Barnperspektivet glöms bort när Stockholm förtätas. Det är devisen i den C-uppsats (ämne?) som Sabine Saracco och Lovisa Strandlund har skrivit. De har jämfört exploatörernas planering av området Hornsbergs Strand på Kungsholmen med hur ett 40-tal barnfamiljer i Vasastan skulle vilja ha det.
I en intervju i DN berättar de hur man i förtätningens anda planerar områden med små gårdar och relativt höga byggnader, när de intervjuade barnfamiljerna (läs: köparna) i själva verket önskar större gårdar med mera ljusinsläpp.
Knäckfrågan i DN-artikeln är: Var ska barnen leka? Den ansvarige planarkitekten Charlotte Holst hävdar att föräldrarna går med barnen till närliggande parker, medan barnfamiljerna vill ha barnen på innergården.
Förtätningsivern drivs på både av enorma markpriser och (förhoppningsvis) en tanke om att städers utbredning ska minska – till gagn för effektiva och korta transportlösningar. En annan knäckfråga blir: Vilka intressen glesar ut staden? De villamattor som täcker stora delar av svenska städers periferi bebos (och bebyggs) till stor del av barnfamiljer.
Barnfamiljer vill kanske inte bo i en tät stad, men man måste till varje pris se till att de ändå väljer att göra det.
Betongelit har tidigare skrivit om parker och förtätning.
Av: David Lindelöw
Betongelit 
Detta är onekligen ett steg tillbaka. Ska vi ha det som på 40-talet? Modernismen, kom hit igen, allt är förlåtet 😉
”Barnfamiljerna gör också ett val när de bosätter sig mitt i staden, man har ett eget ansvar”, säger Torsten Malmberg. Frågan är hur mycket fria val varje enskild familj har på dagens uppskruvade bostadsmarknad.
Någon var påpasslig och la till mitt namn. Det glömde jag. Tack!
Håller med om att det är viktigt att alla befolkningsgrupper har tillgång till staden, även barnfamiljer. Frågan är dock om inte rädslan för förtätning mer är utslag för decennier av funktionalistisk indoktrinering än att det skulle vara omöjligt att bygga barnvänlig tät blandstad.
Johannes: Jag tycker att Jenny är nåt på spåren i den posten vi länkar till.
Faktum är att LEVANDE stadsdelar, med parkinslag, i någon mån fungerar som de ”självständiga” satelliter modernismen var ute efter. Tittar man på människors rörelsemönster rör sig de boende gärna bara inom några kvarter.
Det blir klurigt när man lyckas med sin förtätning, när man når någon slags högre grad av ”nära till allt man behöver och vill ha”, då tar man ju udden av det egentliga centrumet som centrum sett, och det vi får är sprawl, i någon mening. Men är det dit vi vill?
Jag tycker de tänker fel, de som ritar oanvändbara gårdar. Det är en himla skillnad att vistas på sin gård och att vistas i en park, parken är en utflykt, gården är nästan hemma. Det ena ersätter inte det andra. Det handlar också om att många barn idag (enligt forskning från SLU) har svårt att röra sig självständigt i sin närmiljö på grund av hårt trafikerade vägar och klantigt planerade områden. Hur påverkar det ett barn att alltid vara under uppsikt av sina föräldrar?
Åh nej, stackars barn! Varför måste all dessa bortskämda föräldrar och deras avkomma breda ut sig? Låt staden vara för ungdomar och singlar som har nytta av att vara nära allt. Människor med barn ska ta hand om dem och inte springa runt. Vad är det förresten som är så farligt med att låta barnen leka ute fast det saknas rutschkanor på varenda gathörn? Låt deras fantasi komma till nytta. Att det finns trafik på gatan? Man kanske borde vänja dem tidigt vid att faror finns och skita i det här trygghetsknarkandet svenskar gärna ägnar sig åt.
Och vem vill seriöst bo i en stad planlagd efter barnfamiljer i Vasastan? Jag spyr.
Ping: storkvarteret som sprängdes « Betongelit