Jag står i min vindsvåning; jag står kanske vid spisen. Avståndet mellan hällen och fläkten är inte så stort, men det går ändå. De utländska kryddorna kan stå på fläkten, det är praktiskt.
Jag har innan sett vindsvåningen som den enkla förtätningsåtgärden alternativt den desperata vinstmaskinen för hyresbolag. Nu symboliserar den bostadsjournalistikens kris och förhoppningsvis inledningen på ett paradigmskifte.
Förra helgens artikel i DN Bostad var inte ett enskilt snedsteg från DN:s sida. Bostadsbilagorna har länge varit den pinsammaste delen i svenska dagstidningar. Det har blivit en väldigt märklig form av konsumentjournalistik. Är det meningen att man efter varje artikel som läsare ska tänka antingen ”Jag har inte tid” eller ”Jag har inte råd”? För många läsare bör väl det bli en naturlig reaktion. Jag vet inte; jag tror aldrig jag läst klart en artikel i en bostadsbilaga (utom just i helgen). Jag kommer aldrig så långt. Ty det finns ingenting jag så många gånger slängt på golvet som en redan tillknycklad artikel om nån jävla ilvansk homestyling-renovering. Eller om den äggmålade köksdörren som fotats i motljus.
Och samtidigt finns det få andra ämnen som innehåller så mycket reportagemässigt sprängstoff som boendet. Eller har jag fel? Nästan alla gör det ju, bor alltså. Se där! …två jätteintressanta fenomen redan: ”alla” och ”nästan alla”. Varför är det så? Kan man inte belysa detta i ett hemma hos-reportage? Om inte dessa fenomen räcker kan man gå på en fest och mingla eller bara lyssna. Då har man nog med material för en längre artikel.
En gång var jag på pressvisning av livsstilsboendet slash gated communityn Victoria Park i Malmö. Jag var kanske för naivt hoppfull; jag trodde att det skulle komma ett antal journalistiska frågor. Det gjorde det inte, inte alls faktiskt. Det var som en bostadsrättsvisning med folk som inte ens låter speciellt säkra på att de ska köpa. Då frågar man väl nämligen försynta frågor om kvadratmeterpriser, antal rum i olika lägenheter och om det finns möjlighet att se takvåningen. Inte ens när guiden visar lobbyn och berättar att det varje dag klockan 3 serveras eftermiddagskaffe till de boende kommer det en kritisk fråga. Själv tycker att jag en sån sak som eftermiddagsfika är nog med material för att skriva en hel essä.
Bostadsjournalistik skulle kunna vara så mycket – så mycket berättande, så många livsöden och så mycket samhällsdebatt. Det måste inte vara ett hemma hos-reportage hos en TV 4-kock, det måste inte vara en helsida fylld med bilder av olika taklampor; det måste inte vara en dåligt förtäckt bostadsannons; det måste inte innehålla ordet topplån; det måste inte ens vara en ”kritisk” artikel som till 80 procent bygger på ett pressmeddelande från Hyresgästföreningen.
En av de få ljusglimtar jag sett är i Situation Sthlm och andra liknande tidningar. Dom handlar oftast om folk som inte har en bostad och skrivs ofta av människor som inte har en bostad – och dom gör det ändå bättre. Det går att göra det bättre. Det skulle inte ens alltid kräva någon större research. Jag minns en artikelserie som Aftonbladet kultur ganska nyligen hade, där deras egna skribenter fick berätta om sina egna första lägenheter. Det var enkla, men fantastiska berättelser. Det är märkligt att kultursidor ofta producerar bättre bostadsjournalistik än just bostadsbilagorna. Men det kan inte vara meningen att Dan Hallemar nästan ensam ska axla detta ansvar. Från och med november vill jag – och jag är fullständigt allvarlig – se följande rubriker i Dagens Nyheter:
”Veckans svartkontrakt”
”Så inreder man med möbler från pappas gamla kontor”
”Cecilia: Därför låg jag med min mäklare”
”Vindsförråd har blivit ett sätt att leva”
Av: David Lindelöw
Betongelit 
Jag såg iofsig den artikeln i DN som en ironi och en drift, men det kanske den inte var? av kommentarerna på DN-sidan där efteråt verkar det finnas ett par läger. I vart fall är väl inte journalisten så värst vänlig mot de två?
Men i övrigt, hällt rätt, jag håller med, för att fortsätta ordvitsen.
Den där ”journalisten” är en mäklare verkar det som. Så ironi är det nog inte. Det är det ironiska i hela den här historien. Att det inte är ironi alltså.
Du efterlyser alltså att innehållet skall behandlas i samma anda som fasaderna. Att det inte bara är utsidan som räknas?
Men det är väl inget nytt? Det finns också något som heter motorjournalistik som till 95% är marknadsföring av bil-, väg- och oljeindustrins produkter. Det är ytterligt sällan man ser en kritisk synpunkt där. Det mest extrema dom kan tillåta sig är att säga att modell A är bättre än modell B.
Försök vänja dig vid att massmedia inte är till för att sälja sanningen till läsarna utan för att sälja läsare till annonserna.
Jag tror (tyvärr) inte att den där DN-artikeln var ironiskt menad David.
Men det är inte lätt att veta. Hörde en diskussion på radion där programledarna satt och funderade över om artikeln egentligen inte är ett verk av Henrik Schyffert under pseudonym. Vem vore mer lämpad för att skriva en ironisk artikel?
Men det är inte lätt att veta som sagt.