Ryktet om Göteborgs stads påstådda brist på visioner i arkitektur och stadsplanering har nu även nått hit till den tyska huvudstaden. Med några föreläsningar om Göteborgs historia i ryggen kan jag dock säga att jag är föga förvånad. Göteborg har en lång och stolt historia av pragmatism och brist på innovativ förmåga när det gäller stadsplanering.
När Göteborg vid början av 1620-talet skulle anläggas var målet att staden skulle fungera som en stark befästning och handelscentrum. Området kring var redan något av en holländsk koloni och holländarna hade dessutom erfarenhet av att bygga på rätt dålig sankmark så man tänkte: vi kör en kopia av Amsterdam så slipper vi massa besvär med nytänkande och utvecklingskostnader. Dessutom så är det bra för våra holländska handelsförbindelser. Praktiskt och pragmatiskt. Här var det så att säga inte resan som var målet.
400 år senare är resan i alla fall ett delmål genom hedervärda försök med ”Dialog Södra Älvstranden” för medborgarinflytande och demokrati. Det verkar dock som att man den här gången missade målet helt, ingen av de slutgiltiga förslagen för utbyggnad av området kring södra älvstranden verkar ha fallit medborgare eller byggnadsnämnd i smaken (som tur är, förslagen är hemska). De sistnämnda har så tagit tag i saken genom att skicka ett nytt arkitektlag föra att plagiera, just det, Amsterdam!
Mark Isitt förvånas och förfasas i artiklar i lokalpressen över att Göteborgs kommunalråd inte bryr sig om huruvida en byggnad saknar konstnärlig höjd och att det närmaste man kan komma en arkitektonisk vision för Göteborg är – tja, jag tycker ju här ska vara tryggt och säkert att bo och leva. Igen, och knappast förvånande, målet i centrum. Jag tycker i och för sig att tryggt och säkert låter fint men jag delar Isitts åsikt om att visionerna måste sträcka sig längre, det ska vara gött också.
Av: Malin Nilsson
Betongelit 
Jag tyckte nog Isitt gjorde det lite väl lätt för sig. Inte ett ord om byggmaffian, desto mer Ring P1-gnäll på ”dumma politiker”. Dessutom är det väl inget fel i att plagiera, originalitetskulten var ju bland det minst värdefulla (och filosofiskt hållbara) i modernismen.
Jag skulle vilja säga att Isitt i princip har rätt, bristen på konstnärliga visioner i gbg är skrämmande. Hans goda exempel är dock i mina ögon precis lika skrämmande, stoppa in några glassiga ikonbyggnader av det mer spektakulära slaget och vips har vi en visionär stad. Exemplet Köpenhamn är mycket intressant som förebild men Isitt nämner inget om de genomgripande förändringar som görs för att göra köpenhamn mer attraktiv som fotgängar och cykelstad. Endast ”sorte diamant” och Operan nämns. Märkligt att arkitektur och stadsbyggandedebatten sätter likhetstecken mellan objekt och konst i en tid då konstvärlden sedan länge lämnat tron på Konstobjektet med stort K. Men jag är trots allt mycket tacksam över debatten.
Jag skulle inte heller säga att det var något fel i att plagiera, den ständigt återkommande frågan är såklart om det överhuvud taget går att göra något nytt. Jag tyckte mest att det var lite lustigt att man nu plagierar Amsterdam igen och att det är så symptomatiskt för Göteborgs stads brist på fantasi i många av projekten under de senaste åren.(nya pedagogen, de nya studentbostäderna på Kviberg (indirekt), norra älvstranden eller som nu södra älvstranden).
Ja, att gnälla på politiker kanske inte så symptomatiskt endast för Göteborg men att gnälla på Göran Johansson är något en konst vi behärskar och praktiserar mangrant. Så även Isitt.
Vidare så kan bristen på konstnärligar visioner vara skrämmande, men vad jag tycker är mer skrämmande är att debatten och visionerna gällande stadsplanering i ett vidare perspektiv är totalt frånvarande. Även om jag kan önska att stadsbyggnadskontoret skulle engagera sig i konstnärliga visioner i centrum så skulle jag även önska att det fanns några visioner alls för stadsdelarna i nordöst (Bergsjön, Angered).Var är debatterna om bostadsbristen, om segregationen?
