Category Archives: urbanitet

Death Of The GPS: Mapagramming The World

”We’re proud to have Petter Hanberger crash the Betongelit Blog, reporting from the streets of Boulder, Colorado”

”Do I need a car in Boulder?” The answer was ”No, you can get around by bike without any problems.” Before my second visit to this country I’d never heard of Boulder and obviously I had no idea how big or small this town was.

It might be really interesting to discuss how the people of Boulder refuse to broaden the highway between Denver and Boulder with a few more traffic lanes, how Boulder citizens were first in the country to vote for a tax to buy, manage and maintain open space land in order to protect parks and trails from development. I could tell you about how Boulder in 1971 adopted a 55 foot height limit for new buildings or how their B-cycle bike sharing program has emerged during the last few years. However, for this post, I won’t dig any deeper into those topics. I’m just very pleased to be in a small town with mountains smiling at me through the window when I wake up in the morning. I appreciate how easy it is to get around in this town, how walkable and bikeable it is but most of all I’m delighted how doable it is to draw a map of my every day life in Boulder. Me and hand-drawn maps have a good relationship, and it started four years ago, during my first US visit.

I was cruising Mulholland Drive in my red sports-like-car. I was walking down Hollywood Boulevard, posing with various celibrities outside the Kodak Theatre. I went to Venice beach, spotting celebrities throwing a frisbee. I drank a whole lot of Orange Mocha Frappuccinos, bought a bunch of really cool t-shirts. But most of the time I spent driving around the enormous city, and thanks to an amazing GPS I could cruise pretty much wherever I wanted, without any worries or responsibilities so to speak. Which made sense, after all I was in ”the land of the free” and anybody who’s ever been to LA knows it’s a city where you’re a nobody without a car. I turned up the music while that feeling of cruising-in-your-car-freedom was just getting a hold of me. That’s when my GPS went black. Right in the middle of somewhere in a very dark LA.

I still don’t know what part of the city I was in, but I know I was saved by a good ol’ pencil with which someone drew me a map on a pink piece of paper.

This life changing experience not only made me prefer smaller cities before big ones but also to forever respect and love the power of hand-drawn maps. To be honest those are the only maps I trust and I’ve been trying to save them ever since as well as contributing to creating more (even if it’s mostly mind maps). The above map is the most recent, drawn using the very subjective method called memory and showing more or less my everyday life, or downtown Boulder. And as drawing maps is a very contemplative activity, the idea started growing of a collectively and co-created drawn map of the world. It might be as simple as drawing directions to the nearest grocery store for a stranger or trying to draw all the US states from memory or even a mind map of ideas to come. They all count and could eventually all together make a pretty nice and interesting map of the world. Perhaps even the coolest I could possibly think of.

I have no idea where this is going but I’m gonna start submitting my part of the world to submit@mapagram.org or perhaps tweet it to @mapagram.
I’d be more than happy if you would do the same.


“Hi, can I crash on your blog?” – Blog surfing by Petter Hanberger
This is the story of my Boulder experience, and it’s a tiny experiment in collaborative communication or cross pollination, or guest blogging if you like. I’m hoping to find a new blog to crash each week, and contribute with a post that’s relevant for the specific host. If you have a blog I could crash, please let me know.

Stay tuned.
/PH

Previous episodes:

Lämna en kommentar

Filed under hållbar utveckling, Innovation, Lokal förankring, samhällsplanering, Social hållbarhet, stadsplanering, teknik, Uncategorized, urbanitet, USA, vägar

Staden! Ljug för mig! Säg att du älskar mig!

“Det var en rätt schysst lägenhet, jag kunde fått den, men den låg i AG:s-huset på Värnhem.” När vi skulle flytta ifrån kollektivet på Skolgatan i Malmö, sa Hanna så om sin lägenhetsjakt. Vem kan älska en betongkoloss. Vem kan bo där?

Värnhemstorget: “12-story commie block”. Nej tack!

Värnhemstorget: “12-story commie block”. Nej tack!

