Staden Lund är inte stor; byggnaderna är låga. Om man ställer sig på ett cykelställ i centrum ser man nog halvvägs till Eslöv, tänker jag raljerande. Då var det bättre när jag från en balkong, några våningar över övriga hustak, tittade ut över Lund i mörker. Den alltför närbelägna gränsen till de omgivande åkrarna var försvunnen och utbytt mot en till synes ändlös horisont av gatlyktor och golvlampor. Om jag inte hade vetat bättre hade jag för en kort sekund tänkt att Malmö inte fanns; att Öresundsbron byggdes för 300 år sedan i syfte att förbinda Lunds två delar. I mörkret, från en balkong, blir platta städer stora och gränslösa.
Problemet är att städer nästan är lika gränslösa i dagsljus, fast på ett brutalare sätt. I Skåne, så väl som i andra flacka landskap, tillåts inte städer sluta. De ska byggas för expansion. Nyuppförda villaområden kan i de flesta fall räkna med att inom en 30-årsperiod tangeras av nya villaområden. Det måste vara en mardröm för arkitekter och landskapsarkitekter att utforma en stads periferi: ett möte med landsbygden där det saknas naturliga avgränsningar och där det i framtiden riskerar att istället bli ett möte med ett nytt område, förvillande likt det gamla.
Annehem i Lund, Kastanjegården i Malmö och Kopparhögarna i Landskrona är alla bostadsområden som verkar vänta på att slukas av sprawl-monstret, ett monster de själva en gång var. De utgör periferier i städer omgivna av till synes gränslösa åkerlandskap. Det enda som bryter av denna gränslöshet är stora transportleder, paradoxalt nog en av drivkrafterna bakom städers utbredning. Arkitekturen här ger intrycket av att det aldrig funnits en tanke på att dessa områden skulle fungera som visuella stadsgränser. De verkar vara byggda bort från centrum, inte mot landskapet.
Villaområden belägna i städers periferi marknadsförs ofta som naturnära, men om denna natur snart blir bebyggd är det svårt att tänka sig landsbygden som något annat än oexploaterad tomtmark. Sprawl-områden brukar främst kritiseras för sin brist på urbanitet; i själva verket är de också hemskt dåliga på att lyfta fram det rurala. Det är en otacksam uppgift, men gränsen mellan stad och landsbygd längtar efter sitt arkitektkontor. Det behövs en arkitektur som berättar var landsbygden börjar.
Av: David Lindelöw
(Tidigare publicerad i den utmärkta tidskriften 4ARK, som görs av arkitekturstudenter på Chalmers.)
Betongelit 
När dengodajorden.se är trafikpolis tillåts inte sprawlmonstret passera ut i landsbygden…
Enda chansen i Lunds omgivningar att skapa gradient mellan stad och land verkar vara de exploateringar som sväljer de mest närliggande byarna utanför, St Råby ligger närmast på tur. Detta är väl inget som är unikt för Lund heller för delen.
Jag hade gärna sett att Lund skickar ut sig i tentakler istället för att med sina yttre områden sluta sig som en ringmur från det omgivande landskapet. Iallafall när man kollar på just det som du skriver om David. Vad säger en mer trafikinriktad om det?
Lundalänken kan sägas vara en trevare mot det du menar Karl. Så länge tentaklerna bebyggs med en stark kollektivtrafik i mitten så.
En annan aspekt på att inte bygga ringstad i just fallet Lund är ju att man då förstör mycket 10+ jord…
10+jorden blir väl förstörd oavsett form, så länge man expanderar staden?
JO, fast vid Dalby och Södra Sandby är 10+ jorden inte lika utbredd…
Tack för ett utmärkt inlägg. Just det där med ”naturnära” är ju något som alltsomoftast dyker upp i byggbolagens marknadsföring. Liksom ”nära till”. Nära till något någon annanstans alltså.
Själv letar jag efter ”storstadspuls”, ”utmärkt kollektivtrafik”, ”stort utbud”, ”innerstad” och kanske någon gång ibland ”utsikt”. Tyvärr verkar byggbolagen ha glömt bort mig i sin vilja att smälla upp bostadsområden i standardiserad låghusnyfunkis…
Det är kanske dumt att vara ”beroende” av den så kallade naturen som finns tillgänglig där staden slutar. Den riskerar som sagt att försvinna några år senare. Bättre är kanske att tillfredställa vårt behov av gröna miljöer inne i stadsdelen man bygger. Jag var på en cykeltur i nya Linero härom dagen. Åtminstone plandokumenten tyder på en strävan mot parkmiljöer och ett lokalt omhändertagande av dagvatten som en del av upplevelsen i boendemiljön.