Författararkiv: Jenny

Picnic på kyrkogården

Jenny Åkesson

Hexagon-rummet på Mariebjerg kyrkogård, Köpenhamn, skapat av G N Brandt. Foto: Jenny Åkesson

Kalmar kyrkogårdsförvaltning blev 2008 utnämnd till det något interna priset ”Sveriges kyrkogårdsförvaltning”. Hipp-faktorn är väl sådär, men bakom ligger mycket nytänkande och kanske början till en ny tendens i våra städer.

Flertalet av våra kyrkogårdar byggdes en gång i utkanten av våra städer, långt ute på vischan som det upplevdes då. Trängseln på de gamla medeltida kyrkogårdarna och de relativt ohygieniska förhållandena stod bakom förflyttningen av vår sista utpost. Idag ser det annorlunda ut. Många av kyrkogårdarna upptar idag stora och centrala ytor i städerna. I takt med att andra grönytor minskar och att hållbarhets-debatten argumenterar för tätare städer ökar också anspråken på kyrkogårdarna.

Jenny Åkesson

Hundrastning på kyrkogård, Köpenhamn. Foto: Jenny Åkesson

I Danmark, framförallt på Assistens kirkegård i stadsdelen Norreport i Köpenhamn har man gått anspråken till mötes. På en rundtur i kyrkogården möter man både dagisklasser, hundar och deras ägare på promenad och en och annan joggare. På sommaren ska här enligt en dansk vän också förtäras en och annan picnicmåltid på gräsmattorna. En titt på anslagstavlan och hemsidan avslöjar att man arbetar som en kulturinstitution, sätter upp teater i kyrkogården, arrangerar rundvisningar och har utställningar. Även i Kalmar arbetar man intensivt för en mer ”levande kyrkogård”, vilket är bakgrunden till årets utnämning. Man satsar mycket energi på utformning och vackra planteringar som lockar både anhöriga och andra.

Skolelever och florist-studenter får komma och visa upp sina alster på kyrkogården och det anordnas rundvandringar. Från kyrkogårdens sida välkomnar man alla besökare, även hundrastning, picnic och lek på gräsmattorna. Dessa kyrkogårdar börjar helt enkelt mer och mer också användas som parker för stadens befolkning.

Jenny Åkesson

Lärkslänten på Bipsebjerg kyrkogård, Köpenhamn. Foto: Jenny Åkesson

Personligen tycker jag det är en mycket positiv utveckling. Få miljöer är så vackra och välskötta som våra kyrkogårdar. Budget-ramarna är betydligt generösare än vad de är för våra kommunala planteringar och parker, och därmed också möjligheterna i vad man kan skapa och sköta. Arkitekturen, både i byggnader och landskapsarkitekturen, håller en väldigt hög klass och på många kyrkogårdar erbjuder en enorm rikedom i dramatiska och upplevelserika gröna rum.

Helt oproblematiskt är det förstås inte. Det gäller att hitta en form där de anhöriga kan få en stilla stund för eftertanke och sorg utan att störas av andras aktiviteter. Jag tror detta kan lösas dels rumsligt, med väl avgränsade och markerade rum, men också genom att de allra flesta människor har en väldigt stor respekt för gravplatser. Faktumet att det är en gravplats kan också bidra med en dimension, en stillhet och miljö för eftertanke som vi kan ha svårt att få på andra platser. I Kalmar uppför man lugna och vackra tanke- och meditationsrum i just detta syfte.

Jenny Åkesson

Formklippt idegran i ett av många karaktärsfulla rum signerade G N Brandt på Mariebjerg kyrkogård, Köpenhamn. Foto: Jenny Åkesson

Många av våra kyrkogårdar tillhör de vackraste gröna miljöerna vi har i Sverige. Jag tycker det är ett alltför stort slöseri med mark och resurser för att det inte ska få upplevas av fler. Fler levande på våra kyrkogårdar, tack!

(När det gäller den arkitektoniska kvalitén på våra kyrkogårdar ligger vi fortfarande dock långt efter danskarna (se foton). En utflykt till t.ex. Mariebjerg eller Bipsebjerg kirkegårdar i Köpenhamn är helt fantastiskt.)

/ Jenny Åkesson

6 kommentarer

Under förtätning, kyrkogård, landskapsarkitektur, offentliga rum, parker

Gud i sandlådan

En studieresa från i våras hänger sig kvar i minnet. Vi besökte forna Östtyskland och ett av många brunkolsbrott som Vattenfall driver där. Tvångsförflyttningar och ett ofantligt koldioxidutsläpp är två kontroversiella frågor med brytningen, men de frågorna får vila så länge. Istället ska jag berätta om hur jag får lust att leka gud i världens största sandlåda (jämte Sahara kanske).

