Tolkningsföreträde

En granskning av ett antal förslag till nya hållbara bostadsområden har fått mig att fundera. Jag slås av de otroligt vaga formuleringarna när arkitektkontoren och kommunerna argumenterar för hållbarheten i sina förslag. Svepande formuleringar som “gröna värden” och noll källhänvisningar banar för godtycke.

Det är arkitekternas och planerarnas ansvar att ta till sig aktuell forskning inom ämnesområdet. Problemet, enligt mig, är att frågan om hur vi ska bygga ett hållbart samhälle fortfarande är väldigt öppen. Från tätt till glest, från megastäder till pastorala byar… forskningen och åsikterna drar åt olika håll. I detta läge måste planerarna välja vad de tror på.

Detta tolkningsföreträde ger planerarna och kommuner stor makt. Ursäkta min cynism, men det finns en risk att man väljer de hållbarhets-idéer som passar för stunden. Kanske kan man öka sina chanser att driva igenom en plan man är angelägen om att genomföra genom att välja ut passande hållbarhetsteorier och använda som argument.

Utvecklingen går också mot att hållbarhetsbegreppet blir allt bredare och vagare. I många av planerna jag läst saknas tidsaspekten och man skulle lika väl kunna byta ut t.ex. “social hållbarhet” mot “sociala kvalitéer”. Det vidgade begreppet ökar ytterligare risken för godtycke. En mycket vanlig tolkning ute i kommunerna är att en hållbar utveckling helt enkelt innebär att gynna kommunen. Vi kan alltså känna oss trygga med att samtliga kommuner i Sverige arbetar hårt för den hållbara utvecklingen!

 Av: Jenny Åkesson

Läs även Jonas artikel om kommuners arbete mot blandade städer:  https://betongelit.wordpress.com/2008/03/14/planmonopolet-kommer-till-sin-ratt/

Stadsliv V: Bänkar

Var ska man sitta? För ett antal år sedan genomförde jag och par vänner ett så kallat projekt i egen närmiljö. Vi flyttade en bänk från ett ställe där den knappt användes. Den placerades på Sankt Hans backar i Lund, uppe på högsta punkten, där ofta folk står, tittar eller stretchar. Vi tänkte att vår nymålade bänk skulle göra nytta där. Det gjorde den, under de månader som den fick stå kvar. Förbättringen av vår närmiljö slutade sitt nya, korta liv sönderslagen och graffitimålad i ett närbeläget buskage.

Mer om stadsliv

Av: David Lindelöw

Lite om Jakriborg och new urbanism

På tisdagkvällen, efter att ha varit i Jakriborg för första gången, hittar jag ironiskt nog Jennys föregående inlägg om assymetrisk gatuutformning i äldre stadstyper. Tittar man på Jakriborgs gatunät kan man nog med visst fog säga att dessa principer har varit vägledande (hävdas också av engelska Wikipedia), vilket är naturligt eftersom det uttalade målet med området var att ”härma” en gammal hansastad. De flesta tänker kanske på Visby när man ser bilderna, men framförallt de höga husgavlarna är snarare hämtade från tyska hansastäder som Lübeck och Lüneburg.

Här kanske ni väntar er en eldfängd diskussion om estetiken i New Urbanism, men sanningen är att den uteblir. Mitt (som hängiven anti-antimodernist) bestående intryck av Jakriborg är helt enkelt inte att det skulle vara ”plastigt” eller”kväljande”, vilket jag tror beror på:

• Gatunätet är noga utformat och får rätt ”rytm” i förhållande till husens estetik, vilket gör att stadsbyggnadsmässiga och byggnadsarkitektoniska utgångspunkter samverkar.
• Husen (de flesta iallafall) har väl genomarbetade detaljer som gör att det inte sticker i ögonen att husen är nya. Undantag dock för det gula huset med ”fejkad sprucken puts.”

Det mest intressanta skeendet i Jakriborg tycker jag är brödernas strävan att skapa en levande stadsmiljö med affärer och rörelser i gatuplanet utifrån ”ingenting.” Området ansluter inte till befintlig stadsmiljö (snarare till sovstad och industriområden), så det går inte att renommésnylta på några närliggande hippa områden genom att försöka ”smeta ut” affärscentrum. Trots detta finns det faktiskt en del butiker som de flesta skulle associera med befintlig stadsmiljö i Jakriborg. Vi hittade ett kafé, en möbelaffär, en restaurang och en livsmedelsaffär (som försöker få det att se ut som flera småbutiker). Alla dessa affärer verka i dagsläget ha löjligt överdimensionerade lokaler, vilket har att göra med att efterfrågan inte har kommit ikapp etableringarna.

Det här är intressant för affärsetableringarna ger ändå intryck av någon slags planekonomi; det är inte riktigt naturligt att de ska finnas i ett så litet område. Jag misstänker att Jakri AB än så länge subventionerar hyran för de affärsinnehavare som
väljer att finnas i Jakriborg, och det är egentligen inget fel med det; tvärtom skulle nog stadsbyggnadskonsten må bra av fastighetsföretag som har ett ideologiskt innehåll på det här sättet. Det är en sak att säga ”it’s all about the gatuplan”, men som synes är det svårare att genomföra i praktiken. Om nu Jakriborgsborna bestämmer sig för att betrakta sin ”egen” stad som ”Stad”, samtidigt som de affärer som faktiskt finns i Hjärup drar sig in mot Jakriborg, så kan det nog lyckas att skapa ett levande centrum som inte behöver hållas under armarna. Den som lever får se. Här finns fler bilder.

