyrkan Elmia huserade Nordic Rail, som just i år är bättre placerad än någonsin. Gunnar Malms färska utredning om svenska höghastighetsbanor placerar ju Jönköping (ännu mer) i mitten av kommunikations-Sverige. Tanken är att Götalandsbanan om 15 år ska korsa den nya Södra stambanan i min gamla hemstad.

Fast det var meningen att denna slipermessias skulle finnas idag, 2009. I alla fall om man får tro den skrift som Boverket gav ut 1994 med den på samma gång lakoniska och fantastiska titeln ”Sverige 2009”. Anders Hagson och Lars Mossfeldt beskriver i en rapport från 1995 hur Boverket såg på Jönköpings öde:

”I rapporten Sverige år 2009 har Boverket beskrivit det framtida Sverige som ett landskap bestående dels av en landsbygd omfattande såväl större som mindre bostadsområden eller bostadssamhällen dels ett mindre antal större tätorter eller städer där merparten av arbetsplatserna finns. Ett effektivt trafiksystem för såväl kollektiv som individuell trafik binder samman bostads-orterna med de arbetsplatstäta större tätorterna. Götalandsbanan och Europa-banan är två järnvägsförbindelser för höghastighetståg som skall utgöra stommen i de stora integrerade storstadsregioner som förväntas få samma mångfald och ekonomiska potential som ledande europeiska regioner.”

Det här var ju 15 år sedan (då man pratade om bärkraftighet istället för hållbarhet). När jag skulle åka tåg från Jönköping några veckor sedan såg jag fortfarande bara regionaltåg och spår 1, 2a och 2b. Men ett samtal jag hörde på perrongen fick Boverkets idé om att Jönköping skulle ha snabbtåg 2009 att verka fullt rimlig. En kvinna berättade för sin familj om framtiden:

”Ja, då kommer det ta 20 minuter med tåg till Göteborg.”

Jag vill inte veta hur vanlig denna uppfattning är i Jönköping. (Det kanske är Maglev-lobbyn som intagit staden; 20 minuter till Göteborg skulle kräva en hastighet på minst 450 km/h.) Restiden för tåg kan närmast sägas vara konstituerande för dess funktion. En restid till Göteborg på 1 timme (som Banverket nämner här, idag tar det ungefär 2 timmar) jämfört med 20 min innebär väldiga skillnader för resandet och regionutvecklingen. Om det är 20 minuter som präntats in i stadens medvetande kan vi väl samtidigt slänga ur oss att banan invigs, tja, 2012? Snart dags att börja blåsa upp invigningsballonger!

Av: David Lindelöw

Läs mer om restid på Betongelit.

Restid 1: Slaget om Lessebo

Sveriges Richard Florida finns faktiskt och hon verkar i Jönköping. För mig som kommer därifrån är det lite svårt att tro att det är där som det svenska creative class-HQ:t ligger. Denna Charlotta Mellanders forskning handlar dock om regional utveckling ur ett bredare perspektiv 0ch med tanke på stadens regionala potential (39 minuter till Göteborg med höghastighetståg på föreslagna Götalandsbanan och cirka 17 000 st centrallager) så, ja, okej då.

Från Jönköping går dock ännu inte några snabbtåg. I SVT:s utmärkta dokumentär om den svenska järnvägens framtid, som sändes ett tag sedan, utgjorde sträckan Jönköping-Alvesta (via Värnamo) exemplet som fick visa på tåglinjer som brottas med litet resande och bristande underhåll. I Alvesta stannar också Öresundståget, som går mellan Malmö/Helsingör och Kalmar. Ett sådant tåg var, med sin nästan ständiga högtrafik, det goda exemplet i dokumentären. På väg mot Kalmar stannar tåget bland annat i Växjö och Lessebo.

I dagens Sverige är det inte Floridas mantra teknik, talang och tolerans som representerar regional utveckling, det är tåg. I P1:s Plånboken var det nyligen ett längre reportage om pendling. Ett antal pendlare boende i Teckomatorp (som förbinds med regional tågtrafik till både Helsingborg, Lund och Malmö) intervjuades om sin vardag. En kvinna motiverade sitt bostadsval ungefär så här: ”Jag följde tåget från min arbetsplats till huspriserna blev tillräckligt låga.”