Vill man debattera stadsplanering med Isitt i centrum kan man gå till Stadsmuseet den 13/2. Alltid något!
(http://www.vartgoteborg.se/prod/sk/vargotnu.nsf/1/ovrigt,goteborgs_stadsplanering_debatteras_pa_stadsmuseet)
->Malin
Jag håller med dig till fullo, åtminstone nästan. Just nu jobbar jag (inom Urban-Design-studion på mastersprogrammetpå cth) med just Angered. Visst finns det planer och visioner, både bra och dåliga. Det som är intressant är att man från kommunens sida försöker göra det möjligt att göra en bostadskarriär inom Angered och på så vis skapa ett område där det inte betraktas som dåligt att bo kvar under många år. Idag är Angered en inkörsport till gbg och en sluss till andra stadsdelar. Befolkningen är mycket ung och de som har råd flyttar därifrån. Tyvärr tycks kommunens lösning på problemet vara att bygga massor av introverta, segregerade villaöar vilket möjligtvis skulle kunna hjälpa statistiken. Strukturellt och konstnärligt tycks visionerna vara tämligen platta. Sök på ”vision Angered” så finns säkert mer info. Detta är något som jag tycker är bra mycket mer angeläget än att göra en ”city branding” av göteborg med hjälp av ett par flashiga hus av Hadid eller Koolhaas.
@ per: Angered, ja. Jag tyckte Radars förslag var bättre än Whites (eller så lät jag mig helt enkelt luras av deras opportunistiska referenser till Jacobs och Klasander). Men inte ens de vågade föreslå slutna kvarter. Besynnerligt.
Johannes, du kanske skulle gilla det här…
Jag har inte tittat så noga på förslagen över Angered Centrum. En spontan reaktion var att kvarteren inte riktigt verkade ha funnit sin plats hundraprocentigt i radars förslag även om jag kan hålla med om att det nog är mer utvecklingsbart än whites. Men värt att komma ihåg är att angered centrum i mångt och mycket är en reaktion mot 60-talsbebyggelsen och i mitt tycke en ganska trevlig plats, när man lämnat parkeringsplatserna bakom sig. White hade nog ett litet försprång i tävlingen i och med att de vann tävlingen om originalplanen för 35 år sedan.
@ jonas: mmm, scrumptious! tack för tipset.
@ per: försprång? det hade jag inte trott.
Hej allesammans. Kul att följa dialogen om stadsmiljö i Göteborg. Tråkigt samtidigt att samma idétorka tyvärr verkar råda över hela Sverige. För så verkar det onekligen vara.
Hur höga ambitionerna om att bygga stadsmässigt än är i ingångsskedet så är det som kommer ut i andra änden av en eller annan märklig anledning alltid rader av fyrkantiga punkthus i till förvillelse likartad nyfunkisstil. Prydliga vaktparader av sterila områden som närmast påminner om semesterhotell från Ibiza eller Mallorca. Sjöutsikt, eller i alla fall sjöglimt, förefaller långt viktigare än levande stadsmiljö. Resultatet blir en stadsmiljö som är långt mer privat än offentlig. Och allt annat än stadsmässig.
Överallt ser de nya områden, inte sällan anlagda i gamla avvecklade hamnmiljöer, till förvillelse likadana ut. Oavsett vilket arkitektkontor som ritat dem. Som vore de klippta ur en trist och synnerligen tunn modellkatalog för nyfunkis. Från norr till söder och från öst- till västkust. I Göteborg, Stockholm, Helsingborg, Malmö och i Karlstad.
Man kan inte annat än förbryllas över vad det egentligen är som pågår i det svenska stadsbyggandet.
Varför förefaller inte en enda arkitektbyrå känna lusten att bryta sig loss ur branschens lika ängsliga som krampartade totalfixering vid att rita idelösa, fyrkantiga, friliggande lådor utan tak, dekoration eller annan variation. Och namnet. Nyfunkis. Vad innebär det egentligen?
Finns det ingen arkitekt som liksom många av oss som ska bo i städerna, längtar efter att prova att rita något med bäring på den traditionella arkitekturen? Ett område inspirerat av kvaliteterna i den traditionella stenstaden. Älskad av många. Med höga, dekorerade och fantasifulla fasader, smidesbalkonger, stolta entrépartier och egen identitet i varje fastighet. Ett område med slutna kvarter där idel framsidor vänder mot gatan. Och där insidan av kvarteret utformas som en parkliknande, tyst oas. Varför lockas ingen att hämta sin inspiration från detta? Det är ju ändå en stadsbyggnadstraditon med bäring ända tillbaka till de gresika och romerska städerna. Men ändå. Ingen?