Ursprungslandskapet vi färdas genom på väg till brottet är inte så upplyftande. Sandig, mager jord och ett platt landskap med glesa tallskogar. Särskilt produktiv är inte marken, mest har det använts till militärt övningsområde. Om det inte vore för brunkolet som ligger under då.

Jenny Åkesson

Brunkolsbrottet Tegebau Nochten med Boxberg Kraftwerk i bakgrunden. Foto: Jenny Åkesson

Jag vet inte om man kan säga att man greppar storleken när man väl kommer fram till dagbrottet Tegebau Nochten. Man inser att det är stort, inte mer än så, när man står där framför gropen där enorma monstermaskiner på botten, även de ogreppbart stora, utgör den enda skaljämförelsen. I bakgrunden Boxberg Kraftwerk som på grund av det relativt låga energiinnehållet i brunkolen måste ligga nära brottet.

Sen är det gula hjälmar på och in i lika fint gula bussar. Väl nere på botten av brunkolsbrottet förbyts skepsis över miljöeffekter och tvångsförflyttningar till ren och skär fascination. Det är mäktigt, vackert och spännande. Man trampar under enorma maskiner som nästan omärkligt långsamt rör sig förbi och över mig. De rör sig på räls för att skala av de sista lagren av sand för att blotta brunkolen. Att något så tungt ens kan röra sig…

Jenny Åkesson

På botten av brunkolsbrottet. Sandlagret skalas av för att blotta brunkolen. Foto: Jenny Åkesson.

De bergslika formationerna och färgskiftningarna från svart till badstrands-beige är otroligt vackra. Och mitt bland alltihopa vi små landskapsarkitekter i söta gula hjälmar, häpnande inför det vi ser. Det är lite som månen, lite som öknen och lite som en dröm.

Jenny Åkesson

Stor maskin på räls skalar av sanden. Foto: Jenny Åkesson.

Jenny Åkesson

Brunkol, sand, tåg. Foto: Jenny Åkesson.

Så upp på andra sidan kolbrottet med de gula bussarna. Dr. Heinrich (ansvarig för planeringen i regionen) berättar om det ”re-kultiverade” landskapet vi står framför. När kolen är bruten fyller man helt sonika igen hålet med de jordmassor man skalat av. Man har satsat på att försöka återskapa landskapet ungefär som det var – platt med mindre landformationer och en och annan bäckfåra. Lite vegetation har planterats, mest tallar och björkar, med brandgator emellan. Att återställa landskapet till ungefär det gamla utseende är kanske den enklaste och minst kontroversiella vägen att gå.

Jenny Åkesson

Rekultiverat landskap. Foto: Jenny Åkesson.

Men samtidigt: det kliar i fingrarna. Hur ofta får man möjligheten att verkligen modellera ett landskap från början? Tänk dig, du kan göra vad du vill. Varför inte ge landskapet nya kvalitéer? Kanske branta kullar som blir roliga att springa över, kanske ett romantiskt böljande landskap, kanske en mäktig platå där man kan se ut över det som en gång var något annat. Möjligheterna är ofantliga.

Man får lov att bygga sjöar också. Eftersom brunkolen förs bort till de närliggande kraftverken fattas ca 15% av landmassorna när brotten ska fyllas igen. Därför måste man skapa sjöar, varav vi besökte en; Bärwalder See. Sjö och sjö förresten… enligt tysk lag är den klassad som en kemisk fabrik. När man väl släpper på grundvattnet är det så surt (pH 3) att det inte kan klassas som en sjö och det är förbjudet att bada (även om Dr. Heinrich försäkrar att det egentligen går bra). Några fiskar kan man inte heller hoppas på, men lite rekreation i form av båtfärder hoppas man på i denna planerade rekreations-sjö.

Jenny Åkesson.

Bärwalder See, en konstgjord sjö efter brunkolsbrytningen. Foto: Jenny Åkesson

Vad hade vi kunnat skapa om vi fick börja skissa på det?

3D-programmet SketchUp’s Sandbox-tool kan slänga sig i väggen, det här hade kunnat vara på riktigt.

