Death Of The GPS: Mapagramming The World

”We’re proud to have Petter Hanberger crash the Betongelit Blog, reporting from the streets of Boulder, Colorado”

”Do I need a car in Boulder?” The answer was ”No, you can get around by bike without any problems.” Before my second visit to this country I’d never heard of Boulder and obviously I had no idea how big or small this town was.

It might be really interesting to discuss how the people of Boulder refuse to broaden the highway between Denver and Boulder with a few more traffic lanes, how Boulder citizens were first in the country to vote for a tax to buy, manage and maintain open space land in order to protect parks and trails from development. I could tell you about how Boulder in 1971 adopted a 55 foot height limit for new buildings or how their B-cycle bike sharing program has emerged during the last few years. However, for this post, I won’t dig any deeper into those topics. I’m just very pleased to be in a small town with mountains smiling at me through the window when I wake up in the morning. I appreciate how easy it is to get around in this town, how walkable and bikeable it is but most of all I’m delighted how doable it is to draw a map of my every day life in Boulder. Me and hand-drawn maps have a good relationship, and it started four years ago, during my first US visit.

I was cruising Mulholland Drive in my red sports-like-car. I was walking down Hollywood Boulevard, posing with various celibrities outside the Kodak Theatre. I went to Venice beach, spotting celebrities throwing a frisbee. I drank a whole lot of Orange Mocha Frappuccinos, bought a bunch of really cool t-shirts. But most of the time I spent driving around the enormous city, and thanks to an amazing GPS I could cruise pretty much wherever I wanted, without any worries or responsibilities so to speak. Which made sense, after all I was in ”the land of the free” and anybody who’s ever been to LA knows it’s a city where you’re a nobody without a car. I turned up the music while that feeling of cruising-in-your-car-freedom was just getting a hold of me. That’s when my GPS went black. Right in the middle of somewhere in a very dark LA.

I still don’t know what part of the city I was in, but I know I was saved by a good ol’ pencil with which someone drew me a map on a pink piece of paper.

This life changing experience not only made me prefer smaller cities before big ones but also to forever respect and love the power of hand-drawn maps. To be honest those are the only maps I trust and I’ve been trying to save them ever since as well as contributing to creating more (even if it’s mostly mind maps). The above map is the most recent, drawn using the very subjective method called memory and showing more or less my everyday life, or downtown Boulder. And as drawing maps is a very contemplative activity, the idea started growing of a collectively and co-created drawn map of the world. It might be as simple as drawing directions to the nearest grocery store for a stranger or trying to draw all the US states from memory or even a mind map of ideas to come. They all count and could eventually all together make a pretty nice and interesting map of the world. Perhaps even the coolest I could possibly think of.

I have no idea where this is going but I’m gonna start submitting my part of the world to submit@mapagram.org or perhaps tweet it to @mapagram.
I’d be more than happy if you would do the same.

–
“Hi, can I crash on your blog?” – Blog surfing by Petter Hanberger

This is the story of my Boulder experience, and it’s a tiny experiment in collaborative communication or cross pollination, or guest blogging if you like. I’m hoping to find a new blog to crash each week, and contribute with a post that’s relevant for the specific host. If you have a blog I could crash, please let me know.

Stay tuned.

/PH

Previous episodes:

01/12/2011: ”OH, YOU MUST BE THE COUCH SURFER”, hosted by Hannes Lennartsson

27/11/2011: FEEDING THE FUTURE, hosted by Helena Janson

18/11/2011: THE WOWBOY, hosted by Mats Brate

09/11/2011: INVOLUNTARY OFFLINE MODE, hosted by Siri Johansson

@pepperhamburger

www.petterhanberger.se

Stadsplaneringens Crack Cocaine – Aerotropolis

En stad byggd kring sin flygplats. Låter mer som en mardröm än en utopi om ni frågar mig. Inte om ni frågar John Kasarda. Han har gjort sig ett namn på idén, till och med hittat på ett eget ord – Aerotropolis. Se hans egen video här:

Så, en stad med flygplatsen som centrum, där motorvägar går in mot mitten. Ur beskrivningen:

”create a new urban form that is economically efficient, globally competitive, attractive, and sustainable”

Well.