Och varför lyckas man planerarna inte nå målet om stadsmässighet, trots ideligen uttalade ambitioner?
En av de absoluta grundbultarna för att åstadkomma just stadsmässighet är omsorgen om det offentliga rummet, gaturummet. Bygger man hus utan kommersiella lokaler i bottenvåningarna blir det igen stadsmässighet. Så enkelt är det ju faktiskt.
Och det räcker heller inte med en lokal här och där. Stadsmässighet kräver minst 80%, kanske till och med 90% kommersiella lokaler i bottenvåningarna längs en gata för att den ska uppstå. Det är ju bara och kliva ut vilken stad som helst och börja mäta, så står det tämligen klart. Och det gäller oavsett om det är en småstad eller en storstad.
Varför gör man då inte det? Varför ställer man inte helt enkelt krav på det i detaljplanen? 90% av bottenvåningarna i det som uppförs ska vara kommersiella lokaler. Gilla läget, eller bygg någon annan stans. Här bygger vi stad. Inte bostadsområden.
Är stadsplanerarna för svaga? Är redskapen inte tillräckliga? Är stadsbyggnadsnämnderna för svaga? Har exploatörerna fått för stort inflytande? Eller är det någon annan stans skon klämmer?
Den nöten vore, som jag ser det, oerhört frigörande för den svenska stadsbyggnadsdebatten att knäcka.
Mvh,
Peter Sörensen, Karlstad
http://www.operationkarlstad.wordpress.com
Peter Sörensen: Jag kan hålla med dig, helt klart. Problemet med att uppföra byggnader med butikslokaler i bottenplanet är ju att dessa ska bli uthyrda också. Många gånger blir de väl det för eller senare, men beroende på deras placering i förhållande till stadens befintliga affärscentrum kan hyrorna variera kraftigt. Dessutom kan en placering på bara en sidogata bort från ”huvudstråket” göra att lokalen förblir outhyrd. Detta är väldigt tydligt i Linköping och i synnerhet Norrköping.
Fastighetsförvaltarna delar upp lokalerna i A-lägen osv (dock vet jag inte efter vilka kriterier), och ofta försöker cityföreningar o. dyl. verka för att ”sprida ut” och expandera affärscentrum i den befintliga stadsmiljön. Detta är förstås ett arbete som uppförandet av ”nya stadsdelar” måste koordineras med.
Här hittade jag en intressant artikel:
http://www.utemiljo.com/dynamic/nyheter.asp?id=201
–>Peter och Jonas
En idé om varför det byggs så få slutna kvarter kan ju vara att många arkitekter vägrar blicka bakåt.
se gärna
Nästa dellösning är ju den fina Bokalen. En Lägenhet som kan byggas om till lokal, eller tvärt om.
Häromdan traskade jag förbi nåot sådant. Lokaler bakom länsstyrelsen i Malmö, som nu var bostäder, i gammal bebyggelse. Enda egentliga grejen var att de hade täckt för undre delen av glasrutan ut mot gatan.
Lite mer flexibelt blir det iaf.
Ang. Angered så har jag som samhällsvetare lite svårt att avgöra kvalitén på den visuella delen av förslagen. Men kanske av samma orsak jag låter jag mig istället glatt luras av ord som social och kulturell integration och jämställdhet i Radars förslag. Dessutom är det trevligt att se att de tar upp mångfald som något tillväxtfrämjande, vilket iofs hade varit möjligt även utan referenser till Florida.
Och ang. slutna kvarter så har jag den senaste månaden funderat mycket kring vad det är som gör just mitt område i Berlin (Prenzl.berg) så trevligt, butiker och caféer i gatuplan och slutna kvarter skulle kunna vara en förklaring. Men å andra sidan är detta ett av få områden som inte har överskott på bostäder och lokaler i Berlin, kommer man längre ut från centrum möts man mycket riktigt av tomma lokaler som verkligen inte ger en så trevlig atmosfär.
Hej igen!
