Stadens matematik

Att beskriva en stad som en ”pulserande organism” är väl numera en så pass sliten klyscha, att bara de skribenter som ägnar sig åt att trycka ut reseguider skulle nedlåta sig till att använda den. Däremot hittade jag ett intressant perspektiv på detta i denna krönika i New York Times.

(Det något tveksamma) exemplet som tas upp är att en stad X som har dubbelt så många invånare som stad Y inte har dubbelt så många bensinstationer som stad Y, utan 0.77 gånger så många, något enligt artikeln stämmer ungefär för längden på vägnätet, elnätet och annan infrastruktur. Till detta görs analogin att en dubbelt så stor organism (räknat i kroppsvikt) har ungefär 0.74 gånger så stor energiförbrukning.

En del i detta är naturligtvis att det vid en viss stadsstorlek blir, på tidsmässiga grunder, rationellt att använda kollektivtrafiken, något som naturligtvis är positivt ur infrastrukturplaneringssynpunkt. Självklart måste man här nyansera detta med att påpeka att ett sådant mönster skiljer sig rejält mellan olika världsdelar och stadstyper:

Diagram över korrelation mellan stadstäthet och energiåtgång för transporter.

Tänkvärt iallafall. Kanske är det så att det är miljövänligare att leva i en stad?

Av: Jonas Westin. Källa till diagrammet ovan

Optimera utan Optimera

Det fenomen som hjälper till att döda geografin kan också hjälpa till att optimera den. The Gentrifier är en tjänst där man kan placera ut tecken på gentrifiering i San Fransisco. Det är faktiskt roligt att se staden fyllas med sushiställen, glutenfritt, kannabiskliniker och day spas.

Ännu roligare, fast på ett annat sätt, är supertjänsten Real Estate Tool från the good guys på Optimal Home Location. Tjänsten hjälper DIG (om du bor i USA) att hitta den perfekta platsen för ditt boende baserat på dina resvanor. Varför det nu då? Jo, bland annat för att – och jag citerar – ”save on gas and avoid traffic frustration”,  ”preview and compare your commutes from a number of alternative locations.” och sist, men inte minst, ”print summary report to discuss with family and friends”.

Jag lekte nyss att jag jobbar i Colorado, på High Street i Glen Park  (Work 1) och att min partner jobbar på Randall Avenue i Joseph City, Colorado (Work 2). Enkelt! Lösningen är att bo mitt emellan dessa platser. Problemet är att vårt barn går på skola (School 1) i E Araphoe Road i Tabernash, Colorado. Fråga mig inte varför, det försvårar hursomhelst vardagspusslet. Jag har också en låtsaskompis (Friend’s home), fast han bor som tur är på samma gata som mitt jobb ligger.

Jag frågar Optimal Home Location om hjälp. Den räknar då ut en Central Location åt mig, fast den ligger mellan väg 50 och 114, ingenstans alltså. Jag nöjer mig detta delresultat, jag har nu tillräcklig information för att kunna diskutera med family and friends! Min utgångspunkt i diskussionen har jag läst på samma hemsida:

”There’s a simple rule of thumb: Every ten minutes of commuting results in ten per cent fewer social connections. Commuting is connected to social isolation, which causes unhappiness.”

Om jag inte flyttar kanske jag förlorar min vän som bor nära mitt jobb. Det får inte ske, men barnet klarar ju sig alltid, eller?

”We recommend entering separate commute routes for your kids, even if they take a bus to school or you drive them in your car. This will allow you to minimize the total combined family commute, instead of the adult commute only. For example, take a family of two adults and three kids, where one of the parents works far away and another stays at home and takes all the kids to the same school.”

Exemplet passar inte mig, fast det tilltalar kanske andra familjer, där another kvinna stannar hemma och tar barnen till skolan. Om jag hade bott i Sverige, där människor tenderar att oftare välja att pendla längre tid än att flytta, hade tjänsten fått göras om. Den nuvarande tjänsten borde bättre passa de arbetsgivare som vill hitta så många kompetenta arbetstagare som möjligt inom pendlingsavstånd.