Om vi ser Kasardas vision som en beskrivning av en utveckling som redan sker, snarare än en utopi, kommer vi längre. Amerikanska städer som framhålls som potentiella Areotropolis är Atlanta, Memphis, Dallas, Los Angeles och Detroit. Inga mönsterstäder ur stadsplaneringssynpunkt direkt. Det går att se en, inte liknande, men Aerotropolitisk, utveckling i Europa också. Jag tänker givetvis på ryanairbyar. De uppstår med lågprisflygbolags vilja att döpa om småstäder efter storstäder inom 15 mils radie, och de lokala myndigheternas vilja att betala för detta.

Flyget kommer troligtvis vara en viktig del av vår ekonomi och vårt samhälle en lång tid framöver. Precis som småstäder kan återfödas som pendlarkommuner, finner både stora och små städer en framtid i att fokusera på flyget. Vad jag skulle vilja se är fler exempel på hur miljömedveten, långsiktig stadsplanering kan hantera flygplatser och flygtrafik. Har du exempel, posta gärna i kommentarerna!

Under tiden konstaterar jag att Aerotropolis verkar vara ett ställe som är bra för att åka till/från, hålla konferens, affärsmöten, och till high-end-elektronikindustri. Frågan är vem som ska vilja bo där? Frågan är vilket lokalt näringsliv som kan skapas? Bygger vi inte bara nya Detroit?

Buss ovanpå trafiken

I allt snack om spårtaxi, tunnelbana och spårvagn kommer en riktigt orginell idé från Kina: Att låta kollektivtrafiken åka ovanpå trafiken!

Projektet, som ska byggas av något som kallas ”Shenzen Hashi Future Parking Equipment”, är sjukt svårt att hitta någon riktig förstahandsinformation om. Det ligger nära till hands att tänka att detta är ännu en eko-bluff från Kinas håll, precis som Dongtan Eco City. Men om kineserna inte tänker bygga det själva – varför inte bygga det här?

Kostnaden uppges till 500 miljoner yuan, det blir lite mer i svenska kronor. Vad som ingår där har jag tyvärr inte kunnat hitta, men jag antar att lite räls och några bussar ligger med i paketet. Några referenskostnader kan vara bra att ha: Förbifart stockholm: 28 miljarder, Bottniabanan 13,2 miljarder Spårvagn Rosengård – Innersta’n (Malmö): 1,6 miljarder kronor.

Är det någon som vet mer om det här projektet, eller vad ni tror om att implementera det i Sverige – skriv! Det var här jag läste om bussen först, btw.

av: Karl Westin

Museiala områden, västkustskt Skansen

Staten kom för ett tag sen ut med sårbarhetsutredningen (SOU 2007:60), en lunta som bland annat tar upp vad man kan förvänta sig av vattenhöjning pga ökad klimatpåverkan.

Detta har bidragit till att en del västkustkommuner väljer att lägga gränsen vid nybyggnation att inget golv ska läggas under 2,5 m över nuvarande vattenlinje. Väl så. Problem dyker upp när kulturmiljöer som är hårt hållna av kulturminneslagar inte medger för den slags utbyggnad. Tak som sticker upp eller hus som inte kan passas in.

Att både följa den nya vattennivåns riktlinjer och samtidigt följa de krav man ställt på kustsamhällen för att passa in ny bebyggelse i täta miljöer med gamla kåkar och bodar, låga hus anpassade efter väder låter sig inte göras på många platser. Även om vän av ordning kan säga att man får jobba lite hårdare så är det inte svårt att ändå ana resultatet. Det blir ingen ny bebyggelse.
Detta ger tre val:

1) Strunta i den stigande vattennivån, bygg ändå
2) Ta hänsyn till vattennivån, strunta i kulturmiljön
3) Bygg någon annanstans

Ingen av alternativen lockar. Värst för den enskilde blir väl 1). Värst för samhället blir gissningsvis 3). Värst för kulturmiljön, dvs för badgästerna och sommarstugeägarna är då 2).