Jag är just tillbaka från ett möte med en av våra stadsbyggnadsarkitekter. Ett intressant möte som gav mig litet ytterligare pusselbitar kring frågan.
Den bild som framträder här är att stadsplanerarna i grunden inte längre tror på en stadsmässighet med offentliga lokaler i bottenvåningarna. Möjligtvis här och där, men inte i den omfattning som förr i tiden. Den tiden är förbi hävdar de, då staden byggdes på det sättet. Vi får ingen som vill bygga så, eftersom man hävdar att det inte finns någon efterfrågan.
Vill du åtgärda det problemet så tror jag att det är till byggbolagen du måste vända dig, fick jag som råd.
Kan det verkligen vara så att den tiden är förbi? Att visionen om stadsmässighet är en orealistisk romantisk dröm. Jag har svårt att tro det. Men frågan måste naturligtvis utredas och besvaras.
Att det kan vara svårt att åstadkomma stadsmässighet i områden som ligger långt från den befintliga citykärnan, det har jag full förståelse för. Typ Hammarby Sjöstad, eller för all del Jakriborg. Det är i alla fall en större utmaning. Och tar längre tid. En absolut förutsättning för stadsmässighet är ju en stor tillgång på människor.
Men i många fall pratar vi ju här om stora, attraktiva, vattennära områden i direkt anslutning till den befintliga staden. Borde det inte vara möjligt att åstadkomma levande stad här? Jag tycker ju det, men jag är ju allt annat än expert på området.
En sak tycker jag dock är ganska uppenbar. Om man inte bygger stadsmässigt, dvs med mer än 85-90% offentliga lokaler i bottenvåningarna, inte ägnar det offentliga rummet med trottoarer, torg och grönytor, stor omsorg, och inte bereder plats åt offentliga byggnader som bibliotek, konserthus och skolor – då ser man redan från start till att det aldrig någonsin blir levande stad.
Gör man däremot det i dessa områden, så tycker jag onekligen att möjligheten borde finnas. Lokalerna fylls säkert inte på en gång, utan det kommer att ta ett tag innan den nya stadsdelen är fullt utbyggd och har hittat sin funktion. Kanske får man finna sig i att vissa lokaler får hyras ut till andra användningar eller till lägre hyror de första åren. Det är säkert ett pris man får betala på kort sikt för att långsiktigt kunna bygga stad. Å andra sidan är det ju extremt lönsamt att bygga bostäder i dessa lägen. Så som helhet borde kalkylen ändå gå att räkna hem. Om nu huset som helhet byggs av en och samma investerare vill säga. Gungor och karuseller typ.
Beslutet huruvida det är möjligt att bygga stad, och om det verkligen är det man vill göra, måste man ta redan innan man startar. Här bygger vi stad. Framtidens stad. Sedan gäller det att vara målmedveten genom hela processen, ha mod och inte tumma på kraven.
Då tror jag att det kan vara möjligt att bygga stad även idag. Men jag är inte säker. Är det inte möjligt så är ju diskussionen inne på fel spår. Då kan vi ju ägna vår energi åt annat.
Frågan är vem man kan vända sig till för att komma till klarhet i en sådan fråga?
PS. Visst vägrar arkitekterna att blicka bakåt. Och då är arkitekturen ändå ett hantverksyrke som vilar på principer framvuxna allt sedan de romerska och grekiska stadsplanerarnas tid. Att ingen vågar bryta med denna funktionalistiska doktrin är synnerligen märkligt. Och ett idag rikt debatterat ämne som jag förvisso gärna fördjupar mig i i ett annat sammanhang 🙂 Bokalen hörde jag talas om här om dagen. Jag trodde att det handlade om butikslokaler mot gatan som inåt är anslutna till en lägenhet. Flexibilitet i de kommersiella bottenvåningarna är bra. Går de absolut inte att hyra ut till offentlig verksamhet ska man tillfälligt kunna hyra ut dem som kontor eller till och med som boende. Så länge det inte blir en permanent lösning. Så tänkte man redan för drygt hundra år sedan. Bottenvåningarna ska dock i mina ögon alltid byggas som kommersiella lokaler om det är stadsmässighet man eftersträvar. Inte bara som något som ser ut som det. DS
@ malin: Prenz-berg är ju lysande stadsbyggnadskonst om än numera väldigt gentrifierat, Friedrichshain är nästa charmiga område på listan att saneras, snart är de lika ”kul” som Wilmersdorf. Men bra byggt är det, jämför med Marzan… (ursäkta namedroppingen men jag tar varje chans att prata om Berlin, jag älskar den staden).
