2008 utsågs KTH:s arkitekturbyggnad till Sveriges fulaste byggnad i en omröstning i Sveriges Radio, och de så kallade företrädarna för ”den vanliga människans smak” (kanske bättre uttryckt som ”Otto Normalbewohner”, i motsats till ”arkitektsmak”) jublade. I en häpnadsväckande omedvetenhet/lysande provokation svarade, konfronterad med detta, en företrädare för KTH något i stil med: ”Jag håller inte med. Byggnaden är ett av de bästa exempel på nybrutalism som vi har i Sverige.” Jag hade ingen aning om att det fanns en stil som hette nybrutalism, och antagligen inte de flesta som hade röstat på huset heller. Vem kan gilla en stil som heter något sådant?
Om ”arkitektur är frusen musik” (det klöks i halsen på mig bara av att skriva detta) är Drottninggatan 18 i Malmö fanimej arkitekturens svar på Bitches Brew. Länge tyckte jag att det var en av Malmös fulaste byggnader, och många gånger fick jag titta innan jag kunde se något förlåtande i detta över huvud taget. Naken, prefabricerad betong, med skarvar, bjälklag, och armeringsdistanser fullt synliga. Mellanrummen uppfyllda med reflekterande glas, som för att understryka den skonings- och ansiktslösheten hos den apparat som verkade där inne. Tydligen ritad av en viss Bernt Nyberg.
Armeringsdistans ingjuten och avskuren...
...för att bakvägen bilda ett dekorativt mönster på de stabiliserande väggarna, som brutalistiskt nog ger intryck av att fortsätta upp och genom hela byggnaden.
Mja, det här med Centre Pompidou, kanske krävs det mer än synliga installationer.
Skönheten i all sin prakt
Byggnaden bredvid är nog lättare att älska för många, trots ovarsamt utbytta fönster. Notera visionären i förgrunden.
Av: Jonas Westin (Visionär: David Lindelöw)
Betongelit 
Arkitekter måste ha en helt annan arkitektursmak än folk i gemen, det är elementär Bourdieu. Annars skulle ju deras långa, dyrbara utbildning vara värdelös.
”Arkitekt är den som har arkitektsmak, och arkitektsmaken definieras av vad arkitekter tycker.” Vi måste nog låta Lars Vilks reda ut detta.
Nu är det ju faktiskt så att de flesta (men inte alla!) byggnader har ritats av en arkitekt. Även köpcentret Emporia för två inlägg sedan. Åratal av piskande i vitväggade, minimalt inredda celler och bärande av snedskurna svarta tagelskjortor har alltså inte kunnat ta ur dessa arkitekter deras obändiga och rakryggade vilja att stå upp för den medelmåttiga smaken. De exempel där viljan från uppdragsgivaren att kunna säga att man arbetat med en arkitekt, eller en konstnär för den delen, är otaliga och betydligt oftare förekommande än de fall där arkitektens arbete faktiskt var viktigare än dennes namn och underskrift. Sök bara på ”Wingårdh” här på bloggen.
Var vill du komma, Jan? Uppenbarligen är det så att den som dagligen sysselsätter sig med utformningen av byggnader till slut vill se något annat än de som köpte ett hus en gång på 70-talet. På samma sätt som stylister drar på sig andra paltor än vi vanliga dödliga, och yrkespianisten gärna lyssnar på något annat än ”Månskenssonaten”. Därmed inte sagt att det alltid är motiverat och bra, bara för att det kommer inifrån skrået. Eftersom jag vet att du regelbundet kommenterat här tror jag att du vet att vi inte alltid står på arkitektens sida 🙂
(Förlåt att jag inte har sett din fråga förr). Jo, såväl Catharina Sternudd som Eila Jylkäs har visat att arkitekter inte bara har en annan smak än folkmajoriteten, utan också ser det som sin plikt att straffa folk för att de har den smak de har.
Detta vore inget problem hos en pianist eller en stylist, för ingen tvingar folkmajoriteten att köpa deras produkter. Men arkitekternas produkter tvingas vi stå ut med varje dag. Och DET är ett systemfel.
Det skulle gå att stå ut med om bara VISSA arkitekter hade denna egenhet, men det blir orimligt när det är en yrkessjukdom som drabbar hela branschen.
Jag tror för övrigt inte alls att ni i vått och torrt stöder elitistiska arkitekter och något sådant uttryckte jag inte heller i min kommentar.