En bisats i sammanhanget är att det inte är otroligt att strandskyddsutredningen kom fram till samma sak, men att man istället valde att potentiellt krypa närmre vattnet genom att släppa över strandskyddsdispenserna till kommunerna.

Om något ska stryka på foten lägger jag min röst på nr 2). Att lägga muséets kalla hand över västkusten bidrar knappast till en hållbar landsbygd. För övrigt finns Skansen kvar, den ligger väl så högt att den inte översvämmas i första taget.

//karlr

Chus vita hus

När Steven Chu, USA:s nye energiminister den 15 juli pratar vid Tsinghuas Universitet, Kinas svar på MIT, handlar mycket om hus.

– Vi borde måla alla hustak i världen vita, säger han till den samlade publiken av akademiker, studenter och media. Om alla världens hustak var vita och alla vägar betongfärgade skulle vi reflektera mycket av det solljus som faller på världens byggnader och som annars absorberas och värmer världen. Vita tak och gråa vägar sparar energi motsvarande 11 års bilutsläppp från en miljard bilar.

– Dessutom är vitt snyggt, säger Dr Chu och visar bilder på ett stadium i Texas med ett vitt tak och en vitmålad stad i Grekland.

Om Bushadministrationens energiprogram handlade om oljan i Arabiska gulfen är Chus politik förankrad i teknik, vetenskap och nytänk. Inom byggnadsområdet nämner han att USA snart hoppas bygga hus som resulterar i 80 procent lägre koldioxidutsläpp – hus som ska designas i datorprogram där varje vinkel i huset optimeras, precis som flygplan byggs idag.

Det finns en god anledning till varför Dr Chu pratar just här på Tsinghua. Det förväntas att infrastruktur motsvarande hela USA:s infrastrukturbas kommer byggas i Kina under de närmaste 15 åren. Som Kinas mest framstående universitet inom teknik och naturvetenskap, vars studenter blir landets ledande forskare och ingenjörer, måste en del av världsproblemen lösas här.

Turligen finns det också en anledning varför Tsinghuapubliken lyssnar lite extra noga på Steven Chu. Chu är en av de få nobelpristagarna med kinesiskt påbrå och var känd i Kina redan innan han blev miljöminister. Chus föräldrar tog själva examen från Tsinghua och enligt den kinesiska doktoranden som sitter bredvid mig vet till och med de flesta skolbarn vem han är.

I Kina väger akademiska meriter fortfarande tungt och akademiker konsulteras ofta om policybeslut. Nu, som Obamas energiminister, är Dr Chu bättre placerad än de flesta att få både Kinas politiker och studenter att tänka nytt. På typiskt amerikanskt vis försöker han locka fram nya idéer med lockbete.

– Den som uppfinner bättre fotovitaliska celler som är tunnare starkare och fem gånger billigare än vad vi har nu kommer bli en mycket rik person. Dessutom behöver vi hitta på ett sätt att förvara energi och öka batteriers kapacitet fyra till fem gånger.

Med Steven Chu i rummet känns många av världens problem ganska lösbara. Men hur möjligt är det för studenterna i rummet att nappa på hans bete? Zhang, doktoranden som sitter brevid mig, har troligtvis satsat allt på de slutliga “gaokao”-proven i gymnasiet för att komma in på Tsinghua. Som doktorand får han nu ungefär 300 yuan i månaden i studiestöd, vilken inte ens täcker matkostnader, säger han.

Vad han gör med sin tid bestäms till stor del av hans handledare, en professor med en stor stab av elever som jobbar för några hundra- eller tusenlappar i månaden. Stora idéer om vita hustak verkar inte intressera Zhang vidare mycket, trots att han forskar om energifrågor.