Designern John Thackara talar om “macroscopes”, ett verktyg användbart för designers för att se “vad det samlade resultatet av våra små handlingar blir”.  Han menar att det ska hjälpa oss att se hur små ändringar i våra egna liv tillsammans utgör systemförändringar mot ett mer hållbart samhälle. Istället för att lägga en stor börda på våra egna axlar, ska vi genom att bära en liten börda lyfta något tungt tillsammans.
plattenbauEtt macroscope? Där vi ser resultatet av våra samlade handlingar? Skulle inte det kunna likna, just det: “a 12-story commie block building”. Men där vill ju folk inte bo? Varför då? Ni som läst er nördlitteratur känner igen macroscopet från Liftarens guide till galaxen. I Vidgade Vyer Vortex får man se sig själv i förhållande till universum. Det är det enda vapnet som kan utplåna någons själ, att förstå sin egen litenhet i sammanhanget.

En rolig parentes i sammanhanget är att den tyske arkitekten Hevré Biele faktiskt lanserat projekt som går ut på att omvandla rivna Plattenbaus till villor. (Man räknar med att behöva riva 1,3 miljoner bostäder i Tyskland under de närmaste åren, i stort sett allt som planeras rivas är Plattenbau.) Idén är nog tilltalande både för miljövänner och för kärnfamiljens förkämpar. Tyvärr tycks det i skrivande stund som att bara ett av Bieles projekt blivit färdigställt. (se bilden längst ned på den här sidan). Jag har inte kunnat hitta någon information nyare än 2007. Om någon vet något om vad som hände med Hevré Biele och Conclus: kommentera!

Från socialistisk Plattenbau till kälkborgerlig nyfunkisvilla. Ett tecken i tiden.

Från socialistisk Plattenbau till kälkborgerlig nyfunkisvilla. Ett tecken i tiden.

Jag möter DJ:n/house-producenten Dan på färjan Gedser-Rostock. Han säger “jag åker inte till Prenzlauer Berg (i Berlin) längre. Alla där ser ut.. ser ut.. de ser ut som du!” Han pekar på mina svartbågade brillor och converse. Rättar till sina wayfarer-kopior och ler. Nej Dan vill inte heller se att han precis som alla andra i Berlin “jobbar som DJ”, har samma solglasögon, att han inte heller är något i något större sammanhang. Det är det som gör att staden kan vara så brutal. Staden är ett macroscope. Eller en vidgade-vyer-vortex. Och ingen människa betyder ju något i något större sammanhang. Barack Obama, påven, Michael Jackson, även de allra största kan bytas mot något bättre eller sämre, och de flesta av oss märker inte skillnaden. Det är inte i de stora sammanhangen vi hittar meningen. Det är därför vi behöver staden som ljuger för oss. Som säger att vi har en plats, och att vi är precis så unika som vi vill vara.

Av: Karl Westin

6 kommentarer

Filed under arkitektsmak, arkitektur, hållbar utveckling, modernism, urbanitet

Stadsliv IV: Behov

I söndagens The Guardian fanns en både en krönika och en insändare om offentliga toaletter. Detta eftersom man vill öka antalet public lavatories i Storbritannien. Krönikören Michele Hanson är positiv till idén: ”with our increasingly ageing population, throngs of binge drinkers, 24-hour boozing and a baby boom”.

Under den viktorianska eran byggdes de för att öka den allmänna hälsan och för att gynna nya arkitektoniska grepp. Man kan dock argumentera för idén utan att bli moralistisk. I insändaren (tyvärr ingen länk) är grundtesen att alla har detta basala behov. Det är mer än man kan säga om de obligatoriska latte-automaterna med ornamentkuddar. I Sverige debatteras nog behovet av offentliga toaletter, men väl aldrig ur ett stadslivsperspektiv? Det kanske behövs en stjärnarkitekt som brinner för omsorgsfullt designade urinoarer. Eller en riktigt nödig kvällstidningskrönikör utan mynt i fickan.

