Museiala områden, västkustskt Skansen

Staten kom för ett tag sen ut med sårbarhetsutredningen (SOU 2007:60), en lunta som bland annat tar upp vad man kan förvänta sig av vattenhöjning pga ökad klimatpåverkan.

Detta har bidragit till att en del västkustkommuner väljer att lägga gränsen vid nybyggnation att inget golv ska läggas under 2,5 m över nuvarande vattenlinje. Väl så. Problem dyker upp när kulturmiljöer som är hårt hållna av kulturminneslagar inte medger för den slags utbyggnad. Tak som sticker upp eller hus som inte kan passas in.

Att både följa den nya vattennivåns riktlinjer och samtidigt följa de krav man ställt på kustsamhällen för att passa in ny bebyggelse i täta miljöer med gamla kåkar och bodar, låga hus anpassade efter väder låter sig inte göras på många platser. Även om vän av ordning kan säga att man får jobba lite hårdare så är det inte svårt att ändå ana resultatet. Det blir ingen ny bebyggelse.
Detta ger tre val:

1) Strunta i den stigande vattennivån, bygg ändå
2) Ta hänsyn till vattennivån, strunta i kulturmiljön
3) Bygg någon annanstans

Ingen av alternativen lockar. Värst för den enskilde blir väl 1). Värst för samhället blir gissningsvis 3). Värst för kulturmiljön, dvs för badgästerna och sommarstugeägarna är då 2).

En bisats i sammanhanget är att det inte är otroligt att strandskyddsutredningen kom fram till samma sak, men att man istället valde att potentiellt krypa närmre vattnet genom att släppa över strandskyddsdispenserna till kommunerna.

Om något ska stryka på foten lägger jag min röst på nr 2). Att lägga muséets kalla hand över västkusten bidrar knappast till en hållbar landsbygd. För övrigt finns Skansen kvar, den ligger väl så högt att den inte översvämmas i första taget.

//karlr

Kolla alltid YouTube innan du duschar

Efter att ha sett utställningen “Yes is More” på DAC i helgen måste jag konstatera: Det är alldeles för lite Bjarke Ingels på Betongelit! Då jag också blivit ombedd att skriva lite positivt för en gångs skull, kan det vara läge att slå två flugor i en smäll: jag tycker att den danske dåren faktiskt visar tankegångar som trycker in lite äkta hållbarhet i arkitekturen!

Att slakta heliga kor gör ont, vare sig religionen heter hinduism eller modernism

“Funktionsblandning” säger han. “Va fan!” säger ni. “Det pratade ju vi om redan XXXX” (inför eget årtal här). Men Bjarke pratar om funktionsblandning på djupare nivå och större omfattning än vad i alla fall jag sett tidigare: Flerfunktionshus, som går längre än att bygga butiker i bottenplan och kontor på ovanvåningarna.

Det som jag tycker är intressant med de här idéerna, är att Bjarke reflekterar över att olika verksamheter har olika behov, och olika energianvändning. Han menar att de stora energikostnaderna för kontorslokaler kommer från nedkylning, medan energikostnaderna för bostäder främst kommer av uppvärmning. Vidare pekar han på att en enkel sak som direkt solljus är störande och oönskat på ett kontor, men att det bidrar till en bättre och ljusare bostad. Så varför inte kombinera?

Vidare menar han att huset då kan använda energiöverskott från en verksamhet till något annat i en annan verksamhet. Det kan tyckas banalt när han tar exemplet att frysen från en matvaruaffär ger så mycket överskottsvärme att den kan värma en swimmingpool. Men poängen är väl att skapa miljöer där någon form av energiväxling blir möjlig. Jag har själv sett hur heatset-tryckpressen (en tryckmetod där man torkar färgen med två stycken fem meter långa gasolbrännare) på Allers i Helsingborg kunnat värma upp hela industri-/kontorshuset. Det handlar inte om att söka en lösning to rule the all, utan att se vad som går att göra i den situation man har. Till exempel när någon påpekar att internet förbrukar lika mycket energi som flyget. Svinbra, säger jag! Då kan vi ju använda YouTube till att värma upp duschvattnet.

Av: Karl Westin

Stockholm – i enbart svart och vitt?