Sin kinesiska bakgrund och sina akademiska meriter till trots, kanske Dr Chu måste brottas med en ännu store kulturkrock för att ändra Kinas energipolitik: Kina styrs fortfarande till största grad av ingenjörer och ekonomer – inte av vetenskapsmän med stora idéer, som att måla världens hustak vita.

Skrivet av Betongelits utsände/själsfrände i Kina.

Staden! Ljug för mig! Säg att du älskar mig!

“Det var en rätt schysst lägenhet, jag kunde fått den, men den låg i AG:s-huset på Värnhem.” När vi skulle flytta ifrån kollektivet på Skolgatan i Malmö, sa Hanna så om sin lägenhetsjakt. Vem kan älska en betongkoloss. Vem kan bo där?

Värnhemstorget: “12-story commie block”. Nej tack!

Designern John Thackara talar om “macroscopes”, ett verktyg användbart för designers för att se “vad det samlade resultatet av våra små handlingar blir”.  Han menar att det ska hjälpa oss att se hur små ändringar i våra egna liv tillsammans utgör systemförändringar mot ett mer hållbart samhälle. Istället för att lägga en stor börda på våra egna axlar, ska vi genom att bära en liten börda lyfta något tungt tillsammans.
Ett macroscope? Där vi ser resultatet av våra samlade handlingar? Skulle inte det kunna likna, just det: “a 12-story commie block building”. Men där vill ju folk inte bo? Varför då? Ni som läst er nördlitteratur känner igen macroscopet från Liftarens guide till galaxen. I Vidgade Vyer Vortex får man se sig själv i förhållande till universum. Det är det enda vapnet som kan utplåna någons själ, att förstå sin egen litenhet i sammanhanget.

En rolig parentes i sammanhanget är att den tyske arkitekten Hevré Biele faktiskt lanserat projekt som går ut på att omvandla rivna Plattenbaus till villor. (Man räknar med att behöva riva 1,3 miljoner bostäder i Tyskland under de närmaste åren, i stort sett allt som planeras rivas är Plattenbau.) Idén är nog tilltalande både för miljövänner och för kärnfamiljens förkämpar. Tyvärr tycks det i skrivande stund som att bara ett av Bieles projekt blivit färdigställt. (se bilden längst ned på den här sidan). Jag har inte kunnat hitta någon information nyare än 2007. Om någon vet något om vad som hände med Hevré Biele och Conclus: kommentera!

Från socialistisk Plattenbau till kälkborgerlig nyfunkisvilla. Ett tecken i tiden.

Jag möter DJ:n/house-producenten Dan på färjan Gedser-Rostock. Han säger “jag åker inte till Prenzlauer Berg (i Berlin) längre. Alla där ser ut.. ser ut.. de ser ut som du!” Han pekar på mina svartbågade brillor och converse. Rättar till sina wayfarer-kopior och ler. Nej Dan vill inte heller se att han precis som alla andra i Berlin “jobbar som DJ”, har samma solglasögon, att han inte heller är något i något större sammanhang. Det är det som gör att staden kan vara så brutal. Staden är ett macroscope. Eller en vidgade-vyer-vortex. Och ingen människa betyder ju något i något större sammanhang. Barack Obama, påven, Michael Jackson, även de allra största kan bytas mot något bättre eller sämre, och de flesta av oss märker inte skillnaden. Det är inte i de stora sammanhangen vi hittar meningen. Det är därför vi behöver staden som ljuger för oss. Som säger att vi har en plats, och att vi är precis så unika som vi vill vara.

Av: Karl Westin

Kolla alltid YouTube innan du duschar

Efter att ha sett utställningen “Yes is More” på DAC i helgen måste jag konstatera: Det är alldeles för lite Bjarke Ingels på Betongelit! Då jag också blivit ombedd att skriva lite positivt för en gångs skull, kan det vara läge att slå två flugor i en smäll: jag tycker att den danske dåren faktiskt visar tankegångar som trycker in lite äkta hållbarhet i arkitekturen!