Om jag skulle få förverkliga en galen idé om samhällsplanering så skulle  jag kanske välja att förse en mindre tätort med en tåglinje som med täta avgångar förbinds med en närbelägen centralort. Hur attraktivt skulle Lessebo bli om det gick ett tåg till Växjö eller Kalmar var 5:e minut? Vad skulle hända med bostadspriserna? Talangen och toleransen?

Man skulle kunna arrangera en match om Lessebos framtida arbetstagare. I ena ringhörnan, Växjös kommunalråd, i den andra, Kalmars. Domare: Richard himself. Första pris: 5-minuterstrafik.

Av: David Lindelöw

Läs också: Introduktion till Richard Florida och regionförstoring på Betongelit.

Postalgi, podcars och progressivitet

Äntligen har Märklin gått i konkurs.

Missförstå mig rätt. Jag älskar engagemanget och kalenderbitandet hos de som gråter över Märklin och hänger på järnvägsforumet Postvagnen. Här blandas framtidsvisioner med nostalgi de luxe, främst i form av slitna foton på tåg, tåg och tåg. Här är några diskussionsrubriker som en introduktion:

”Örebro Hvst 19 mars 1983, forts.”
”Nu har jag också börjat skanna…”
”Punktlighet för X2000 v.6”

Men många av de slitna fotona på forumet är från tiden då CityExpress dunkade fram på Götalands-slätten, innan Banverket skildes från SJ och rälsbussarna skickades till Tjeckien. Då var tåg nog ganska töntigt. Jag har länge misstänkt att den extrema tågnostalgin ligger världens bästa transportmedel i fatet. Jag faller lätt själv dit: När jag skriver detta sneglar jag lite på kartan ”Skånes järnvägar 1856-2003”, där de nedlagda spåren också är med. Det är väldigt många spår, ett sammelsurium som ser ut lite som min (kanske felaktiga) bild av spårtaxi, ängsligt planerade nät med spretiga armar.

Vad till och med Sverige under 2000-talet lärt sig (i alla fall i teorin) är att man inte ska spreta sin fysiska planering. Man kan använda tåget både som transportmedel och strategiskt förtätande samhällsplanerare – vid sidan av leksak och historielektion. Även om spårtaxi är yteffektivt bygger det på principen att man som resenär ska kunna komma från punkt A till punkt B utan stopp. En fin princip kan tyckas, att allas respreferenser ska tillfredsställas. Jag frågar mig ofta vad dessa preferenser beror på. Vi går knappast runt med dem i fickan, frikopplade från bebyggelse- och trafikstrukturen. Snarare reser vi ofta till en målpunkt för att det är möjligt och den målpunkten ligger där för att man smidigt kan ta sig dit. Om målpunkterna placeras i nära stationsnära läge blir de automatiskt attraktivare; det skapas till och med nya.

Precis när vi börjat planera strategiskt och förtätande kommer det en transportlösning som vill tillfredsställa en efterfrågan baserad på konstruerade preferenser. Människor tjänar i längden på att man bestämmer deras resmönster.

Av: David Lindelöw

Ha och ha

Min spanske vän berättade idag att Spanien inom fem år kommer vara det land i världen med flest km höghastighetsspår. Den nuvarande utbyggnadstakten är enorm. Det handlar bl.a. om att i viss mån försöka ersätta en av världens mest flygtäta rutter, den mellan Madrid och Barcelona, med tåg. En annan anledning är att det byggdes en tåglinje och det regionala trycket har gjort att ingen del av landet vill hamna efter, därför ska alla ha ett anslutande höghastighetståg till sin huvudstad. Pengarna flödar. Viljan finns, det hela är helt politiskt styrt, upp med näven, vi ska ha! Klart vi ska, har de så ska vi också och då kan inga små berg (som de Kastilianska skiljebergen) stå ivägen.

Snart släpper våra politiker den nya infrastrukturpropositionen. Vad ska vi ha?