Av: Jenny Åkesson

3 kommentarer

Under brunkolsbrott, kolkraft, landskapsarkitektur, regional planering

Tolkningsföreträde

En granskning av ett antal förslag till nya hållbara bostadsområden har fått mig att fundera. Jag slås av de otroligt vaga formuleringarna när arkitektkontoren och kommunerna argumenterar för hållbarheten i sina förslag. Svepande formuleringar som “gröna värden” och noll källhänvisningar banar för godtycke.

Det är arkitekternas och planerarnas ansvar att ta till sig aktuell forskning inom ämnesområdet. Problemet, enligt mig, är att frågan om hur vi ska bygga ett hållbart samhälle fortfarande är väldigt öppen. Från tätt till glest, från megastäder till pastorala byar… forskningen och åsikterna drar åt olika håll. I detta läge måste planerarna välja vad de tror på.

Detta tolkningsföreträde ger planerarna och kommuner stor makt. Ursäkta min cynism, men det finns en risk att man väljer de hållbarhets-idéer som passar för stunden. Kanske kan man öka sina chanser att driva igenom en plan man är angelägen om att genomföra genom att välja ut passande hållbarhetsteorier och använda som argument.

Utvecklingen går också mot att hållbarhetsbegreppet blir allt bredare och vagare. I många av planerna jag läst saknas tidsaspekten och man skulle lika väl kunna byta ut t.ex. “social hållbarhet” mot “sociala kvalitéer”. Det vidgade begreppet ökar ytterligare risken för godtycke. En mycket vanlig tolkning ute i kommunerna är att en hållbar utveckling helt enkelt innebär att gynna kommunen. Vi kan alltså känna oss trygga med att samtliga kommuner i Sverige arbetar hårt för den hållbara utvecklingen!

 Av: Jenny Åkesson

Läs även Jonas artikel om kommuners arbete mot blandade städer:  https://betongelit.wordpress.com/2008/03/14/planmonopolet-kommer-till-sin-ratt/

2 kommentarer

Under hållbar utveckling, samhällsplanering, stadsplanering

Släng av dig ytterkläderna, det är vår!

Röda bergen, Stockholm. Stadsplan av P.O. Hallman.
Röda bergen i Stockholm, stadsplan av P.O. Hallman.

Jag läser just nu en klassiker inom stadsbyggnadslitteraturen: ”Stadsbyggnad och dess konstnärliga grundsatser” av Camillo Sitte, utkommen 1909. Förutom det stora fokuset på kyrkor och statyer är skriften förvånansvärt aktuell. De problem Sitte pekar på (han får in några ganska underhållande dissar mot det då moderna stadsbyggandet och linjalens pedanteri) är många av dem högaktuella i dagens stadsbyggnadsdebatt. Bland annat behandlar han det offentliga rummets död à 1909:

“I vårt offentliga liv är dock mycket oåterkalleligt förändrat, som berövar många gamla byggnadsformer deras forna betydelse, och på detta kan man intet ändra. Vi kan inte ändra på att hela vårt offentliga liv i dag omtalas i dagstidningar, istället för att som en gång i det gamla Rom eller Grekland föredras av utropare i badhus och pelarhallar, så att det kunde dryftas på offentlig plats. Vi kan inte ändra på, att torghandeln mer och mer drar sig bort från de öppna platserna, delvis för att sluta sig inne i okonstnärliga nyttobyggnader, delvis genom kringföringshandel direkt vid husen. (…) Sedan århundranden, men huvudsakligen i nyare tid, drar sig folklivet bort från de offentliga platserna, varigenom en stor del av dessas forna betydelse gått förlorad, och det blir nästan begripligt varför vackra platsanläggningar hos den stora allmänheten kunnat krympa i så hög grad.”

Det är de allra första åren av 1900-talet och Sitte känner att stadsbyggandet som konstform är död. Tekniken och ingenjörerna har ensam beslutsrätt. Sitte finner istället stadskonsten i de gamla planerna, främst de italienska. Han menar att det moderna stadsbyggandet med sina breda snörräta gator är så fattig på motiv, att de helt enkelt är långtråkiga. En rak gata medför bara en vy, om och om igen. En krokig gata medför kanske hundratals. (Sitte menar också att syndromet torgskräck uppkommit med det moderna stadsbyggandet, låt vara osagt om det stämmer eller ej… )

img009mork_web1.jpg

Sekvenser: krökta gator ger fler vyer än en rak.