Ja, just nu tror jag att jag bor i det sista o-gentrifierade huset i hela Prenzlauer Berg. Men om några månader ryker även mitt fina hus till förmån för inglasade balkonger och bostadsrätter (inglasade! på ett gammalt vackert stenhus!). Men vad jag också tycker är konstigt är den vurm som politikerna verkar ha för gentrifiering vilken måste gå mot den de har för Florida och gänget. Tillrättalagda områden med bostadsrätter ger inte mångfald?
@ malin: du har naturligtvis rätt. När alla politiker helt plötsligt började rejva om Florida blev jag orolig (trots att han ju egentligen bara är en management kick-off version av Jane Jacobs). Men det är samma visa som med ”blandstad” etc. Man gör samma sak som man alltid gjort men kallar det något trevligt och inne. Nu kan man ju iofs förstå att Berlin går på det, med den ekonomin…
@karlr
Tack för länktipset! Det var glädjande och uppfriskande att höra att det finns arkitekter som törs tänka själva och inte lydigt följer strömmen.
@karlr
Tack för länktipset! Det var glädjande och uppfriskande att höra att inte alla arkitekter lydigt följer strömmen. Det finns hopp 🙂
Oj, vad gôtt med lite fart i diskussionen. Jag har ett par små kommentarer. Först om Prenzlauer Berg och gentrifiering och resten lämnar jag nog tills imorgon. I mina ögon tycks det vara mer regel än undantag att just ”den kreativa klassen” eller ”Floridagänget” om man föredrar det är, mot sin egen vilja, motorn i gentrifieringsprocessen. Sådana exempel går att skåda överallt.
En ruffig men hyggligt central stadsdel befolkas av konstnärer, studenter m fl då den erbjuder låga hyror och härlig stadspuls. Allmänheten får upp ögonen för stadsdelen eftersom den verkar vibrera av liv och kreativitet. Plötsligt byts successivt gallerier ut mot inredningsbutiker, svartklubbar mot kafeer och restauranger. Lägenhetspriserna går upp och ett ekonomiskt intresse för att renovera och snygga till finns plötsligt. De unga och fattiga flyttar ut, eller så har de vuxit upp och fått jobb på arktektkontor eller reklambyrå och kan således bo kvar. Plötsligt är stadsdelen rumsren och ofarlig, och ”Floridagänget” har tagit nästa stadsdel snäppet längre ut i besittning. Frågan är om det överhuvudtaget går att stoppa den processen, och i så fall hur? Att från politiskt håll stoppa renoveringar och hyreshöjningar kan nog hjälpa till att inte ta processen hur långt som helst, men det hindrar inte ett område från att vara attraktivt att flytta till, både för allmänheten och för näringsidkare av olika slag.
med risk för att länka lite mycket vill jag tipsa om ett annat gammalt inlägg som berör fenomenet
@ per: Det är lätt att ogilla gentrifiering, sedan när var det coolt att ta parti för nouveau riche kontra fattiga konstnärer? Men det är kanske en lite väl oorganisk inställning till staden. En stad är ju en organism som lever och utvecklas, en tidigare död gata lever upp, en annan tystnar. Ett område fräschas upp, ett annat förfaller. Det är OK. Problemet är att vi inte byggt organisk stad på mycket, mycket länge. Istället har vi lagt ut glesa, sterila fält av lamellhus, punkthus och villor. Det finns inget utrymme för stadslivet att gro där. Hur dessa stadsöknar ska urbaniseras är den stora frågan.
När jag bodde i Berlin-Neukölln frågade jag tyskan jag bodde om Neukölln var nästa gentrifieringsoffer (det fanns tecken på det). Hon tyckte inte det, hon trodde att det fanns en mättnad. Är det inte så? Det finns väl ekonomiska och befolkningsmässiga ramar? (Även inom extremfallet gentrifiering i Berlin.)
Johannes: Marzahn är fantastiskt, som friluftsmuseum. Och Rathaus Marzahn är fint på riktigt.
Till sist: Jag läser faktiskt Floridas bok om den kreativa klassen just nu. Det ska bli kul att vara en av dem som pratar om Florida OCH har läst boken.