När man gör kopplingen Stockholm och stads- eller samhällsplanering, går tankarna snabbt till rivningarna i Klarakvarteren eller den s.k. Citysaneringen med start 1952. Kulmen nåddes 1967 och under samma tidsperiod skedde också stora förändringar i Stockholms närområden. De första förorterna tog form, med Vällingby 1954 i spetsen. ABC-stad, grannskapsplanering och SCAFT var tidens ledord. Mellan 1965 och 1975 följde miljonprogrammet med bebyggelse bl.a. på Järvafältet. Men redan långt tidigare har Stockholm gått igenom stora förändringar. På 1630-talet påbörjades det stora regleringsarbetet. Gatorna skulle bli raka och kvarteren jämnt fyrkantiga. Två tusen gårdar revs eller flyttades och rutnätsplaner lades ut över den norra malmen. Visserligen rådde planerarna inte på Brunkebergsåsen, det fick bli två stadsplaner istället. Fortfarande var dock regularitet ledstjärnan. De slingriga gatorna och den oregelbundna och långsamt framvuxna staden skulle bli ett minne blott. Stockholm var huvudstad i en ny stormakt och skulle också se ut som en sådan. Sedan dess verkar idealet om den planerade staden ha hållit i sig.

Som relativt ny i Stockholm (inflyttad juli 2007), så är min uppfattning att detta svartvita tänkande fortfarande präglar stadsbyggandet, men i ny tappning. Stadsutveckling står onekligen på agendan med nybyggda områden som Hammarby sjöstad och nordvästra Kungsholmen. Planer finns för Norra stationsområdet, Årstafältet, Värtan-Frihamnen m.m. Att det byggs nytt i stor skala är bra – staden räknar med en befolkningsökning som når närmare en miljon invånare år 2030. (Framtidsutredningen 2007). Men det finns på samma gång en utbredd rädsla för att göra förändringar i det redan byggda. Det är fullt förståeligt att man inte vill upprepa de oåterkalleliga ingrepp som exempelvis Klararivningarna förde med sig, men detta svartvita tänkande kan också förlama. Vad hände med den långsamma anpassningen, den organiskt växande och omväxlande staden? Och då menar jag inte bara att nya butiker öppnar lite här och var och att andra försvinner, utan ombyggnader, påbyggnader, utbyggnader. Så fort detta sker, blir tonen i debatten tveksam och ofta kritisk.

På seminariet ”Samtal Stockholm” den 3/2 på Arkitekturmuseet i samarbete med Arkitekturmuseets vänförening presenterades nya utvecklingsprojekt i staden. Här fanns företrädare för bl.a. Statens Fastighetsverk som visade hur området mellan Sergels torg och Gustaf Adolfs torg kan förvandlas ur olika aspekter. Detta är dagens departementskvarter och just dessa som utsattes för den brutala rivningen på 1960-talet. Förslagen handlade till stor del om att bygga på många av de kontorsbyggnader som idag dominerar kvarteren med bostäder. Vidare vill man förändra Brunkebergs torg och länka samman folkströmmar i Gallerian och på Drottninggatan. Förslagen mottogs med tveksamheter av åhörarna. En del åberopade påbyggnaderna som hot mot upplevelsen av de kulturhistoriska och arkitektoniska värden som till viss del finns i husen från 1960- och 70-talen, andra påpekade att förändringar och ökad trygghet istället kan åstadkommas med hjälp av ljussättning. De nya hushöjderna ifrågasattes också. Tidigare har även andra förslag som Badringen i Riddarfjärden, utbyggnader av restauranger i Gamla stan och ombyggnaden av Slussen mötts av starkt motstånd. En sorts extrem bevarandekultur har brett ut sig. Återigen, det är förståeligt med tanke på historien. Men måste stadsbyggande handla om antingen totalt bevarande eller nybyggnation på tom mark?

Alternativet ”mitt emellan”, gråtonerna, behöver inte alls innebära något dåligt. Det finns ofta stora möjligheter. Gamla fasader kan behållas, men få en helt ny insida. Likaså kan man fortsätta byggandet av moderna radhus på äldre kontorshus, länka samman byggnader med moderna glasgångar eller göra utbyggnader anpassade efter nya behov. Visserligen har förtätningsvurmen slagit ner även i Stockholm, det finns många exempel. Men denna förtätning skall helst inte innebära förändring. Horisonten får inte förändras, skuggor får inte falla annorlunda och framför allt får inte den nuvarande upplevelsen av platsen förändras. Men vad är då meningen? Samhället förändras ju ständigt. Inte önskar de flesta av oss ett liv utan datorer eller ett boende utan el och rinnande vatten? Med det inte sagt att det vi trodde var nödvändigt i en tidsperiod, t.ex. användningen av bilen, inte kan förändras eller försvinna. Behov kommer och går, detta måste stadsplaneringen inse och anpassas efter. Svart och vitt är fina färger, men ibland kan det skarpa bli alltför statiskt. Det är gråtonerna som skapar skugga och stämning och det är dessa som avspeglar liv och rörelse.

