Sick of Möllan

Gentrifieringsdebatten sover aldrig. Ständigt nytt bränsle på brasan. Historien går ungefär: Billigt och sjabbigt område, konstnärer och studenter flyttar dit. Det blir hippt, annat folk får upp ögonen och flyttar dit med sina bilar med barnstolar, matchande sovlakan och kaffelattemaskiner. End of story. Här slutar alltid debatten, sen är området fruset i sin miljö, när väl stadsdelens gentrifieringsprocess har nått så här långt, då dör den.

Men så enkelt är det väl ändå inte?

Varför slutar debatten här? Min gissning är att sen blir det tråkigt, konstärerna har ju flyttat vidare för länge sen… Man kan nästan se farbror Florida stå som närpolis och ropa ”Cirkulera, här finns inget att se”. Men jag menar att området fortsätter ju att förändras, alla bostadsområden gör det, hela tiden! Varför finns det ingen debatt om det?

Nu finns det, börjar här.

Av: Karl Rüter

Dörrarna stängs

Det skrivs alldeles för lite om pendlare – hur de tänker, vad de lyssnar på i sina hörlurar och om man överhuvudtaget kan kategorisera dem som en hyfsat homogen grupp. I städer och regioner som länge haft effektiv och koordinerad kollektivtrafik (exempelvis Stockholm) har många invånare utvecklats till riktiga pendlar-homo sapiens. Det yttrar sig bland annat så här: När ett tåg stannar vid en station vet de att det går snabbast att låta alla som ska gå av få göra det obehindrat.

Öresundsregionen borde vid det här laget skaffat sig en grupp människor som kan kallas vana tågpendlare. Dock är det Malmöfestivalkaos vid varje tågdörr när ett tåg stannar vid en station. Även om det bara är 10 st som vill in i tåget när det stannar så lyckas man nästan alltid på ett effektivt sätt spärra utgången för de som ska av. Jag är hyfsat säker på att många människor skulle hålla med mig om att en tät halvcirkel (bestående av dessa så kallade pendlare) är ett dåligt sätt att släppa förbi mötande människor.

I Japan räknar man på hur mycket snabbare en tåglinje blir om man gör större dörrar. Jag har svårt att tro att ett sådant konsultprojekt skulle betala av sig för Öresundstågen.

Av: David Lindelöw

Intet nytt under solen i Göteborgs stadsplanering

Ryktet om Göteborgs stads påstådda brist på visioner i arkitektur och stadsplanering har nu även nått hit till den tyska huvudstaden. Med några föreläsningar om Göteborgs historia i ryggen kan jag dock säga att jag är föga förvånad. Göteborg har en lång och stolt historia av pragmatism och brist på innovativ förmåga när det gäller stadsplanering.

När Göteborg vid början av 1620-talet skulle anläggas var målet att staden skulle fungera som en stark befästning och handelscentrum. Området kring var redan något av en holländsk koloni och holländarna hade dessutom erfarenhet av att bygga på rätt dålig sankmark så man tänkte: vi kör en kopia av Amsterdam så slipper vi massa besvär med nytänkande och utvecklingskostnader. Dessutom så är det bra för våra holländska handelsförbindelser. Praktiskt och pragmatiskt. Här var det så att säga inte resan som var målet.

400 år senare är resan i alla fall ett delmål genom hedervärda försök med ”Dialog Södra Älvstranden” för medborgarinflytande och demokrati. Det verkar dock som att man den här gången missade målet helt, ingen av de slutgiltiga förslagen för utbyggnad av området kring södra älvstranden verkar ha fallit medborgare eller byggnadsnämnd i smaken (som tur är, förslagen är hemska). De sistnämnda har så tagit tag i saken genom att skicka ett nytt arkitektlag föra att plagiera, just det, Amsterdam!

Mark Isitt förvånas och förfasas i artiklar i lokalpressen över att Göteborgs kommunalråd inte bryr sig om huruvida en byggnad saknar konstnärlig höjd och att det närmaste man kan komma en arkitektonisk vision för Göteborg är – tja, jag tycker ju här ska vara tryggt och säkert att bo och leva. Igen, och knappast förvånande, målet i centrum. Jag tycker i och för sig att tryggt och säkert låter fint men jag delar Isitts åsikt om att visionerna måste sträcka sig längre, det ska vara gött också.

Av: Malin Nilsson

Klart grabben ska ha en Celsing!

Johan Celsing är det ”nya” (jaja, han är ju redan klart etablerad) namnet som kanske kan bryta Gert Wingårdhs monopol som den ende store svenska Arkitekten. Detta är den tanke som slår mig efter att ha läst Peder Altons översvallande recension i DN. Medan jag egentligen inte har något rakt emot Gert Wingårdhs arbeten har han kommit att få en osund ställning som ”den enda allmänt kända svenska arkitekten”, något Betongelit tidigare skrivit om (”Klart grabben ska ha en Wingårdh”). Detta kommer förhoppningsvis leda till större diversitet i den svenska prestige- (och vardags- !) arkitekturen, i synnerhet som Celsing inte drar sig för att ge sig in i samhällsdebatten med konstruktiva förslag, som höghusen på Norra Fäladen i Lund. Mig veterligen har inte Wingårdh använt sin position till den här sortens debatterande, trots att han om någon skulle vara i position att påverka. Vad tror ni: Är Celsing den ”nye” Wingårdh (i betydelsen position och inflytande)?

Av: Jonas Westin