Av: David Lindelöw

2 kommentarer

Filed under livsmiljö, stadsliv, Storbritannien, urbanitet

Stadsliv III: Torg & tåg

Det här skrev arkitekten Leon Krier om torg:

Torget blir det ställe där människan ser sig själv som en individ med kulturellt och politiskt ansvar.

En fantastisk, men kanske en något för hoppfull, tanke om torg i en svensk, nutida kontext. Idag slängde jag mild yoghurt-paket i återvinningscentralen på Nobeltorget i Malmö, man kan åka skridskor på Stortorget och på Sergels torg i Stockholm finns det nog plats för ett Solo. Det är svårt att se det svenska torget som en plats där kollektivt liv sker, där olika människor faktiskt träffas – inte bara befinner sig på samma plats samtidigt. Det är långt från Kriers politiskt vitala torg.

Men det finns hopp. Det finns ett urbant rum i dagens regionaliserade områden, som många olika människor tillbringar mycket tid på – ofta en timme eller mer varje dag. Ja, jag syftar på tåg. Att kalla ett tåg för ett urbant rum är kanske lite väl out of the box, men det kan utgöra en sporre för framtidens kupédesigners. Hur kommer man vidare från den ängsliga, mysfula och likformiga resandemiljö vi idag färdas i? Man misslyckas med att bygga stadsmiljöer för spontana möten, då kan man väl försöka utforma andra miljöer för samma syfte, till en mycket lägre kostnad. Feministiskt initiativs valstugor i senaste riksdagsvalet var en billig, om än tillfällig, lösning för att bygga offentlighet. Den var arkitektritad, arkitektritad för politiska samtal. Kan Öresundstågen bli det? Kanske om man tänker om:

Tåget blir det ställe där människan ser sig själv som en individ med kulturellt och politiskt ansvar.

Av: David Lindelöw

Tidigare inlägg: Stadsliv I, Stadsliv II 

18 kommentarer

Filed under arkitektur, samhällsplanering, stadsliv, tåg, urbanitet

Stadsliv I

I Sydsvenskan slår en arkitekt (!) hål på water-front-ballongen:

Det är dödstråkigt i Västra hamnen. På söndagarna är det jobbigt på grund av alla besökare, resten av veckan är där helt dött – och så blåser det alltid, sa danska inredningsarkitekten Sandra Henningsen, som ställde sig i kön igår för att kunna flytta från Köpenhamn till en tvåa i kvarteret Ruth granne med S:t Paulikyrkan.”

Av: David Lindelöw

1 kommentar

Filed under arkitektur, livsmiljö, stadsliv, urbanitet

Regionförväxling

Skåne är en region nu, glöm aldrig det. Du kan ha ett möte i Kristianstad, jobba undan lite på kontoret i Malmö och sen komma loss för tapas med exflickvännen i Helsingborg. Det finns tåg, sommarkort, Ud & Se och solen skiner hela dagen.

Regionförstoring är fortfarande hett i planeringsvärlden. Det är så bra: man åker ju tåg mellan städerna i regionen och myslunkar med en latte inne i respektive centrum. Eller? Inte riktigt, det visar sig att biltrafiken ökar när en region förstoras, eller när flera blir till en – och sovstäderna växer i storlek. Regionförstoring skulle kunna innebära täta städer sammanbundna med effektiv kollektivtrafik. Resultatet blir tyvärr lika gärna sprawlande städer med ökad biltrafik.

Av: David Lindelöw

8 kommentarer

Filed under kollektivtrafik, regionförstoring, samhällsplanering, tåg, trafik, urbanitet

Fel håll

När man åker tåg är den största behållningen vetskapen om att ens modal choice är det bästa – det modernaste och urbanaste. Att åka baklänges i tågets färdriktning förstärker denna känsla. Man blir en resande människa som inte är beroende av det fysiska rummets begränsningar och riktningar. Att åka baklänges är kosmopolitiskt.

5 kommentarer

Filed under Mobility Management, tåg, trafik, urbanitet