Gud i sandlådan

En studieresa från i våras hänger sig kvar i minnet. Vi besökte forna Östtyskland och ett av många brunkolsbrott som Vattenfall driver där. Tvångsförflyttningar och ett ofantligt koldioxidutsläpp är två kontroversiella frågor med brytningen, men de frågorna får vila så länge. Istället ska jag berätta om hur jag får lust att leka gud i världens största sandlåda (jämte Sahara kanske).

Ursprungslandskapet vi färdas genom på väg till brottet är inte så upplyftande. Sandig, mager jord och ett platt landskap med glesa tallskogar. Särskilt produktiv är inte marken, mest har det använts till militärt övningsområde. Om det inte vore för brunkolet som ligger under då.

Jenny Åkesson

Brunkolsbrottet Tegebau Nochten med Boxberg Kraftwerk i bakgrunden. Foto: Jenny Åkesson

Jag vet inte om man kan säga att man greppar storleken när man väl kommer fram till dagbrottet Tegebau Nochten. Man inser att det är stort, inte mer än så, när man står där framför gropen där enorma monstermaskiner på botten, även de ogreppbart stora, utgör den enda skaljämförelsen. I bakgrunden Boxberg Kraftwerk som på grund av det relativt låga energiinnehållet i brunkolen måste ligga nära brottet.

Sen är det gula hjälmar på och in i lika fint gula bussar. Väl nere på botten av brunkolsbrottet förbyts skepsis över miljöeffekter och tvångsförflyttningar till ren och skär fascination. Det är mäktigt, vackert och spännande. Man trampar under enorma maskiner som nästan omärkligt långsamt rör sig förbi och över mig. De rör sig på räls för att skala av de sista lagren av sand för att blotta brunkolen. Att något så tungt ens kan röra sig…

Jenny Åkesson

På botten av brunkolsbrottet. Sandlagret skalas av för att blotta brunkolen. Foto: Jenny Åkesson.

De bergslika formationerna och färgskiftningarna från svart till badstrands-beige är otroligt vackra. Och mitt bland alltihopa vi små landskapsarkitekter i söta gula hjälmar, häpnande inför det vi ser. Det är lite som månen, lite som öknen och lite som en dröm.

Jenny Åkesson

Stor maskin på räls skalar av sanden. Foto: Jenny Åkesson.

Jenny Åkesson

Brunkol, sand, tåg. Foto: Jenny Åkesson.

Så upp på andra sidan kolbrottet med de gula bussarna. Dr. Heinrich (ansvarig för planeringen i regionen) berättar om det ”re-kultiverade” landskapet vi står framför. När kolen är bruten fyller man helt sonika igen hålet med de jordmassor man skalat av. Man har satsat på att försöka återskapa landskapet ungefär som det var – platt med mindre landformationer och en och annan bäckfåra. Lite vegetation har planterats, mest tallar och björkar, med brandgator emellan. Att återställa landskapet till ungefär det gamla utseende är kanske den enklaste och minst kontroversiella vägen att gå.

Jenny Åkesson

Rekultiverat landskap. Foto: Jenny Åkesson.

Men samtidigt: det kliar i fingrarna. Hur ofta får man möjligheten att verkligen modellera ett landskap från början? Tänk dig, du kan göra vad du vill. Varför inte ge landskapet nya kvalitéer? Kanske branta kullar som blir roliga att springa över, kanske ett romantiskt böljande landskap, kanske en mäktig platå där man kan se ut över det som en gång var något annat. Möjligheterna är ofantliga.

Man får lov att bygga sjöar också. Eftersom brunkolen förs bort till de närliggande kraftverken fattas ca 15% av landmassorna när brotten ska fyllas igen. Därför måste man skapa sjöar, varav vi besökte en; Bärwalder See. Sjö och sjö förresten… enligt tysk lag är den klassad som en kemisk fabrik. När man väl släpper på grundvattnet är det så surt (pH 3) att det inte kan klassas som en sjö och det är förbjudet att bada (även om Dr. Heinrich försäkrar att det egentligen går bra). Några fiskar kan man inte heller hoppas på, men lite rekreation i form av båtfärder hoppas man på i denna planerade rekreations-sjö.

Jenny Åkesson.

Bärwalder See, en konstgjord sjö efter brunkolsbrytningen. Foto: Jenny Åkesson

Vad hade vi kunnat skapa om vi fick börja skissa på det?

3D-programmet SketchUp’s Sandbox-tool kan slänga sig i väggen, det här hade kunnat vara på riktigt.

Av: Jenny Åkesson

Annonser

3 kommentarer

Filed under brunkolsbrott, kolkraft, landskapsarkitektur, regional planering

3 responses to “Gud i sandlådan

  1. David Lindelöw

    Man kan bygga en gigantisk vindkraftspark ovanpå.

  2. Fantastiskt vackra bilder.

  3. Jenny

    Erik: tack!

    David: En vindkraftspark hade ju varit en härlig kontrast rent symboliskt. Men kanske inte bidragit särskilt mycket estetiskt. Går fortfarande och klurar på vad man skulle kunna göra… Mer idéer?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s