Av: David Lindelöw

Löpbandstad

Vad kom först, löpbandet eller urban sprawl? Jag tror att stadsutglesningen var en förutsättning  för uppkomsten av denna underliga träningsform. När städerna tömdes på innehåll, fylldes med barriärer och mellanrum, då försvann även chansen till visuella upplevelser – så varför jogga? Så vi tog vår bil till träningscentret. Sen kom geografins död, avstånd spelade nästan ut sin roll. Då såg människor nya möjligheter: om avståndet är betydelselöst kan vi väl lika gärna springa på samma plats hela tiden.

Jag hoppas att den täta staden gör träningsmaskiner överflödiga. Nyurbanister springer inte på maskiner, de joggar utomhus.

Av: David Lindelöw

Fotboll är coolare än hockey

Malmö Arena – vision vs verklighet

Så kom den, artikeln du väntat på: Södra Sveriges ledande planerings- och arkitekturblogg besöker Malmö Arena.

Förvånande nog har arkitekten valt ett symmetriskt och tempelliknande upplägg. Med en ishockeypuck på taket. Eller Stockholms stadsbibliotek möter Hyllie vattentorn om man så vill. Ett (ofärdigt?) skärmtak med pelare omger arenan, tanken verkar vara att besökarna ska mötas upp utanför. Väl inne i arenan möts du av ett litet rum med betydligt lägre i tak. Stanna ute så länge som möjligt, är budskapet.

Malmö Arena, templets entre

Malmö Arena, från parkeringen

När man kommer från den blivande Station Hyllie skapar pelarraden och skärmtaket ett pampigt intryck. Bilresenärer och de som kommer norrifrån får själva fundera ut hur de ska ta sig in i arenan. En markering från planerarnas sida att det är de kollektiva resenärerna som prioriteras? Samtidigt kan det ses som en arkitektonisk miss att det tema arenan byggs kring är svårt att se på nära håll. Det symmetriska formspråket och de antika inspirationskällorna upplevs bäst på avstånd. Det lämnar en fadd eftersmak. Dynamik och innovation lyser med sin frånvaro.

Fristad bakom stängsel

Till arenans försvar kan vi ju lägga att skärmtaket som mötesplats verkar erbjuda en betydligt större frihet än “fristaden” bredvid. Med en mötesplats inomhus kan man ju slänga ut de som inte har tillräckligt i plånboken för att mötas. Malmö stads informationsskylt berättar om det integrerade och blandade Hyllie, samtidigt som Emporias skyltar visar bilder på en etniskt rensad glaskub där alla män bär kavaj och alla kvinnor höga klackar.

Malmö stad missförstår emporias intention

Missförstå oss inte, efter att ha tittat runt på andra ishockeyarenor så är Malmö Arena nog näst bäst i Sverige arkitektoniskt. Men som publikdragare är det tveksamt. När vi jämför med ett annat aktuellt malmöbygge blir intrycket lite mesigt. Är det så mycket enklare att bygga en cool arena för fotboll än för hockey?

av: Sara Hallström och Karl Westin

Slutet

Staden Lund är inte stor; byggnaderna är låga. Om man ställer sig på ett cykelställ i centrum ser man nog halvvägs till Eslöv, tänker jag raljerande. Då var det bättre när jag från en balkong, några våningar över övriga hustak, tittade ut över Lund i mörker. Den alltför närbelägna gränsen till de omgivande åkrarna var försvunnen och utbytt mot en till synes ändlös horisont av gatlyktor och golvlampor. Om jag inte hade vetat bättre hade jag för en kort sekund tänkt att Malmö inte fanns; att Öresundsbron byggdes för 300 år sedan i syfte att förbinda Lunds två delar. I mörkret, från en balkong, blir platta städer stora och gränslösa.

