Christer Ljungberg skriver om hur missnöjd han är med (bristen på) utvecklingen av Väg- och vattenbyggnadsprogrammet vid LTH. Programmet följer inte med i utvecklingen inom området, osv. (läs själva förresten). Även om jag inte kommit så långt i programmet kan jag känna igen mig i de symptom han beskriver. I början av tredje året läser man ett block som heter Anläggningsteknik och bland annat behandlar vägbyggnad. Ingenstans problematiseras dock planeringsprocessen, ingenstans diskuteras hur kapacitetsökningar genererar mer trafik, och så vidare. Vägverkets fyrstegsprincip tolkas som att första steget innebär ”trafiktekniska åtgärder”, och inte den vidare (och mycket mer övergripande och visionära) tolkning som David och SIKA påtalar här. Vägarna ska fram och bilarna finns till för att köra på dem. Månniskorna finns i sin tur för att köra bilarna.
Detta innebär att man cementerar denna inställning hos de V-studenter som vill gå vidare med vägbyggnad, och kanske ännu värre, hos de som inte gör det. Som Christer Ljungberg skriver måste man på något sätt göra studenterna medvetna om hur deras arbete oundvikligen är en del av samhällskroppen och hur delarna interagerar.
En av de första kurser man läser på Väg- och vattenbyggnad heter Samhällsbyggnadsprocessen. Kursen har fått väldigt mycket kritik för att vara ”irrelevant”, ”flummig”, inte vara ”hands-on” och så vidare. Det var nog vad jag kände också. Rykten sade att kursen hotades av att läggas ner, men det vet jag inte om det var sant. Allt eftersom har jag dock insett hur viktig ”samhällsbyggnadsprocessen” var för att göra mig medveten om inflytandet på oss från arkitektur och samhällsplanering och hur de oundvikligen påverkar vår vardag. Det viktiga var dock att föreläsarna (framförallt Bengt Holmberg och Christer Hydén) inte var rädda för att ta ställning i samhälls- och trafikplaneringsfrågor. Jag fick (då) intrycket av att forskningen om hållbara transportsystem låg långt framme och kände optimism inför framtiden. Utan den kursen hade jag nog aldrig skrivit här på Betongelit.
Jag är inte mycket för att införa kursen av typen ”etik för ingenjörer”. Ofta slutar det i ett predikande och ett på-näs-skrivande (!) som gör att studenterna känner sig påhoppade och reagerar negativt (ibland mycket starkt, tro mig). En kompis gick t ex en kurs på ett lärarprogram som behandlade ”hållbar utveckling” på ett väldigt abstrakt sätt samtidigt som betungande skrivuppgifter om ämnet lades på studenterna. Inte en jävel var intresserad av hållbar utveckling efter den kursen, vilket ju var precis tvärtom mot vad man hade önskat sig. Dock står det klart att studenterna (också, eller framförallt, ingenjörer!) behöver göras medvetna om hur deras arbete passar in i ett större sammanhang: Det behövs en kontinuerlig samhällelig diskussion och man behöver allra mest nå ut till de som är minst intresserade. Jag vet inte hur det skulle gå till, men kanske är Betongelit ett sätt att nå ut?
Av: Jonas Westin
Betongelit 
Känns som V inte är det enda programmet på LTH som saknar en diskussion om vilken kontext man kommer arbeta i.
Fast genom juridiken på L gläntas det iallafall på dörren till en värld där utanför, har jag fått för mig…
DEt har gått in ett brev från oss 4 näringslivsrepresentanter som uppmärksammat detta: Trivector, WSP, Skanska och Helsingborhs kommun till studierektor osv. Hoppas det kan hjälpa….
Ljungberg: bra, hoppas det händer något i korridorerna nu!
Bland oss landskapsarkitekter på SLU känns det som om samhällsaspekten och hållbarheten är hyfsat integrerad i de flesta kurser. Det finns att plocka för de intresserade iallafall. Det handlar, försås, också mycket om lärarnas inställning. Min uppfattning är att studenterna har hög potential att ta till sig tankar av mer visionär art och hållbarhets-tänk. Det gäller bara att möta de lärare som inte gett upp eler fastnat i ”så är det bara”.
Måste också säga att min fördom mot er v-are var att ni var bilkramare hela bunten. Skönt att se sig motbevisad – eller är det bara ni tre?
Jenny:
Alltför många på V är nog bilkramare. Kanske inte uttalat, men implicit. Några i min klass kör ibland bil till skolan, från Delfinen! Stor humor.
Kom ihåg att bilar var mitt största intresse när jag var 12 år. Det är det iofs fortfarande, men på ett annat sätt då.
Det som är konstigt i den här historien är inte att civilingenjörer inte får lära sig samhällsplanering utan varför ingenjörer överhuvudtaget förväntas syssla med sådana verksamheter. I de flesta andra länder finns det en egen yrkeskategori samhällsplanerare, med samhällsvetenskaplig bakgrund, som ägnar sig åt planeringssysslor medan ingenjörerna håller sig till ingenjörssysslor. Det vill säga ingenjörerna anlägger vägar medan samhällsplanerarna bestämmer var vägarna ska ligga. Varför det har blivit annorlunda i Sverige vet jag inte men det krävs inte särskilt mycket fantasi för att räkna ut att att Sveriges rätt fyrkantiga syn på samhällsplanering bottnar just i det faktum att det är ingenjörer som styr det.
Anders: Jag vet inte om jag tycker det är SÅ konstigt. Det finns både stadsarkitekter och fysiska planerare också, sanningen är att V-ingenjören inte är speciellt konkurrenskraftig när det gäller att ta sig in dessa hierarkier nu för tiden (vad jag förstår?).
Däremot tycker jag definitivt att ingenjörer också har en plats där, i syfte att åstadkomma vettig teknikanvändning och därmed effektiv användning av skattemedel. Läs gärna vårt gamla inlägg ”teknik istället för asfalt” (rätt gammalt har jag för mig) som handlar lite om hur man med vettig teknikanvändning kan skapa ett mer långsiktigt transportsystem. Utan ingenjörer hade det inte gått.
Det vi behöver är debatt och samarbete mellan samhällsvetare och ingenjörer. Jag vet hur lätt det är att det annars uppkommer dålig jargong om ”jäkla arrrkitekter” och så vidare.
Fysiska planerare finns ju som sagt, men dom märker man aldrig i debatten, tycker jag. Fast dom gör nog definitivt avtryck i kommunala ÖP:s och DP:s.
Kulturgeografer förtjänar långt mer uppmärksamhet och arbetstillfällen än de får.
Ping: Stadskultur » Blog Archive » Fel utbildning?