Av: Karl Rüter

Bygger upp och river ner

Banverket tänker lägga ner ett antal kilometer lågtrafikerad järnväg under planperioden 2010 till 2019. Detta står i deras ”Järnvägens bidrag till samhällsutvecklingen, inriktningsunderlag 2010 – 2019”. De flesta av dessa kilometer utgörs enligt rapporten av gamla räler och dåliga sliprar som behövs bytas (kap 4.5). Förfallet går också snabbare pga att internationell trafik med högre boggitryck skakar sönder banvallarna snabbare.

Längre ner i rapporten kan man läsa om det ökade resandet på järnväg. I alla regioner ökar resandet. Ett högre spårtryck således och tågen kommer att få svårare att få plats. Ifall något händer blir det större följdeffekter än i nuläget.

Banverket satsar på nytt också. Europakorridoren ligger med i planerna och likaså Götalandsbanan. Fint så, men det lågtrafikerade då? Ifall något händer längs en sträckning skulle man kunna omdirigera en del trafik, åtminstone gods. Rustar man upp de gamla banvallarna kan godset företrädesvis gå där, med ökad plats på de persontrafikerade rutterna som följd, vilket i sin tur ger större marginaler ifall en försening sker (och det händer ju titt som tätt).

Varför vill banverket endast satsa på de sträckor som ger internationell publicitet? Jo, pengarna ska ju tas någonstans ifrån, det är ju oundvikligt. Men allt prat om levande landsbygd, nån gång ska väl det bli mer än ett spel för gallerierna.

Av: Karl Rüter

När ska poletten trilla ner?

Fehmarn-Bält bron ska byggas!

Det är ju kul, förutom för lastbilschaufförer som nu får ännu mindre naturlig vila på sin väg till och från kontinenten och de nordiska länderna. MEN varför blir det återigen bilarna som får första tjing? Det blir alltså fyrfilig motorväg, men bara dubbelspår för järnvägen. Lite längre norrut, på en bro mellan Danmark och Sverige, råder redan idag en lätt ansträngt läge med högt utnyttjande av de TVÅ spåren som går över bron. Mellan Danmark och Tyskland borde man kunna förvänta sig ett minst lika stort resandeutbyte samtidigt som godsvolymerna här borde vara avsevärt större. Synd på en sån fin bro..

Av: Henrik Bertheden

ICE ICE baby

Toppar med 275km/h förbi små städer och skogar på väg ner till Freiburg (!) från Köln. Det är fritt att åka ICE med InterRail och för 4 euro får man en platsbiljett. Extra tillägg för plats behöver man ofta inte, dessutom står det ovanför varje säte på vilken sträcka som stolen är reserverad. Varför fungerar inte det på Öresundstågen eller på något av de andra tågen i Sverige? På den köpta biljetten står förresten både den perrong som tåget avgår från och anländer till.

Medans jag funderar knaprar jag på en choklad, Qualität im Quadrat (quiz…) och dricker en ombordköpt kaffe som kostade way för mycket. Än värre var språkförbistringen som gjorde att serveringen tog växeln som dricks. Nåja, det var en stor mugg iallafall, 0,3 liter exakt, det står på muggen, ska inte SJ också vara lite mer exakta?

Ofta visar ICE-tågen bara hastigheten när det går fort, men ibland även under acceleration. Också det en liten funktion som åtminstone gör mig lite mer nöjd med resan. Mer info till passagerarna helt enkelt! Likt Sverker i PLUS muttrar jag något om ”för en trevligare resa” medans det svenska infosystemet åker i sin egna soppåse…

Av: Karl Rüter

Påga-drogen

När drivmedelsdiskussionen står i alla fall mig upp i halsen är det väldigt befriande att läsa Anders Hagson, forskare i arkitektur på Chalmers. I ”Stads- och trafikplaneringens paradigm” gör han upp med SCAFT-principen och dess efterföljare. SCAFT tillkom på den tiden (60-talet) när förkortningar inte nödvändigtvis tillkom före dess egentliga betydelse – därav det osexiga och okonstlade Stadsbyggnad, Chalmers, Avdelningen för trafiksäkerhet.