Av: Ebba Larsson

Nya sorters frigolithus

Så fort man ser en nyhet om innovation inom byggbranschen så kommer ett nytt gnällinlägg som ett brev på posten, eller hur?  Men lite hype måste man väl få tona ner om man så tycker.

Ny Teknik (och senare DN, men det är ändå exakt samma artikel) skriver om ett företag som heter Fagerdala EPS-System, och som ”uppfunnit” (eller snarare breddat användningen för) ett material som heter EPS-betong. EPS betyder Expanderad Polystyren och är samma plast som utgör ”kornen” i frigolit. Materialet utgörs alltså av cementpasta blandat med ”plastkornen” (och med detta menar jag inte att raljera, materialet används ofta för att ”fylla upp och jämna av” ett betongbjälklag utan att tillföra allt för mycket extra  vikt).

Företaget/”journalisten” från Ny Teknik upplyser minsann om att materialet är ”bärande,  värmeisolerande, fukttåligt och icke brännbart”. Det låter ju som ren science fiction, ett sådant material kan väl aldrig finnas?

Förutom det ökända radonet har alltså lättbetong också varit inblandat i en rad fuktskandaler, där byggentreprenörerna i förväg stolt har gjort liknande förutsägelser som görs i artikeln:

• Vid uppförande av alla sorters betong- och murverksväggar tar man med sig stora mängder fukt in i huset. Eftersom plastkornen, precis som stenarna i ”vanlig” betong, kan antas vara vattentäta är det alltså, precis som för vanlig betong cementpastans egenskaper som är avgörande för uttorkningshastigheten. Alltså måste uttorkningstiden (och fuktinnehållet) vara den samma, dvs. >> 1 år för jämvikt mellan betong och inomhusklimat.

• Bara för att en vägg består av ett enda skikt betyder det inte att man inte är säker från mögel. I synnerhet inte om det skulle sitta tapeter på insidan. I artikeln verkar det dock antydas att man tänker använda oorganisk puts.
• Under ovan nämnda uttorkningstid kommer husets ägare att hinna flytta in och stadga sig. Precis som med tidigare fuktskador med lättbetong kan skadorna uppstå i kombination med tillfogad inredning (garderober fr. a).

Bara för att väggarna är homogena och inte har övergångar materialskikt kan man inte säga att de är fuktsäkra, som tillverkaren säger.  Men man ska inte måla fan väggen, husen behöver inte gå åt skogen. Å andra sidan är det faktiskt inget nytt under solen, riktigt. Den som lever (i husen, framförallt), får se, säg bara inget till honom.

Av: Jonas Westin

PS. Författaren är förstås medveten om att betong och lättbetong är olika material. I sammanhanget har de dock jämförbara egenskaper.

Fotboll är coolare än hockey

Malmö Arena – vision vs verklighet

Så kom den, artikeln du väntat på: Södra Sveriges ledande planerings- och arkitekturblogg besöker Malmö Arena.

Förvånande nog har arkitekten valt ett symmetriskt och tempelliknande upplägg. Med en ishockeypuck på taket. Eller Stockholms stadsbibliotek möter Hyllie vattentorn om man så vill. Ett (ofärdigt?) skärmtak med pelare omger arenan, tanken verkar vara att besökarna ska mötas upp utanför. Väl inne i arenan möts du av ett litet rum med betydligt lägre i tak. Stanna ute så länge som möjligt, är budskapet.

Malmö Arena, templets entre

Malmö Arena, från parkeringen

När man kommer från den blivande Station Hyllie skapar pelarraden och skärmtaket ett pampigt intryck. Bilresenärer och de som kommer norrifrån får själva fundera ut hur de ska ta sig in i arenan. En markering från planerarnas sida att det är de kollektiva resenärerna som prioriteras? Samtidigt kan det ses som en arkitektonisk miss att det tema arenan byggs kring är svårt att se på nära håll. Det symmetriska formspråket och de antika inspirationskällorna upplevs bäst på avstånd. Det lämnar en fadd eftersmak. Dynamik och innovation lyser med sin frånvaro.