Av: Jonas Westin

Släng av dig ytterkläderna, det är vår!

Röda bergen i Stockholm, stadsplan av P.O. Hallman.

Jag läser just nu en klassiker inom stadsbyggnadslitteraturen: ”Stadsbyggnad och dess konstnärliga grundsatser” av Camillo Sitte, utkommen 1909. Förutom det stora fokuset på kyrkor och statyer är skriften förvånansvärt aktuell. De problem Sitte pekar på (han får in några ganska underhållande dissar mot det då moderna stadsbyggandet och linjalens pedanteri) är många av dem högaktuella i dagens stadsbyggnadsdebatt. Bland annat behandlar han det offentliga rummets död à 1909:

“I vårt offentliga liv är dock mycket oåterkalleligt förändrat, som berövar många gamla byggnadsformer deras forna betydelse, och på detta kan man intet ändra. Vi kan inte ändra på att hela vårt offentliga liv i dag omtalas i dagstidningar, istället för att som en gång i det gamla Rom eller Grekland föredras av utropare i badhus och pelarhallar, så att det kunde dryftas på offentlig plats. Vi kan inte ändra på, att torghandeln mer och mer drar sig bort från de öppna platserna, delvis för att sluta sig inne i okonstnärliga nyttobyggnader, delvis genom kringföringshandel direkt vid husen. (…) Sedan århundranden, men huvudsakligen i nyare tid, drar sig folklivet bort från de offentliga platserna, varigenom en stor del av dessas forna betydelse gått förlorad, och det blir nästan begripligt varför vackra platsanläggningar hos den stora allmänheten kunnat krympa i så hög grad.”

Det är de allra första åren av 1900-talet och Sitte känner att stadsbyggandet som konstform är död. Tekniken och ingenjörerna har ensam beslutsrätt. Sitte finner istället stadskonsten i de gamla planerna, främst de italienska. Han menar att det moderna stadsbyggandet med sina breda snörräta gator är så fattig på motiv, att de helt enkelt är långtråkiga. En rak gata medför bara en vy, om och om igen. En krokig gata medför kanske hundratals. (Sitte menar också att syndromet torgskräck uppkommit med det moderna stadsbyggandet, låt vara osagt om det stämmer eller ej… )

Sekvenser: krökta gator ger fler vyer än en rak.

En kyrka som placeras i absoluta mitten av en regelbunden öppen yta skapar fyra likadana platser och vyer. En oregelbunden plats där kyrkan placeras vid sidan skapar flera platser med olika dimensioner och vyer. Sitte behandlar sekvenser i städer – hur det kan vara en rik upplevelse att vandra genom en stad.

I kapitlet om platser slutenhet ger Sitte en mängd exempel på hur man i det äldre stadsbyggandet hade olika knep för att skapa vackra slutna rum i städerna. Ett knep är att begränsa utblickarna från ett torg till en vy i taget. Ett renodlat exempel är Domkyrkoplatsen i Ravenna (Italien) men även Davidshallstorg i Malmö har mycket av denna karaktär, då det bara är i den norra delen man kan se vägens fortsättning redan när man äntrar torget. Att som i de flesta rutnäts-torgen se utången redan när man kommer in är som att man redan är på väg därifrån. Som gäster som sitter med ytterkläderna på.

Torg i strikt rutnätstruktur

Domkyrkosplatsen, Ravenna

Davidshallstorg, Malmö

Camillo Sitte fick ett stort genomslag. Bland annat var vår egen P.O. Hallman en trogen lärljunge vilket märks bland annat i hans stadsplaner för Enskede och Röda bergen i Stockholm. Hallman placerade ofta en byggnad i fonden av gatorna, för att på detta sätt skapa tydligare rum och skiftande vyer allteftersom man rörde sig i staden.

Så hur står det till med stadsbyggandet som konstart idag? Behärskar vi hela registret? Jag vet inte. Sitte har iallafall breddat mitt. Stadsbyggnadsdebatten handlar idag väldigt mycket om, om inte teknik, så iallafall naturvetenskap och hållbarhet. Jag vill inte se det som ett hot mot de estetiska och rumsliga övervägandena, men vi får inte inbilla oss att teknik är allt som krävs.

Lärdom nummer två är (återigen) att det är idiotiskt att hela tiden försöka uppfinna hjulet på nytt. De där gamla tanterna och gubbarna har mycket bra att lära dig.