Hagson huvudsakliga argument är att vi fortfarande planerar trafik och bebyggelse med utgångspunkt från SCAFT. Trots att rapporten kom 1999 – och trots klimatdiskussionen – känns fortfarande mycket av det som Hagson föreslår som radikalt. Bland många intressanta resonemang är det ett som jag speciellt fastnar för. Jag citerar frankt det Hagson skriver:

”En investering som ökar snittfarten i en viss trafiklänk leder till förändrad transportefterfrågan efterhand både vad gäller färdmedelsval, val av färdmål och val av färdväg. Mogridge (1990) har visat att detta dynamiska samband sucessivt raderar ut den kortsiktiga tidsvinsten och den ökade tillgängligheten genom att först transportefterfrågan och sedan stadsstrukturen anpassas till ett nytt jämviktsläge där restiden är densamma som innan.”

Denna inte så klatschiga, men ack så centrala insikt borde vara första hemläxan eller PowerPoint-vyn i alla sammanhang där regionförstoring och regionalisering diskuteras. Så skulle man kanske kunna slå hål på myten om en kollektivtrafik avskild från transportefterfrågan och andra omvärldsfaktorer.

Av: David Lindelöw

Sittplats = bristande regionutveckling?

Nyligen besökte jag, i samband med en kurs på LTH, Öresundskomitténs huvudkontor i Köpenhamn. Öresundskomitten kan sägas vara en politiskt styrd lobby-organisation som vill få politikerna i Stockholm och till viss del Köpenhamn att förstå Öresundsregionens förutsättningar och behov. En stor del av arbetet gäller just nu att marknadsföra regionens skriande behov av mer investeringar i infrastrukturen, och då framförallt på järnvägssidan.

På en fråga från en av oss elever som handlade om ifall ståplats på flera Öresundstågsavgångar i Skåne är rimligt, svarade direktören att: ”stå på tåget, som jag ofta gör, tycker jag är ett bevis på den lyckade regionförstoringen”. Se där.

Frågan som egentligen borde ställts (vilket förvisso på ett sätt gjordes) är om regionförstoring verkligen är den sanna lycka som många idag vill ge sken av. Är ett ökat och längre resande enbart positivt, även om det sker kollektivt? Jag tror inte folk i gemen hade pendlat om de inte behövt, men att dagens arbetsklimat med centraliseringar och koncentration av kvalificerade arbeten till städer, gör att många mer eller mindre känner sig tvingade att bo och jobba på olika ställen.

Eller vad tror Du? Tycker Du att en ståplats känns positivt?

Av: Henrik Bertheden

Stadsliv III: Torg & tåg

Det här skrev arkitekten Leon Krier om torg:

Torget blir det ställe där människan ser sig själv som en individ med kulturellt och politiskt ansvar.

En fantastisk, men kanske en något för hoppfull, tanke om torg i en svensk, nutida kontext. Idag slängde jag mild yoghurt-paket i återvinningscentralen på Nobeltorget i Malmö, man kan åka skridskor på Stortorget och på Sergels torg i Stockholm finns det nog plats för ett Solo. Det är svårt att se det svenska torget som en plats där kollektivt liv sker, där olika människor faktiskt träffas – inte bara befinner sig på samma plats samtidigt. Det är långt från Kriers politiskt vitala torg.

Men det finns hopp. Det finns ett urbant rum i dagens regionaliserade områden, som många olika människor tillbringar mycket tid på – ofta en timme eller mer varje dag. Ja, jag syftar på tåg. Att kalla ett tåg för ett urbant rum är kanske lite väl out of the box, men det kan utgöra en sporre för framtidens kupédesigners. Hur kommer man vidare från den ängsliga, mysfula och likformiga resandemiljö vi idag färdas i? Man misslyckas med att bygga stadsmiljöer för spontana möten, då kan man väl försöka utforma andra miljöer för samma syfte, till en mycket lägre kostnad. Feministiskt initiativs valstugor i senaste riksdagsvalet var en billig, om än tillfällig, lösning för att bygga offentlighet. Den var arkitektritad, arkitektritad för politiska samtal. Kan Öresundstågen bli det? Kanske om man tänker om:

Tåget blir det ställe där människan ser sig själv som en individ med kulturellt och politiskt ansvar.

Av: David Lindelöw

Tidigare inlägg: Stadsliv I, Stadsliv II