Att slakta heliga kor gör ont, vare sig religionen heter hinduism eller modernism

“Funktionsblandning” säger han. “Va fan!” säger ni. “Det pratade ju vi om redan XXXX” (inför eget årtal här). Men Bjarke pratar om funktionsblandning på djupare nivå och större omfattning än vad i alla fall jag sett tidigare: Flerfunktionshus, som går längre än att bygga butiker i bottenplan och kontor på ovanvåningarna.

Det som jag tycker är intressant med de här idéerna, är att Bjarke reflekterar över att olika verksamheter har olika behov, och olika energianvändning. Han menar att de stora energikostnaderna för kontorslokaler kommer från nedkylning, medan energikostnaderna för bostäder främst kommer av uppvärmning. Vidare pekar han på att en enkel sak som direkt solljus är störande och oönskat på ett kontor, men att det bidrar till en bättre och ljusare bostad. Så varför inte kombinera?

Vidare menar han att huset då kan använda energiöverskott från en verksamhet till något annat i en annan verksamhet. Det kan tyckas banalt när han tar exemplet att frysen från en matvaruaffär ger så mycket överskottsvärme att den kan värma en swimmingpool. Men poängen är väl att skapa miljöer där någon form av energiväxling blir möjlig. Jag har själv sett hur heatset-tryckpressen (en tryckmetod där man torkar färgen med två stycken fem meter långa gasolbrännare) på Allers i Helsingborg kunnat värma upp hela industri-/kontorshuset. Det handlar inte om att söka en lösning to rule the all, utan att se vad som går att göra i den situation man har. Till exempel när någon påpekar att internet förbrukar lika mycket energi som flyget. Svinbra, säger jag! Då kan vi ju använda YouTube till att värma upp duschvattnet.

Av: Karl Westin

Stadens matematik

Att beskriva en stad som en ”pulserande organism” är väl numera en så pass sliten klyscha, att bara de skribenter som ägnar sig åt att trycka ut reseguider skulle nedlåta sig till att använda den. Däremot hittade jag ett intressant perspektiv på detta i denna krönika i New York Times.

(Det något tveksamma) exemplet som tas upp är att en stad X som har dubbelt så många invånare som stad Y inte har dubbelt så många bensinstationer som stad Y, utan 0.77 gånger så många, något enligt artikeln stämmer ungefär för längden på vägnätet, elnätet och annan infrastruktur. Till detta görs analogin att en dubbelt så stor organism (räknat i kroppsvikt) har ungefär 0.74 gånger så stor energiförbrukning.

En del i detta är naturligtvis att det vid en viss stadsstorlek blir, på tidsmässiga grunder, rationellt att använda kollektivtrafiken, något som naturligtvis är positivt ur infrastrukturplaneringssynpunkt. Självklart måste man här nyansera detta med att påpeka att ett sådant mönster skiljer sig rejält mellan olika världsdelar och stadstyper:

Diagram över korrelation mellan stadstäthet och energiåtgång för transporter.

Tänkvärt iallafall. Kanske är det så att det är miljövänligare att leva i en stad?

Av: Jonas Westin. Källa till diagrammet ovan

Fluffstaden?

Stockholm planerar, visionerna är högtflygande och det finns stadsutvecklingsområden i snart sagt varje hörn av Stockholm. Detta gäller både innerstad som ytterstad, även om uppmärksamheten kring ytterstaden varit betydligt mindre.