Av: Jenny Åkesson

Planmonopolet kommer till sin rätt

Något vi diskuterat ganska mycket internt är hur kommuner under högkonjunkturer borde använda sitt planmonopol (dvs. möjligheten att ensam bestämma vad som får och inte får byggas på en fastighet) till att undvika alltför ensidiga exploateringar. Rent konkret skulle detta innebära att man inte tillåter att ett område bebyggs med enbart bostadsrätter eller (ovanligt nuförtiden) enbart hyresrätter, utan tvingar fram en REJÄLT blandad upplåtelseform för att försöka skapa ett icke segregerat område. Nu skriver Sydsvenskan att detta äntligen har gjorts i Malmö kommun, och man har till och med satt maxnivåer för hyrorna i området (även om det är lite svårt för mig att på rak arm bestämma hur generös den satta gränsen egentligen är).

Tyvärr förefaller initiativet komma något sent, bland annat för att högkonjunkturen verkar vara över (PEPPAR PEPPAR! Lyssna inte på mig om ni inte tänkt tanken själva! Fan vilken skräck när man är färdigutbildad snart…) vilket kan uttydas ur att det över huvud taget byggs hyresrätter. Hoppas dock att modellen kan bli vägledande för framtida exploateringar, för att hantera högkonjunkturer på ett vettigt sätt, och för t ex de nyexploateringar som i skrivande stund är på gång.

Av: Jonas Westin

Stadsliv IV: Behov

I söndagens The Guardian fanns en både en krönika och en insändare om offentliga toaletter. Detta eftersom man vill öka antalet public lavatories i Storbritannien. Krönikören Michele Hanson är positiv till idén: ”with our increasingly ageing population, throngs of binge drinkers, 24-hour boozing and a baby boom”.

Under den viktorianska eran byggdes de för att öka den allmänna hälsan och för att gynna nya arkitektoniska grepp. Man kan dock argumentera för idén utan att bli moralistisk. I insändaren (tyvärr ingen länk) är grundtesen att alla har detta basala behov. Det är mer än man kan säga om de obligatoriska latte-automaterna med ornamentkuddar. I Sverige debatteras nog behovet av offentliga toaletter, men väl aldrig ur ett stadslivsperspektiv? Det kanske behövs en stjärnarkitekt som brinner för omsorgsfullt designade urinoarer. Eller en riktigt nödig kvällstidningskrönikör utan mynt i fickan.

Av: David Lindelöw

Stadsliv III: Torg & tåg

Det här skrev arkitekten Leon Krier om torg:

Torget blir det ställe där människan ser sig själv som en individ med kulturellt och politiskt ansvar.

En fantastisk, men kanske en något för hoppfull, tanke om torg i en svensk, nutida kontext. Idag slängde jag mild yoghurt-paket i återvinningscentralen på Nobeltorget i Malmö, man kan åka skridskor på Stortorget och på Sergels torg i Stockholm finns det nog plats för ett Solo. Det är svårt att se det svenska torget som en plats där kollektivt liv sker, där olika människor faktiskt träffas – inte bara befinner sig på samma plats samtidigt. Det är långt från Kriers politiskt vitala torg.

Men det finns hopp. Det finns ett urbant rum i dagens regionaliserade områden, som många olika människor tillbringar mycket tid på – ofta en timme eller mer varje dag. Ja, jag syftar på tåg. Att kalla ett tåg för ett urbant rum är kanske lite väl out of the box, men det kan utgöra en sporre för framtidens kupédesigners. Hur kommer man vidare från den ängsliga, mysfula och likformiga resandemiljö vi idag färdas i? Man misslyckas med att bygga stadsmiljöer för spontana möten, då kan man väl försöka utforma andra miljöer för samma syfte, till en mycket lägre kostnad. Feministiskt initiativs valstugor i senaste riksdagsvalet var en billig, om än tillfällig, lösning för att bygga offentlighet. Den var arkitektritad, arkitektritad för politiska samtal. Kan Öresundstågen bli det? Kanske om man tänker om:

Tåget blir det ställe där människan ser sig själv som en individ med kulturellt och politiskt ansvar.

Av: David Lindelöw

Tidigare inlägg: Stadsliv I, Stadsliv II 

Premierad!

Sydsvenskan skriver i dagens Bil & Trafik om nyköpen av miljöbilar blivit så många att de avsatta pengarna till miljöbilspremien inte räcker till. Staten kommer att få skjuta till rejält med pengar för att det ska gå ihop.

Det kan knappast vara de 10 000 kronorna som gör att försäljningen av miljöbilar skjuter i höjden. Folk har fått upp ögonen för miljöproblemen, i någon mån. Varför inte avskaffa premien rakt av?

Mja, den ska ju ändå avskaffas vid årsskiftet 08/09, eller åtminstone omförhandlas. Orsaken sägs vara i artikeln att fler och fler småbilar passerar kraven för att få kalla sig miljöbil. Har Staten månne satt ribban för lågt? Föreningen Gröna bilister värnar föstås om premien, man kan fundera på varför.

Staten kommer i sina beräkningar lägga 1,4 miljarder på miljöpremien, istället för de 250 miljonerna som var idén från början. Varifrån kommer alla misslyckade miljösatsningar ifrån?

Jag skulle önska att Staten lade om de överskjutande 1,25 miljarderna till en vettigare satsning än att stuva folks plånböcker.

Av: Karl Rüter