Bestickningsregler på hyresmarknaden

Eller: När blir man en korrumperad hyresgäst?

Statsministern gjorde vissa uttalanden häromdagen. Det surrades en del på radio om det i torsdagsmorse också. En av de mer anmärkningsvärda delarna av uttalandet, enligt mig, är (saxat ur DN den14/2)

”Alla som varit i närheten av Stockholms innerstad vet att hyresrätten som idé inte funkar där. Hyresrätten ska man lämna över till nästa hyresgäst, men i realiteten har det blivit en svart marknad.

Menar du att de säljer kontraktet svart?

Nej, det sa jag inte, men de använder kontraktet i en bytesaffär med en villa eller en bostadsrätt. Då blir det ingen rörlighet, inga nya får en chans.”

När jag tänker igenom detta blir svaret att givet vissa yttre uppställda villkor så blir hyresgäster i sig korrupta, eller om man så vill; det blir ekonomiskt rationellt att vara korrupt hyresgäst.

Och när det är rationellt att vara något så är man också det. I vart fall om vi pratar ekonomisk teori med hög svansföring. Och hyresrätten som idé som Reinfeldt hänvisar till här ovan, det är tunga grejer det.

Vilka yttre uppställda villkor kan då dölja sig här? Reinfeldt verkar sikta på markvärdet. Man skulle alltså rätt lätt kunna göra en överslagsräkning, ett slags korruptionsindex, normalfördelat förstås. Säg när kvadratmeterpriset på bostadsrätter överstiger ett prisbasbelopp (42 800 kr 2011) så befinner man sig på korrumperad hyresmarknad. När priset understiger ½ pbb är det bara en kvartil som är korrumperad. Räta linjens ekvation däremellan?

Nå, det kanske lät som hittepå. Men saken är, med inte mer än så på fötterna framstår Reinfeldt likadant. Men som han själv säger, det blir färre av dem (hyresgäster alltså) i hans kvarter som kan påpeka att han har för klena argument. Ja, snart är det bara han själv, eftersom Sagerska Palatset knappast ägs av honom själv, utan av Statens fastighetsverk. Så hyresgäst är han, om än under rätt speciella villkor. Tur att inte valet var korrumperat då.

//karlr

Ett par goda argument för marknadshyror

Hade en kompis på besök i helgen. Efter ett par öl hamnade vi i en minst sagt eldfängd diskussion om bostadsmarknaden och marknadshyror. De bästa argumenten förtjänar att återges här:

• Inflyttningen till våra städer är en stark trend som inte visar några tecken på att avta. Om städerna ska kunna vara fortsatt livskraftiga och skapa jobb krävs en mer flexibel bostadsmarknad, där man kan flytta för att jobba och driva företag. Richard Florida skriver om varför det här är viktigt i Wall Street Journal.
• Idag är kötiderna för hyreslägenheter groteskt långa i Stockholm, Malmö och Göteborg. Det enda reella, lagliga alternativet är att köpa en bostadsrätt. Det gör att unga människor måste skuldsätta sig tidigt, får svårt att flytta efter behov och blir mer sårbara på arbets- och bostadsmarknaden.
• De som får tillgång till hyreslägenheter idag tillhör en priviligierad grupp. Eftersom vinsterna från hyreslägenheterna ligger långt under marknadsvärdet på husen (Stockholmshems vinst låg på cirka 0,5% av beståndets marknadsvärde exkl. försäljningar 2009), subventionerar vi i praktiken boendet för denna priviligierade grupp idag.
• ”Tvånget” att köpa en bostadsrätt hindrar unga som inte har föräldrar som kan hjälpa dem med lån att komma in på bostadsmarknaden.
• Genom att införa marknadshyror skulle vi i ett slag ”låsa upp” bostadsbeståndet. Bostads- och arbetsmarknaden skulle bli mer flexibel, trösklarna skulle minska för att komma in.
• Det är en åtgärd som direkt gynnar unga. Unga kan tänka sig att dela lägenheter, och bo tätt tillsammans för att kunna bo centralt. Staden skulle bli tätare, och kanske i längden mer hållbar.
• Du får möjlighet att välja om du vill prioritera ditt boende. Två unga tjejer från Södertälje, som fått jobb på ett kafé har chansen att flytta ihop kollektivt, och bo tätare i innerstan. Idag finns inte den möjligheten annat än om de har rika föräldrar som kan ta ett banklån eller köpa ett hyreskontrakt svart.