En kyrka som placeras i absoluta mitten av en regelbunden öppen yta skapar fyra likadana platser och vyer. En oregelbunden plats där kyrkan placeras vid sidan skapar flera platser med olika dimensioner och vyer. Sitte behandlar sekvenser i städer – hur det kan vara en rik upplevelse att vandra genom en stad.

I kapitlet om platser slutenhet ger Sitte en mängd exempel på hur man i det äldre stadsbyggandet hade olika knep för att skapa vackra slutna rum i städerna. Ett knep är att begränsa utblickarna från ett torg till en vy i taget. Ett renodlat exempel är Domkyrkoplatsen i Ravenna (Italien) men även Davidshallstorg i Malmö har mycket av denna karaktär, då det bara är i den norra delen man kan se vägens fortsättning redan när man äntrar torget. Att som i de flesta rutnäts-torgen se utången redan när man kommer in är som att man redan är på väg därifrån. Som gäster som sitter med ytterkläderna på.

Torg i en strikt rutnätsstuktur
Torg i strikt rutnätstruktur

Domkyrkoplatsen, Ravenna
Domkyrkosplatsen, Ravenna

Davidshallstorg, Malmö
Davidshallstorg, Malmö

Camillo Sitte fick ett stort genomslag. Bland annat var vår egen P.O. Hallman en trogen lärljunge vilket märks bland annat i hans stadsplaner för Enskede och Röda bergen i Stockholm. Hallman placerade ofta en byggnad i fonden av gatorna, för att på detta sätt skapa tydligare rum och skiftande vyer allteftersom man rörde sig i staden.

Så hur står det till med stadsbyggandet som konstart idag? Behärskar vi hela registret? Jag vet inte. Sitte har iallafall breddat mitt. Stadsbyggnadsdebatten handlar idag väldigt mycket om, om inte teknik, så iallafall naturvetenskap och hållbarhet. Jag vill inte se det som ett hot mot de estetiska och rumsliga övervägandena, men vi får inte inbilla oss att teknik är allt som krävs.

Lärdom nummer två är (återigen) att det är idiotiskt att hela tiden försöka uppfinna hjulet på nytt. De där gamla tanterna och gubbarna har mycket bra att lära dig.

Av: Jenny Åkesson

15 kommentarer

Under arkitektur, Camillo Sitte, stadskonst, stadsplanering

Hjälp! Jag blir skolad av modernister

lecorbusier02.jpg
High Court i Chandigarh, Indien, ritad av Le Corbusier

Arkitektur är till stor del en subjektiv sak. Svensk standard, brandvägar och säkerhetsmått, javisst, men ingen kan egentligen peka på vad som är god respektive dålig arkitektur. Det försöks rätt mycket. Jakriborg (den nya hansastaden ute på den skånska åkern) har blivit utskälld av stora delar av arkitektkåren som exempel på dålig arkitektur eftersom den lånar sitt formspråk från en gammal tid (ett solklart modernist-no-no). Här finns dessutom en klyfta mellan arkitekter i allmänhet och allmänheten i allmänhet (något som Catharina Sternudds avhandling (SvDs artikel) från i våras behandlar).

Jag sitter och tänker på det där ofta, nu när jag utbildar mig till landskapsarkitekt. Det gnager i mig till och med. Jag tänker på att majoriteten av mina lärare fick sin utbildning i en tid då modernismen fortfarande sågs som den enda vägen att gå. Det enda acceptabla. Det är fel och fult att “kopiera” en äldre stil (att kopiera en befintlig verkar okej). Formen ska alltid utgå från funktionen. All ornamentik som inte är kopplad till funktion är löjlig.

Jag kanske är paranoid, men jag känner hur dessa värderingarna ligger och skvalpar i bakgrunden på hela arkitektkåren och lärarna på arkitektutbildningarna. Jag oroar mig för hur det påverkar mig. En vecka in på utbildningen svor jag på, efter att ha blivit överkörd av en “arkitektsanning” som berörde en i min mening oerhört subjektiv sak, att aldrig låta mig formas in i ledet. Nu, två år senare, vet jag inte om jag lyckats eller ej. Hur kan jag veta att jag ritar “bra” arkitektur? Hur kan jag veta att jag inte ritar som jag gör för att jag skolats till en arkitektsmak?

Jag frågar mig om vi har tappat något. FINNS det verkligen inga sanningar om arkitektur? Under antiken, renässansen, genom hela historien har det funnits klassiska proportioner och gyllene snitt. Vart har de tagit vägen? Jag vill lära mig de klassiska proportionerna! Jag vill veta vad de lärde sig under de där tusentals åren! Jag vill veta vad modernisterna ville sudda ut. Bara så att jag kan ta ställning till dem, pröva dem.