Fristad bakom stängsel

Till arenans försvar kan vi ju lägga att skärmtaket som mötesplats verkar erbjuda en betydligt större frihet än “fristaden” bredvid. Med en mötesplats inomhus kan man ju slänga ut de som inte har tillräckligt i plånboken för att mötas. Malmö stads informationsskylt berättar om det integrerade och blandade Hyllie, samtidigt som Emporias skyltar visar bilder på en etniskt rensad glaskub där alla män bär kavaj och alla kvinnor höga klackar.

Malmö stad missförstår emporias intention

Missförstå oss inte, efter att ha tittat runt på andra ishockeyarenor så är Malmö Arena nog näst bäst i Sverige arkitektoniskt. Men som publikdragare är det tveksamt. När vi jämför med ett annat aktuellt malmöbygge blir intrycket lite mesigt. Är det så mycket enklare att bygga en cool arena för fotboll än för hockey?

av: Sara Hallström och Karl Westin

Äntligen hyreshus som passivhus

Efter sommaren kommer även du som inte kan lägga upp cashen för en villa bo i ett passivhus. Fastighetsbolaget Älvstranden Utveckling bygger nämligen Sveriges första flerbostadshus utan värmesystem (jag vet, projektet började för länge sedan, men jag har inte fått nys om det förrän nu). Ny Teknik skriver också om hur husets vind ska fuktsäkras med hjälp av ett nytt ventilationssystem. Kallvinden (dvs. ett utrymme ovanför översta våningen som inte är uppvärmt) är nämligen passivhusens svaga punkt: Andra tekniska problem som kan uppstå löses framförallt med noggrannt utförande, medan ett väldigt välisolerat vindsbjälklag faktiskt kan leda till fuktsskador oavsett hur väl utfört det är.

Hamnhuset på Norra Älvstranden. Lägg märke till vilken arkitekt som är inblandad.

Detta beror på att takets råspont underkyls vid klara, kalla nätter (har lägre temp. än uteluften), vilket leder till kondens på insidan av kallvindens tak, vilket i sin tur orsakar fuktskador på huset. Hoppas att Ventotech lyckas lösa detta, det är viktigt att projektet lyckas med tanke på passivhusens framtid i Sverige. Kritik har nämligen inte saknats för de redan genomförda projekten.

Älvstranden har också gjort en intressant ekonomisk utvärdering av energieffektiviserande åtgärder inför detta projekt. Intressant är dock att de inte tar upp hur det noggranna utförandet på byggarbetet (som jag nämde ovan) påverkar kostnaden för projektet. Visst, de flesta byggprojekt kalkyleras mellan tummen och pekfingret, men för passivhus får man nog ta till lite större tumme och pekfinger.

En av kommentatorerna på Ny Teknik föreslår att man sänker fastighetsskatten för passivhus. Det låter väl som en intressant idé? Vad säger vår skatteexpert karlr? Läsarna?

Av: Jonas Westin

Den skönlitteräre ingenjören

För de som fortfarande har ledigt efter jul och nyår kanske det finns tid över att läsa lite böcker? Du vet sådana som inte står på nån kurslitteraturlista och som man läser bara för att det är trevligt? Jag tänkte komma med några tips på böcker som också berör den här bloggens område.

1. ”Världens mått” av Daniel Kehlmann
Romanen handlar om de tyska 1800-tals-vetenskapsmännen Carl Friedrich Gauss och Alexander von Humboldt, som båda ger sig in på att mäta och väga alla mått som de kan hitta i världen. Gauss sitter vid sitt skrivbord och mäter världen med matematik och teleskop, och uppfinner både geodesin, minsta kvadratmetoden och tredimensionell vektoranalys. Humboldt däremot reser till Amazonas för att ta prover på varje växt han ser och ta reda på höjden på varenda kulle.

Det intressanta med beskrivningen av deras arbete (som egentligen vad jag förstår är fiktiv) är hur man får en känsla för hur vetenskapen vid denna tid stod och vägde mellan noggrann metodiskhet (som den ser ut idag) och rent humbug och gissningar (jfr. ”Strindbergs naturvetenskapliga skrifter”, ”flogiston”). De upptäckter vi idag tar för självklara var det inte alls utan bara en av många teorier om hur världen hängde ihop. I sin strävan att upptäcka världen hamnar de båda vetenskapsmännen både helt rätt och totalt fel.