Jag väljer att stanna där. Det här är ett par starka argument för marknadshyror. Men. Stay tuned för motargument. De finns. Och de är också starka. Vad tycker du?

av: Karl Westin

Flytta eller dö

Idag skriver Timbro och Hyresgästföreningen tillsammans en debattartikel på svd.se! Den innehåller faktiskt några oväntat skarpa formuleringar om att människors sparande inte kan ligga i ”italienskt badrumskakel”. Den innehåller också en hel del intressanta tankegångar. Bostadsrätter framställs allt för ofta som en sparbössa, en investering. Men det är en investering som är svårt att realisera vinsten ifrån utan att a) flytta till en betydligt mindre/sämre bostad eller b) dö. Politiker har länge underblåst bostadsmarknaden med krav på billigare/mer tillgängliga lån. Bostadspriserna räknas ju som bekant inte in i inflationen.

Det som står klart för mig är att vi behöver fler bostadsformer. Men nya former som föreslås idag (framförallt ägarlägenheter) bidrar bara till improduktiv kapitalbindning. Istället behövs former som kan komma till rätta med den 2:a- och 3:e-handsuthyrning som blir allt vanligare i storstäderna. Ett bra exempel är hyresvärdar som hyr ut i WG-form (wohngemeinschaft), en slags ”liten studentkorridor”, där tre eller fyra personer delar på en lägenhet, men alla har ett eget kontrakt med hyresvärden. De blir ju förstås inga anabola steroider för lånemarknaden, men är kanske ändå någon som någon politiker vill stödja?

av: Karl Westin

Kejsarens nya färgexplosion

I Stockholm har de precis byggt hyresrätter på Barkarby flygfält. DN skriver om att företaget bakom, ”Din Bostad”, tagit in konstnären AnnMari Benckert för att färgsätta husen. Med uppmuntran från kommunen: ”Kommunens signal var tydlig: satsa på lite djärvare färgsättning!”  Resultatet? ”Fasaderna är omväxlande gröna och vita i olika nyanser, balkongerna röda, pelarna grå och taken svarta.”
Är detta en ”djärvare färgsättning” i Sverige 2008? Lite galnare ska det väl vara för att klassas som ”djärvt”.

Har det från Din Bostads håll har varit viktigare med en konstnär i projektet för att skapa uppmärksamhet, än att faktiskt göra något särskiljande? Detta enligt den estetiska hierarkin där arkitekten står över formgivaren men fortfarande blickar upp mot den platå där konstnären residerar. En färgsättning gjord av en konstnär är per definition bättre än en som en arkitekt gjort. Skit samma om den sedan bara består av en färglärans grundövning med komplementärfärger.
Varför så mycket uppmärksamhet för så lite? Martin Kann ger kanske en del av svaret, när han berättar om sitt omslag till Soundtrack of Our Lives nya skiva. Han ville härma ”ett obehagligt formspråk som drar in en massa människor i något de kanske inte vill vara”. Martin pratar om masskommunicerade företag, som kommunicerar med bilder som visar leende människor i avskalade miljöer. Han menar att det finns en mall för vilken estetik som vi ”bör eftersträva”, och som är svår att ifrågasätta.
Det är viktigt att vi uppmärksammar färg som uttrycksmedel i vårt boende. Det finns mycket att göra. Med olika ljussättning kan vi få alla glaskuber som byggs att skimra i olika färger efter olika årstider. Vi kan införa tullrestriktioner på grå färg. Och framförallt måste vi bli bättre på att lyfta fram de som gör nyskapande och djärva färgsättningar som inte platsar i HC Andersens sagor.

av: Karl Westin