Den stad som ska växa fram enligt stadsbyggnads- och fastighetsborgarrådet Kristina Alvendal (M), är en promenadstad och en upplevelsestad. (Se t.ex. ”Promenadstaden” i Stockholm bygger, annonsbilaga DN 2009-04-29 samt ”Stockholm blir en promenadstad” i SvD, 2008-10-15). En plats där detta ska tillämpas är den planerade Söderstaden runt Globen. I Vision Söderstaden som presenterades den 28 april lyfts arbetsplatser, bostäder, shopping, kultur och nöjen fram. (”Allt ska hända runt nya Söderstaden”, DN Stockholm 2009-04-29). Men vad består dessa nöjen egentligen av? När finansborgarrådet Sten Nordin, (M), pratar om Söderstaden som ”en upplevelsestadsdel i världsklass” dyker enkla frågor upp som: Vad ska upplevas? När? Och av vem? De med pengar till teaterbesök, sportevenemang och större konserter kommer att arbeta på dagarna och endast ha tid ”att uppleva” helg- eller kvällstid. Pensionärer, skol- och dagisbarn (efter skol- och fritidsslut), föräldralediga, arbetslösa, tillfälliga besökare o.s.v. kommer att ha tid under dagen – finns det något att uppleva då? Och för en rimlig summa pengar? Finns det vettiga kommunikationer så att man enkelt kan ta sig dit? Ett nytt Heron City känns ju inte så lockande.

Visserligen gjorde Kristina Alvendal kopplingar till the Meat Packing District i New York. Detta område har en historia som går tillbaka till 1884 med öppnandet av utomhusmatmarknaden the Gansevoort Market, följt av the Gansevoort Meat Center 1949. Slakthusområdet vid Globen har en nästan hundraårig historia och partihallarna är idag norra Europas största partihandelsområde för kött, fläsk och charkuteriprodukter, så visst finns det en förankring för den närliggande s.k. Matstadens utveckling. Men vilka ska utveckla denna stadsdel? Stockholms stad kan knappast göra det på egen hand. På Matstadens hemsida kan man läsa att Matstaden har vuxit fram i dialog med branschverksamma. Vilka är dessa? Och hur involverade har de boende runt omkring varit? Vilken är deras tillgång till Söderstaden och Matstaden? Även om visionsdokument skickas ut till boende och företagare i området, innan spadar sätts i marken, så har mycket av arbetet redan gjorts. Man har låst sig i en bild av hur det ska se ut och framför allt kommer initiativet uppifrån. Naturligtvis är det så att man måste börja någonstans, men frågorna kommer ändå krypande. För att skapa bästa möjliga förutsättningar att komma vidare är det viktigt att de lokala krafterna är engagerade.

Ett sätt att hitta aktiviteter som är väl förankrade på platsen är att göra en grundlig undersökning av den. Boverkets ortsanalys, metoden Cultural planning och arkitektduon Fantastic Norways husvagnsturné erbjuder sådana verktyg. Cultural planning är en nerifrån och upp-metod som bygger på kultur som en integrerad del i utvecklingsplaneringen. Metoden tar ett helhetsgrepp på livet i lokalsamhället, på dess förvaltning och planering och kan fungera som en typ av omvärldsanalys. För att hitta de kulturella resurserna, d.v.s. inte bara konstarterna utan också stadsplanering, fritid, nöjesliv, historia och kulturarv liksom kulturella näringar, kartlägger man t.ex. ungdomskultur, kultur bland etniska minoriteter, kulturarvet; matkultur, arkeologi, bilder av platsen – lokala och externa, miljö/omgivning natur och byggnader, lokala produkter och hantverksskicklighet, konsthantverk, mat, design. Det humanistiska brukarperspektivet betonas, allt för att t.ex. få stadsförnyelseprojekt ordentligt förankrade i sin omgivning. I PLAN nr 1:2008 beskriver Erica Månsson och Björn Johansson cultural planning som en samhällsförändringsmetod. De menar att tyngdpunkten i dagens samhällsplanering ligger på förvaltning med fokus på tekniska lösningar. Detta behöver förändras och fler sektorer måste samarbeta. En viktig utgångspunkt för cultural planning är att utmana rådande föreställningar om platser. De skriver: ”Många projekt är i behov av medborgarnas stöd för att nå fram till implementeringsstadiet. Därför är det väldigt viktigt att behandla planeringsprocessen som minst lika viktigt som själva slutresultatet – planen. Om man under själva skapande processen inte diskuterat arbetet med tillräckligt många nyckelpersoner är det troligt att den slutgiltiga planen ignoreras eller får ta emot protester.”