Boken är också i sig mycket värd att läsa, med många dråpliga scener och formuleringar som ”…mötet med mörkret hörde till uppväxten, den som aldrig stiftat bekantskap med metafysisk ångest skulle aldrig bli en tysk man.”

2. ”King Kong Blues” av Sam J. Lundwall
Jag går inte in så mycket på handlingen här; det intressanta med boken är att den berör samhällsplanering och dess tänkbara konsekvenser (ett vanligt underliggande tema i mycket science fiction, många SF-historier utspelar sig i ”överplanerade” dystopier). När boken skrevs 1974 stod väl fortfarande tilltron till det svenska planeringssamhället på någon slags höjdpunkt (miljonprogramsområdena hade inte spårat ur än), och handlingen blandas upp med bisarra nyheter från tiden när boken skrevs.

Bland annat berörs HSB:s regionplan för Stockholm (fr. 1971), som delar upp staden i 4 gigantiska funktionsseparerade områden. I boken har planen genomförts, och staden är extremt segregerad på så sätt att ingen från de olika områdena har något som helst grepp om hur det ser ut i de andra. När tjänstemannen Erik Lenning kommer ut till ”Yttre södra området” tror han att ett stort bostadsområde är helt övergivet efter en giftskandal vid en närliggande fabrik. I själva verket är alla hus bebodda av människor som inte finns i register och som ingen vet att de finns.

Bokens handling är faktiskt inte speciellt bra och har väl ungefär samma trovärdighet som en Jackie Chan-film. Det är dock bokens omgivning som är intressant, och på många punkter har faktiskt Sam J Lundwall fått rätt i sina förutsägelser om framtiden. Köp boken på ditt närmaste Myrorna för typ 20 pix.

3. ”Min röst ska nu komma från annan plats i rummet” av Lotta Lotass
Lotta Lotass bok handlar inte heller primärt om vårt område, men berör det ändå i förbifarten genom att handlingen utspelas i Nevadaöknen där atombomber provas, gigantiska dammar byggs och städer (Las Vegas) smälls upp över en natt. Tänk ”Fear and Loathing in Las Vegas” i kubik. Jag tycker att Lotass har ett bra sätt att mentalt befinna sig på teknikutvecklingens framkant, där större hus, bomber, dammar osv. byggs för sakens skull, men där ingen vet vad som händer. Dystopin är långt ifrån färdigutvecklad utan ligger bara i sin vagga, och blir därför underbart subtil på ett sätt som jag inte sett någon SF-bok lyckas med.

Gemensamt för dessa böcker är att de ger en bild av hur vetenskapen och samhällsplaneringen hela tiden famlar i mörkret. Vi vet inte vad vi ger oss in på, vi vet inte vad som är vår tids (2008) flogiston och atombomber. Men genom att bearbeta samhällsutvecklingen på detta sätt kommer förhoppningsvis framtidens ingenjörer slippa säga som Robert Oppenheimer (tydligen inte) sade när atombomben visade sig fungera:
”I am become death, the destroyer of worlds.”

Trevlig läsning!

Av: Jonas Westin

NCC Komplett gick inte alls – men Skanska satsar

Igår skrev Ny Teknik att NCC nu helt lägger ned sin husfabrik i Hallstahammar. Tyvärr verkar man inte vilja tala om varför, men det rör sig antagligen om samma orsaker som ledde till neddragningarna vi tidigare skrivit om: underleverantörer har inte kunnat leva upp till de krav fabriken har ställt, och därmer har inte effektiviseringen blivit speciellt stor.

Dagen innan (ironiskt nog) skriver Ny Teknik att Skanska nu öppnar fabriken för sin egen motsvariget – Moderna Hus. Till skillnad från NCC Komplett (där väggarna byggts med reglar och skivor – modern flerskiktsteknik) byggs Moderna Hus med prefab-betong. Detta gör att Skanska får mycket bättre kontroll över sina måttoleranser – eftersom de själva bygger gjutformen är det ju de som bestämmer, inte leverantörerna som bara ska hotta dit sten, sand och grus. Förhoppningsvis innebär detta också att man kommer att kunna bygga med tung teknik (betongväggar) utan att bygget ska behöva stå stilla för att låta byggfukten torka ut.