Det enda som tröstar mig är att arkitekturen också är dynamisk och följer samhällets förändrade behov, om än långsamt. Det är inte för inte som vi pratar om förtätning i en tid av växthuseffekt och fetma – precis som modernismen kom till i en tid då tuberkulos och trångboddhet istället var de stora hoten mot folkhälsan. Arkitekturen påverkas också av nya uppfinningar – för modernismen gav automobilen och armerad betong nya möjligheter. (Läs Olle Svedbergs “Planerarnas århundrade” för att förstå varför modernismen kom till.)

Ibland kan jag sakna det stora och visionära, något att luta mig mot, om det så är modernismen eller de gamla antika proportionerna. Men då brukar jag tänka tillbaka på vad min klasskamrat Fredrik sa en gång: “När man tror att man har hela sanningen om vad god arkitektur och stadsplanering är, kan man vara säker på att man är riktigt ute och cyklar.”

Av: Jenny Åkesson

15 kommentarer

Under arkitektsmak, arkitektur, arkitektutbildning, modernism

Förtäta! Bygg en park

Det talas mycket om förtätning, men få talar om vad det är vi bör förtäta. Den tekniska termen exploateringsgrad ekar nog fortfarande i många stadsplanerares och ingenjörers huvuden, men är det verkligen det som gäller? Ska vi bygga husen högre, med smalare gator, bygga igen parkerna, trädgårdarna och de gröna ”restytorna”? Är parker, fotbollsplaner och koloniområden potentiella tomter som nu till slut kan säljas av och byggas igen med den hållbara täta staden som förevändning? Risken är att den täta staden blir ett svepskäl som gynnar exploatörernas intressen.

En tät stad är inte en stad där man måste ta bilen, bussen eller tunnelbanan för att nå en park, ett löparspår eller natur. En tät stad är en stad där man som invånare har nära till de funktioner man behöver i vardagen. Och ja, människor behöver parker och natur. Vi kan i den täta stadens namn fylla städerna med bostäder, handel, arbetsplatser och folkhorder till den grad att staden blir en hemsk plats att bo på. Om vi inte tänker oss för kan vi göra staden så ogästvänlig att människor börjar flytta ut på landet igen.

Det hade inte varit första gången i historien.

Av: Jenny Åkesson

6 kommentarer

Under förtätning, livsmiljö, parker, stadsplanering

Parkering für alle

Många kommuner har en så kallad parkeringsnorm som bland annat styr hur många parkeringsplatser en fastighetsägare måste ställa till förfogande vid nybygge. Parkeringsnormen ligger till grund för detaljplan och måste uppfyllas för att man ska få bygglov. Dagens norm är för exempelvis Malmö innerstad 0,8 p-platser per hushåll och 1,1 utanför centrum.

I Malmös parkeringsnorm från 2001 skriver man att ”Erfarenhet visar att man sällan bygger fler parkeringsplatser än normen kräver eftersom parkeringsanläggningar kräver mark, kostar pengar och det kan vara mer lönsamt att bygga något annat på marken”. Med detta sagt är det tydligt att kommunen med parkeringsnormen sitter på ett kraftigt verktyg att styra antalet parkeringar vid nybyggda fastigheter, och därmed biltrafiken i största allmänhet.

Genom att minska normen för nybyggda områden kan man styra de boendes vanor. Bo01 räknas till de icke-centrala lägena i parkeringsnormen och anses därför behöva minst 1,1 p-platser per hushåll. Jag har hört att underjordiska garage på centrala lägen som Bo01 kostar runt 250 000 kr per parkeringsplats att bygga (vilket ändå är mer ekonomiskt lönsamt än att använda attraktiv tomtmark i området till ovanjordisk parkering). Då undrar man om 1,1 p-platser verkligen är nödvändigt. Bo01 ligger nära centrum, stationen och en framtida Citytunnelstation och har på det sättet potential att vara en ”hållbar framtidsstad” i fler bemärkelser än vad det är idag. En bra variant hade varit att hålla vissa lägenheter utan parkering, och därigenom göra dem billigare att köpa eller hyra.

Anmärkningsvärt är också att Malmös parkeringsnorm från 2001 inte alls nämner miljön i sina avvägningar, utan bara var mans rätt till sin bil nära sitt hem.

Parkeringsnorm för Malmö

2 kommentarer

Under parkering, parkeringsnorm, stadsplanering