Vad kom först, löpbandet eller urban sprawl? Jag tror att stadsutglesningen var en förutsättning för uppkomsten av denna underliga träningsform. När städerna tömdes på innehåll, fylldes med barriärer och mellanrum, då försvann även chansen till visuella upplevelser – så varför jogga? Så vi tog vår bil till träningscentret. Sen kom geografins död, avstånd spelade nästan ut sin roll. Då såg människor nya möjligheter: om avståndet är betydelselöst kan vi väl lika gärna springa på samma plats hela tiden.
Jag hoppas att den täta staden gör träningsmaskiner överflödiga. Nyurbanister springer inte på maskiner, de joggar utomhus.
Av: David Lindelöw
Betongelit 
Den verkligt täta staden gör inte löpbanden överflödiga, utan det är enbart ett av flera olika sätt att träna på. (Tokyo)
I den riktigt täta staden är löpbanden eller extremt specifika platser den enda platserna att springa på. (Hong-Kong?)
I den glesa staden finns det oändliga grönytor att springa vilse i. (Stockholm, Moskva)
Så jag tror du har fel, du väljer ett fenomen du tycker illa om och förklarar det med något annat du tycker illa om. Om inte annat kan det vara hjälpsamt att reda ut vad du menar med täta och glesa städer.
Linus:
Jag förstår din kritik. Jag tycker problemet är att man i den utglesade staden saknar visuella upplevelser med tillräcklig täthet, i alla fall i den svenska utglesade staden. Och trafiklösningarna gör att man inte kan röra sig obehindrat.
Jag vill att människor ska jogga på samma ytor som andra fotgängare, nära andra trafikslag. Men jag förstår att man i Tokyo är hänvisad till löpbanden.
I Tokyo är man absolut inte hänvisad till löpbanden, folk springer i parker, längs floder, på löparbanor och i villa områden. Själv råkar jag bo nära Yoyogi-koen.
Tokyo utanför innerstaden är nästan enbart en slags gigantiskt shared space där man delar utrymmet med bilar och cyklister på smala gator utan trottoarer inom varje storkvarter.
Ok, hänvisad till shared space istället. Fantastiskt så. Tätt och blandat, hoppas jag.