Andra skillnader mellan Moderna Hus och NCC Komplett (som kanske kan vara avgörande, men citera mig inte):

• Skanska verkar också (enl. Ny Teknik) ha förstått det som jag skrev att NCC missat, nämligen att man faktiskt måste begränsa beställarnas valfrihet för att kunna uppnå effektiv industriell produktion.
• Skanska har inte kickat ut alla byggnadsarbetare utan tagit in dem i produktionen för att dra nytta av deras kunskaper.
• Skanska har utannonserat en arkitekttävling för sin industriella plattform, vilket kan ha tvingat dem att öka ”uttrycksfullheten” för/möjligheterna med Moderna Hus.

För problemet är ju ändå att ingen vill köpa ett likadant hus som någon annan fått byggt åt sig. De analogier till bilindustrin som Staffan Carenholm för fram här (nej, texten är inte så rabiat som rubriken) är nog korrekta: Man kanske måste integrera produktion och design? Å andra sidan finns det en viktig skillnad som SC missar: Om man bygger 100 000 likadana bilar bygger man ett hus. Men det kanske det är slut med?

Bios Politikos skriver också om detta. Fast jag köper inte hans triumferande tirader.

Uppdatering: Operation Karlstad har också skrivit ett intressant inlägg om industriellt byggande. Mycket läsvärt, kanske i synnerhet för undertecknad…

Av: Jonas Westin

Att skapa karaktär utan att ta tillvara karaktären

Ett bohuslänskt fiskesamhälle präglas byggnadsmässigt främst av två saker: närheten mellan husen och därmed insyn samt att samhällena är svårframkomliga för biltrafik. I Göteborg, vid norra älvstranden, bygger HSB just nu brf Valö Fyr. Området skall, enligt tanken, likna ett bohuslänskt fiskesamhälle. Så långt allt väl, vem vill inte uppleva den bohuslänska charmen men samtidigt ha nära till den stora stadens sus och brus…

I samband med projekteringen fick intressenterna värdesätta olika kvalitéer de ville att området skulle ha. Nummer ett på listan blev att ha bilen tillgänglig utanför huset. Nummer två blev att insynen mellan husen skulle vara så liten som möjligt. Med tanke på att prisbilden för bostadsrätterna ligger mellan 3 och 6 miljoner, har jag ett tips till alla de intressenter som inte haft ”turen” att få en köprätt. Köp en lägenhet i Hammarkullen. Där kan ni njuta av en begränsad insyn och närhet till bilen på parkeringsdäcket/garaget i källaren. Lägg sen resten av slantarna på en sommarstuga i det riktiga Bohuslän.  För själva atmosfären av fiskesamhälle lär inte infinna sig i brf Valö Fyr.

Av:  Henrik Bertheden

NCC komplett var tydligen inte så lätt

Ursäkta rubriken.

För ett och ett halvt år sedan gick NCC med att ”Nu bygger vi hus på fabrik!”. Väggar och bjälklag skulle levereras färdiga, med väggskåp och tapeter, till byggarbetsplatsen, och det hela skulle kallas ”NCC komplett”. På byggarbetsplatsen skulle sedan de färdiga byggnadsdelarna sättas på plats av ett fåtal montörer, på betydligt kortare tid än tidigare.

Om det hela hade fungerat hade det naturligtvis varit ett gigantiskt tekniksprång för byggbranschen. Byggtider skulle kortas betydligt, möjligheten att styra över byggfukt (fukt som ”byggs in” i huset redan från början, och som ofta varit den huvudsakliga orsaken till nutidens husproblem) skulle öka, både på fabriken med uttorkningsanläggningar och i monteringen, eftersom NCC Komplett-husen byggs under tälttak. Dessutom skulle en del av den tröghet som råder i byggbranschen ha eliminerats, och det industriella synsättet skulle få mycket större utrymme.

Tyvärr har det inte fungerat så bra som man hoppats, skriver nu Ny Teknik. Underleverantörerna har inte kunnat leverera material med de toleranser (exakthet i mått osv.) som NCC behövt för att få fabriken och konceptet att fungera. Jag råkar också fått veta att NCC har varit alldeles för generösa med att låta husbeställarna få styra utformningen av sina hus. Detta har lett till att man inte kunnat uppnå de stordriftsfördelar man hoppades på (återanvändning av byggritningar, osv.). Det skriver dock inte NT om, så jag vet inte om det har med saken att göra.

Hur som haver läggs fabriken inte ned, och jag hoppas och tror att NCC lyckas till slut.

Av: Jonas Westin