V-programmet bygger broar och knyter vänskapsband

”Mann schafft heute nicht mehr, beide Architekt und Ingenieur zu sein, wenn man nicht dilettieren will” -Jörg Schlaich

Trots den store ingenjörsguruns invändningar ovan kastade studenterna på V-programmets husbyggnadsinriktning dödsföraktande ut i en tävling i brobyggnad i fredags (30/11). Uppgiften var alltså att bygga broar med en spännvidd på 1700 mm, med tunna träribbor med tvärsnitt 10*15 mm och plywoodremser med maximal bredd 40 mm. Broarna skulle:
*klara att en person gick över dem utan att de deformerades för mycket (nedböjning 25 mm)
*genomgå en estetisk bedömning utifrån kopplingen mellan kraftspelet i bron och dess utformning
*trycktestas med en punktlast mitt på brons spännvidd (genomfördes med domkraft)

På grund av att endast slanka materialdimensioner tilläts tvingas man utforma broarna som vektoraktiva strukturer, vilket innebär att alla element (idealt sett) bara ska utsättas för rena tryck- eller dragkrafter, ingen böjning. För att uppnå detta kan man utgå från huvudspänningarna i en balk: Genom att låta materialet följa de linjer där rena drag- och tryckspänningar uppstår i balken kommer konstruktionen att fungera ungefär som en balk, fast utan att materialet någonstans utsätts för böjning.

Jag tänkte presentera två av förslagen (totalt 7) som deltog:
*Först ut den bron som vann tävlingen. Helt rättvist fick den högst estetiska poäng av alla. Konstruktionen är väldigt enkel, samtidigt som man direkt inser hur krafterna kommer att fördela sig: De stora bågarna utsätts för tryckkrafter, och staget i mitten blir draget. Totalt klarade bron 700 kg last.

[Bild kommer så snart jag får tag på den]

*Bron min egen grupp presenterade hade en klart mer komplex konstruktion. Trots att vi inte limmade ihop ribbor till större dimensioner lyckades vi klara större last än de flesta andra som valt att utforma sina broar efter liknande principer, 550 kg. Vi blev så till oss att vi byggde en version i fullskala:

Påminner om en solig dag i Västra Hamnen i Malmö

Har Jörg Schlaich rätt då? Kanske. Ingenjörer skälls ofta hit och dit för ”fyrkantighet” och ”inget sinne för estetik”. Men det finns definitivt en kraftspelets estetik, som är väl värd att ta vara på. Och nån estet av rang blir man ju inte om man inte får öva sig. När arkitekter och ingenjörer är villiga att ta till sig Heino Engels teorier om kraftspelet i strukturer (se pdf:en ovan) resulterar det ofta i luftiga och slanka konstruktioner med böljande former, vilket kanske inte är till glädje i ett bostadshus med väl i ett museum eller framförallt kanske just broar? Formerna gör också att byggnader och anläggningar i högre grad tillför något och blir en del av själva landskapet, istället för att bli ett avbrott i det.

Bilden visar ”Teepott”, en restaurang i tyska Warnemünde. Betongtaket, som inte har några upplag övehuvudtaget innanför fasaden, bär upp en spännvidd på uppskattningsvis 40 m. Trots det är det bara 7 cm tjockt. Detta kan jämföras med att sådana spännvidder normals sett klaras med ca 1,80 meter höga betongbalkar, som själva väger flera ton. Den här typen av arkitektur var vanlig i DDR men har försvunnit efter återföreningen.

Av: Jonas Westin

Ur led är V-Programmet

Christer Ljungberg skriver om hur missnöjd han är med (bristen på) utvecklingen av Väg- och vattenbyggnadsprogrammet vid LTH. Programmet följer inte med i utvecklingen inom området, osv. (läs själva förresten). Även om jag inte kommit så långt i programmet kan jag känna igen mig i de symptom han beskriver. I början av tredje året läser man ett block som heter Anläggningsteknik och bland annat behandlar vägbyggnad. Ingenstans problematiseras dock planeringsprocessen, ingenstans diskuteras hur kapacitetsökningar genererar mer trafik, och så vidare. Vägverkets fyrstegsprincip tolkas som att första steget innebär ”trafiktekniska åtgärder”, och inte den vidare (och mycket mer övergripande och visionära) tolkning som David och SIKA påtalar här. Vägarna ska fram och bilarna finns till för att köra på dem. Månniskorna finns i sin tur för att köra bilarna.

Detta innebär att man cementerar denna inställning hos de V-studenter som vill gå vidare med vägbyggnad, och kanske ännu värre, hos de som inte gör det. Som Christer Ljungberg skriver måste man på något sätt göra studenterna medvetna om hur deras arbete oundvikligen är en del av samhällskroppen och hur delarna interagerar.

En av de första kurser man läser på Väg- och vattenbyggnad heter Samhällsbyggnadsprocessen. Kursen har fått väldigt mycket kritik för att vara ”irrelevant”, ”flummig”, inte vara ”hands-on” och så vidare. Det var nog vad jag kände också. Rykten sade att kursen hotades av att läggas ner, men det vet jag inte om det var sant. Allt eftersom har jag dock insett hur viktig ”samhällsbyggnadsprocessen” var för att göra mig medveten om inflytandet på oss från arkitektur och samhällsplanering och hur de oundvikligen påverkar vår vardag. Det viktiga var dock att föreläsarna (framförallt Bengt Holmberg och Christer Hydén) inte var rädda för att ta ställning i samhälls- och trafikplaneringsfrågor. Jag fick (då) intrycket av att forskningen om hållbara transportsystem låg långt framme och kände optimism inför framtiden. Utan den kursen hade jag nog aldrig skrivit här på Betongelit.

Jag är inte mycket för att införa kursen av typen ”etik för ingenjörer”. Ofta slutar det i ett predikande och ett på-näs-skrivande (!) som gör att studenterna känner sig påhoppade och reagerar negativt (ibland mycket starkt, tro mig). En kompis gick t ex en kurs på ett lärarprogram som behandlade ”hållbar utveckling” på ett väldigt abstrakt sätt samtidigt som betungande skrivuppgifter om ämnet lades på studenterna. Inte en jävel var intresserad av hållbar utveckling efter den kursen, vilket ju var precis tvärtom mot vad man hade önskat sig. Dock står det klart att studenterna (också, eller framförallt, ingenjörer!) behöver göras medvetna om hur deras arbete passar in i ett större sammanhang: Det behövs en kontinuerlig samhällelig diskussion och man behöver allra mest nå ut till de som är minst intresserade. Jag vet inte hur det skulle gå till, men kanske är Betongelit ett sätt att nå ut?

Av: Jonas Westin