Fantastic Norway använder sig av en liknande metod när de ser sig som en aktiv del och skapare av samhället, inte bara som konstruktörer av enskilda objekt. De för en nära och personlig dialog med medborgare genom att åka runt i en husvagn som de placerar på olika strategiska platser. Utgångspunkten är ”fantastic” och att skapa en positiv känsla runt projektet med hjälp av media, skolor och de lokala politikerna. Med detta som resursbank engagerar Fantastic Norway lokala entreprenörer och investerare för att få igenom projekt.

För att en gynnsam social, ekonomisk och ekologisk utveckling ska komma till stånd krävs det att satsningarna är väl förankrade underifrån. En glassig reklamslogan utan verkligt innehåll kommer inte att göra mycket i längden. Grundläggande marknadsekonomi säger att om det inte finns någon efterfrågan, kommer det snart inte heller att finnas något utbud.

Det slitna uttrycket ”att sätta något på kartan” kan man tycka vad man vill om. I dagens konkurrensutsatta värld är det måhända ett måste. Ett annat slitet uttryck är ”att man måste våga för att vinna”. Det är sant, men för att skapa en hållbar stadsutveckling ur alla aspekter, är det av största vikt att man ger nya satsningar så goda förutsättningar som möjligt. En stad kan inte bara vara tjusig yta och fluffiga ord, det måste även finnas ett verkligt innehåll.

Av: Ebba Larsson

Ett fundament vid komparation

Den här bilden är prioritet 1a i klyschiga utredningar om trafikplanering – tillsammans med ett fordon som fotats i hög fart. Men till skillnad från de bagatelliserande och fullständigt meningslösa fartbilderna är ovanstående bild fruktansvärt viktig. Den presenterar förvisso något självklart, men som ofta tenderar att hamna i skymundan när trafikslag ska jämföras: Utrymmeskrav, beläggning och beläggningspotential. Tre osexiga ord med kolossala implikationer – det sistnämnda ordet är dessutom en bubblare/pre-buzz i trafiksammanhang.

Bildens huvudbudskap är att det krävs väldigt många bilar, som tar väldigt mycket plats, för att transportera det genomsnittliga antalet 1,2 personer per bil (beläggningsgrad) i, det här fallet, den tyska staden Münster. Utrymmeskrav och beläggning för buss (cirka 25 st/fordon på bilden) och cykel (förhoppningsvis 1 st/fordon) är än mer självförklarande. I regioner med framgångsrik kollektivtrafik blir beläggningspotentialen också självförklarande – och i en överfull buss borde också energiåtgången per passagerare eller personkilometer bli väldigt låg.

Denna slutsats har Skånetrafiken också dragit i nyligen genomförd studie, fast de verkar inte se slutsatsen som så självklar:
”En resa med Skånetrafiken ger faktiskt lägre koldioxidutsläpp än en resa med miljöbil [per personkilometer], säger Kristina Christensson, Skånetrafikens miljösamordnare.”

En resa med Skånetrafiken är faktiskt miljövänligare än motsvarande resa med miljöbil. Ska man bli överraskad? Ska man bli glad? Det lilla f-ordet har här en närmast kontraproduktiv effekt. Kollektivtrafiken ska inte behöva hävda sig på det här sättet. Om man väger in beläggningspotentialen blir utsläppsdiskussionen närmast trivial.

När jag jämför kollektivtrafik med bil vill jag jämföra artskillnader, inte gradskillnader. Normativt ja, men ack så progressivt.

Av: David Lindelöw

(Jag vet tyvärr inte vad Skånetrafiken har räknat med för medelbeläggning. Man brukar räkna med 12 st per buss (dvs. 20 procent), vilket Skånetrafiken ibland också verkar göra. Är det inte högre i Skåne?)