Neukölln borde väl enligt konstens regler bli nästa gentrifieringsprojekt efter Kreuzberg men det känns som det har ganska många år kvar. Wedding som är i lite samma läge gjorde tappra försök att locka dit den kreativa klassen förra veckan genom att använda alla tomma affärslokaler till ”Wedding dress”, en modefestival för nya designers.
Om det finns en mättnad, jag vet inte, om en stad hela tiden växer skulle det väl rent tekniskt kunna fortsätta?
Jag har inte ens tänkt på det som ett alternativ att läsa ”The rise of the creative class”, det skulle kunna hindra mig från att göra kategoriska uttalanden om saker jag egentligen inte vet så mycket om. Dessutom tror jag att det skulle visa sig att jag hade ganska många åsikter gemensamt med mr Florida, en risk jag inte är villig att ta.
Jo, men läs Florida, det går snabbt, han är mycket lättläst. Det är förmodligen därför han är populär. Och kolla fotnoterna, där ser man tydligt hur svagt underlaget är.
-> Johannes.
Jag håller med dig helt, grundproblemet är en brist på riktig stad, med stadsdelar. Situationen i de något större städerna i Sverige är radikalt annorlunda än i Berlin. Här råder stor bostadsbrist vilket gör att staden har svårt att som du skriver ”fungera som en organism”. Berlin är så vitt jag vet i princip den enda storstaden i väst med rejält överskott av bostäder i stadskärnan. Just detta vågar jag påstå, är en av de viktigaste orsakerna till att Berlin har varit och fortfarande är en så intressant konst- och kulturmetropol. Ja, jag älskar också Berlin fast jag har varit där pinsamt lite.
->Peter.
Din frustration över att det inte byggs stenstad är nog delad av många fler än du tror, inte minst arkitekter och planerare. Problemet är dock, som vanligt, mer komplext än ett allmänt ogillande av traditionella stadsmiljöer. Jag är inte extremt insatt, men jag kan göra ett försök att ringa in endel delproblem.
1: Trafikplaneringen, idag planeras fortfarande nya områden efter huvudsakligen samma praxis som under 60-talet. Alltså principen att skapa så lite genomfartstrafik som möjligt och att separera olika trafikslag mycket hårt om hastigheten på en gata överstiger 30 km/h. Dessutom är samhällsplaneringen separerad mellan Trafikplanerare, inom trafikkontoret och stadsplanerare inom stadsbyggnadskontoret. Trafikplanerarna är skolade enligt den skola som säger att, alla typer av nätstrukturer och traditionella korsningar är dåliga ur trafiksäkerhetssynpunkt. I det fallet, oavsett om trafikplaneringspraxis har rätt eller fel så framstår stadsplanerarnas vision som känslomässig och icke-rationell. Det är svårt att bemöta argumentet att barn kommer att dö om man bygger ”riktig stad”. Läs Anders Hagsons avhandling för mer info om detta ämne.
2: Parkeringsnormen, är även denna ett jätteproblem för den som vill bygga tätt. Den är lite av ett moment 22. Man får inte anlägga områden med en tillräcklig täthet for att kunna motivera tät och fungerande kollektivtrafik eftersom parkeringsnormen säger att en så stor andel av bostäderna ska kunna ha tillgång till egen parkeringsplats. Alltså byggs det relativt glest och kollektivtrafiken funkar sisådär även när ambitionen är att bygga tätt.
3: Verksamheter i bottenplan är ett annat ämne som tas upp. Där är åtminstone ett av problemen, eller det är egentligen något positivt, det faktum att hemmafruar inte är vanliga idag samt att många kräver mer bostadsyta idag än tidigare. Folk har för lite tid och även de utan bil handlar ganska mycket på ICA och willys hemma. Att förvänta sig 80-90-procent av bottenplansytan skall kunna användas för verksamheter tror jag helt enkelt är orealistiskt. Även i äldre stenstadskvarter är en stor andel av butikslokaler och kafeer koncentrerade längs med stråk och i hörnlägen och dessa miljöer lockar betydligt fler än de boende i närområdet att shoppa strosa och fika.
Nu orkar jag inte skriva mer, men jag kan avsluta med att säga att jag tror att det finns lösningar och att det inte är enkelt eller handlar om ovilja från planerare och arkitekter.
