Här Gårman?

Egentligen är det inte alls revolutionerande. Folk går på vägen, är därmed i vägen. Men vad krävdes för att vardagsfolket skulle återfå lite yta från bilsamhället? Några minusgrader och en del snö, samt en kommun (Göteborg) som prioriterar saltning/sandning för motorfordon snarare än för fotgängare.

(Järntoget ungefär)

Besökte Halmstad förra helgen. Där har de av okänd anledning låtit bli att salta och röja innerstadsgatorna, åtminstone annat än huvudlederna, vilket fick en klart dämpad effekt på bilismen. Istället hade de varit noga med att röja cykel- och gångbanor, med kompletterande grus.

Med det i tankarna skulle Göteborgs stad kunna prioritera de i numerärt överläge istället för de som tar mest plats. Sen spar man ju salt också. Eller kanske ännu bättre, fortsätt salta för bilismen så får vi andra större anledning att låna marken, ifall de inte kör så fort så man riskerar sitt liv på väg till jobbet. Det blir ju i någon mån en temporärt delad yta, förändrad markanvändning beroende på väder. Vägverket gör ju vinterväg där det är möjligt så varför skulle det inte fungera såhär också?

Slutligen så kan man iallafall poängtera att oavsett personlig inställning i frågan så fick man i Halmstad en utjämnande effekt (pga sin snöpolicy) trafikslagen emellan, medan man förstärkte ojämlikheterna i Göteborg.

//Karl Rüter

Picnic på kyrkogården

Hexagon-rummet på Mariebjerg kyrkogård, Köpenhamn, skapat av G N Brandt. Foto: Jenny Åkesson

Kalmar kyrkogårdsförvaltning blev 2008 utnämnd till det något interna priset ”Sveriges kyrkogårdsförvaltning”. Hipp-faktorn är väl sådär, men bakom ligger mycket nytänkande och kanske början till en ny tendens i våra städer.

Flertalet av våra kyrkogårdar byggdes en gång i utkanten av våra städer, långt ute på vischan som det upplevdes då. Trängseln på de gamla medeltida kyrkogårdarna och de relativt ohygieniska förhållandena stod bakom förflyttningen av vår sista utpost. Idag ser det annorlunda ut. Många av kyrkogårdarna upptar idag stora och centrala ytor i städerna. I takt med att andra grönytor minskar och att hållbarhets-debatten argumenterar för tätare städer ökar också anspråken på kyrkogårdarna.

Hundrastning på kyrkogård, Köpenhamn. Foto: Jenny Åkesson

I Danmark, framförallt på Assistens kirkegård i stadsdelen Norreport i Köpenhamn har man gått anspråken till mötes. På en rundtur i kyrkogården möter man både dagisklasser, hundar och deras ägare på promenad och en och annan joggare. På sommaren ska här enligt en dansk vän också förtäras en och annan picnicmåltid på gräsmattorna. En titt på anslagstavlan och hemsidan avslöjar att man arbetar som en kulturinstitution, sätter upp teater i kyrkogården, arrangerar rundvisningar och har utställningar. Även i Kalmar arbetar man intensivt för en mer ”levande kyrkogård”, vilket är bakgrunden till årets utnämning. Man satsar mycket energi på utformning och vackra planteringar som lockar både anhöriga och andra.

Skolelever och florist-studenter får komma och visa upp sina alster på kyrkogården och det anordnas rundvandringar. Från kyrkogårdens sida välkomnar man alla besökare, även hundrastning, picnic och lek på gräsmattorna. Dessa kyrkogårdar börjar helt enkelt mer och mer också användas som parker för stadens befolkning.

Lärkslänten på Bipsebjerg kyrkogård, Köpenhamn. Foto: Jenny Åkesson

Personligen tycker jag det är en mycket positiv utveckling. Få miljöer är så vackra och välskötta som våra kyrkogårdar. Budget-ramarna är betydligt generösare än vad de är för våra kommunala planteringar och parker, och därmed också möjligheterna i vad man kan skapa och sköta. Arkitekturen, både i byggnader och landskapsarkitekturen, håller en väldigt hög klass och på många kyrkogårdar erbjuder en enorm rikedom i dramatiska och upplevelserika gröna rum.

Helt oproblematiskt är det förstås inte. Det gäller att hitta en form där de anhöriga kan få en stilla stund för eftertanke och sorg utan att störas av andras aktiviteter. Jag tror detta kan lösas dels rumsligt, med väl avgränsade och markerade rum, men också genom att de allra flesta människor har en väldigt stor respekt för gravplatser. Faktumet att det är en gravplats kan också bidra med en dimension, en stillhet och miljö för eftertanke som vi kan ha svårt att få på andra platser. I Kalmar uppför man lugna och vackra tanke- och meditationsrum i just detta syfte.

Formklippt idegran i ett av många karaktärsfulla rum signerade G N Brandt på Mariebjerg kyrkogård, Köpenhamn. Foto: Jenny Åkesson

Många av våra kyrkogårdar tillhör de vackraste gröna miljöerna vi har i Sverige. Jag tycker det är ett alltför stort slöseri med mark och resurser för att det inte ska få upplevas av fler. Fler levande på våra kyrkogårdar, tack!

(När det gäller den arkitektoniska kvalitén på våra kyrkogårdar ligger vi fortfarande dock långt efter danskarna (se foton). En utflykt till t.ex. Mariebjerg eller Bipsebjerg kirkegårdar i Köpenhamn är helt fantastiskt.)

/ Jenny Åkesson