Problemet är att städer nästan är lika gränslösa i dagsljus, fast på ett brutalare sätt. I Skåne, så väl som i andra flacka landskap, tillåts inte städer sluta. De ska byggas för expansion. Nyuppförda villaområden kan i de flesta fall räkna med att inom en 30-årsperiod tangeras av nya villaområden. Det måste vara en mardröm för arkitekter och landskapsarkitekter att utforma en stads periferi: ett möte med landsbygden där det saknas naturliga avgränsningar och där det i framtiden riskerar att istället bli ett möte med ett nytt område, förvillande likt det gamla.

Annehem i Lund, Kastanjegården i Malmö och Kopparhögarna i Landskrona är alla bostadsområden som verkar vänta på att slukas av sprawl-monstret, ett monster de själva en gång var. De utgör periferier i städer omgivna av till synes gränslösa åkerlandskap. Det enda som bryter av denna gränslöshet är stora transportleder, paradoxalt nog en av drivkrafterna bakom städers utbredning. Arkitekturen här ger intrycket av att det aldrig funnits en tanke på att dessa områden skulle fungera som visuella stadsgränser. De verkar vara byggda bort från centrum, inte mot landskapet.

Villaområden belägna i städers periferi marknadsförs ofta som naturnära, men om denna natur snart blir bebyggd är det svårt att tänka sig landsbygden som något annat än oexploaterad tomtmark. Sprawl-områden brukar främst kritiseras för sin brist på urbanitet; i själva verket är de också hemskt dåliga på att lyfta fram det rurala. Det är en otacksam uppgift, men gränsen mellan stad och landsbygd längtar efter sitt arkitektkontor. Det behövs en arkitektur som berättar var landsbygden börjar.

Av: David Lindelöw

(Tidigare publicerad i den utmärkta tidskriften 4ARK, som görs av arkitekturstudenter på Chalmers.)

Parkerings-sprawl

Under den livliga diskussionen om parkeringsnorm här på Betongelit så nämndes Västra hamnens dito. Området byggdes med 1,1 parkeringsplatser per hushåll – dock äger många boende idag 2 bilar. Var ska stackarna ställa sina bilar?

Efter en promenad i Västra hamnen med omnejd har jag löst problemet. På andra sidan Turning Torso finns inte mindre än tre enorma parkeringsytor, lika stora som två Bo01 (se bild ovan, B01 till vänster). Landskapets utseende kan man nog skylla på Malmömässan, den stora svarta byggnaden på bilden. Det finns tydligen mer än 3000 platser, så alla de dagar då det inte är mässa finns det pinsamt stora möjligheter att ställa helgbilen.

Av: David Lindelöw

Would someone please think of the children?!

Barnperspektivet glöms bort när Stockholm förtätas. Det är devisen i den C-uppsats (ämne?) som Sabine Saracco och Lovisa Strandlund har skrivit. De har jämfört exploatörernas planering av området Hornsbergs Strand på Kungsholmen med hur ett 40-tal barnfamiljer i Vasastan skulle vilja ha det.

I en intervju i DN berättar de hur man i förtätningens anda planerar områden med små gårdar och relativt höga byggnader, när de intervjuade barnfamiljerna (läs: köparna) i själva verket önskar större gårdar med mera ljusinsläpp.

Knäckfrågan i DN-artikeln är: Var ska barnen leka? Den ansvarige planarkitekten Charlotte Holst hävdar att föräldrarna går med barnen till närliggande parker, medan barnfamiljerna vill ha barnen på innergården.

Förtätningsivern drivs på både av enorma markpriser och (förhoppningsvis) en tanke om att städers utbredning ska minska – till gagn för effektiva och korta transportlösningar. En annan knäckfråga blir: Vilka intressen glesar ut staden? De villamattor som täcker stora delar av svenska städers periferi bebos (och bebyggs) till stor del av barnfamiljer.

Barnfamiljer vill kanske inte bo i en tät stad, men man måste till varje pris se till att de ändå väljer att göra det.

Betongelit har tidigare skrivit om parker och förtätning.

Av: David Lindelöw