@ per:
1. Ja, Hagsons avhandling är guld.
2. P-normen måste ner ordentligt och det går om den politiska viljan finns. Det är nog enklare för s-kommuner. Billobbyn inom (s) är ju inte lika stark som i de borgerliga partierna.
3. Grejen är ju att det måste finnas döda gator med tomma lokaler. Det är ju dit de fattiga konstnärerna/caféerna/secondhand-butikerna etc behöver flytta när gamla gatan blir för hipp och priserna går upp. Den totalt ”effektiva” och ”ekonomiskt rationella” staden är en ond funkisdröm. Bygger man bottenvåningar som bara är tvättstugor, förråd etc, så omöjliggör man stadens organiska liv. Varför inte subventionerade bokaler istället, tex?
@Per & Johannes
Tack för intressant input på ämnet!
Pers aspekter, åtminstone 1 & 2 har jag faktiskt inte hört förut. Mycket intressant. Deta ska jag kolla vidare kring.
När det gäller punkt 3, andelen kommersiella lokaler i bottenplan, håller jag dock med Johannes. Det måste få finnas både A, B och C-lägen. Och gårdshus. Det gynnar småföretagandet. Och vad som är vad kan, och kommer sannolikt automatiskt, som sagt förändras över tid. Det går dock inte, enligt min bedömning, att kompromissa med andelen, dvs minst 80% om man överhuvudtaget vill att stadsmässighet ska uppstå. Gå ut och kolla själv där ni anser att ni hittar kvarter eller gatuavsnitt som är stadsmässiga.
En absolut grundförutsättning för stadsmässigheten är enligt min mening just att fastigheternas bottenplan, dvs det offentliga rummets väggar, är tydligt designade för och förbehållna allmänheten. De får inte kännas privata eller avvisande. Ett sådant andelstal, 80, eller kanske till och med 90 %, borde därför skrivas in i planbestämmelserna överallt där stad planeras, tycker jag.
Det var glädjande att höra att det faktiskt finns både arkitekter och planerare som vurmar för kvaliteterna i den klassiska europeiska staden, eller stenstaden. Vad tror ni då att det beror på att det trots detta ritats så få, om ens några, kvarter med rutnätsstad och klassiska fasader i Sverige de senaste 20 åren?
Överallt, i alla städer, stora som små, i förort och i tätort, i gamla och i nya stadsdelar, byggs istället fantasilösa punkthus i till förvillelse likartad nyfunkisstil. Knappast speciellt stadsmässigt.
Det människor och politiker idag ropar högljutt efter är ju stadsmässiga städer med den klassiska europeiska staden som förebild. Nyfunkisen känns för var dag som går som allt mer passé.
Vart i Sverige hittar vi arkitektbyråer med kunskap och erfarenhet i den klassiska arkitekturens formspråk? Känner ni till några?
PS. Läs gärna min egen lilla provokativa teori om hindren för den dagens stadsutveckling på http://operationkarlstad.wordpress.com/ – mest lästa inlägget just nu 🙂 DS
Ping: Leve staden. Leve den. Eller……? « Tankar om staden
Peter med flera, Pers tre punkter hänger ihop. Alltså trafiken, antalet parkeringsplatser och andelen kommersiell yta som krävs för att gatan ska få liv. Minskar man antalet parkeringsplatser blir det automatiskt tätare bebyggelse och mindre trafik, något som i sig gör att det blir fler fotgängare och cyklister. Och då kanske man kan släppa lite på kravet på andelen kommersiell yta. Gatan blir levande ändå. Omvänt, mer biltrafik kräver högre andel kommersiell yta för att dra folk till området.
Se även Ljungbergs blogg där han säger att fotgängare, bussresenärer och cyklister handlar mer än bilister för varje kvadratmeter parkering/terminalyta.
Sätt buss, gående och cyklister i centrum
Bloggen Yimby har en diskussion som visar lite hur vissa reagerar när man börjar tala om parkeringsnormen. Jag tycker det är tydligt att många inte är medvetna om att byråkratin faktiskt tvingar på byggherrarna parkeringsplatser. Man tror att parkeringsyta är lönsamt för markägaren. Det kan visserligen stämma, men många förstår kanske inte att lokalyta och bostäder är ännu lönsammare.
City skriver om parkeringsnormen